Reportage
Förlåtelsen betyder allt för Nina
Nina växte inte upp i något kristet hem och var inte troende, men hade fått uppleva de kristnas tålamod och värme i Svenska kyrkan i Fuengirola i Spanien. Trots tungt missbruk hade hon tagit sig ner till södra Europa för att hjälpa till i kyrkans café.
– Där var de så gulliga och tyckte om mig, trots att jag fortfarande var total katastrof, tappade bort nycklarna, stal ur kassan och var helt tydlig med att jag ville fortsätta missbruka, minns Nina Månstråle Eriksson.
Hon var mer en extra belastning än en hjälp för personalen och arbetsgivaren övervägde att avsluta praktiken i förtid. Husmodern tog ett samtal med Nina, som lovade att skärpa till sig. Det blev bättre, men missbruket fortsatte.
– När jag brukade supa till kom en tuff dam som hette Ingrid och hällde ut spriten och sa: ”Nu duschar du, sover av dig ruset och kommer till kyrkan i morgon!”fortsätter Nina.
Avgörande hälsning
Vid hemresan skickade Ingrid med kassettband från LP-verksamheten och ett brev med hälsningen: ”Nina, när du förstår ditt eget värde ska du leta upp behandlingshemmet Lillvik i Småland.”
Nina hade börjat dricka som 14-åring och som 17-åring testat amfetamin. I bagaget låg ett obearbetat familjetrauma, en skoterolycka. Kusinen Ronny hade kommit i vägen för pappans skoter och skadats allvarligt. Efter att ha legat i koma i sju dagar stängdes hans respirator av, då läkarna konstaterat att han var hjärndöd.
– För varje vecka som gick blev pappa allt tystare och magrare. Glädjen och skratten försvann hemma. Ändå försökte vi leva som vanligt. Jag tyckte det var konstigt och kunde inte undgå att känna hur mina föräldrar mådde, berättar hon.
Nina glömde bort vad som hänt och försökte leva livet. När förhållandet med en känd missbrukare uppdagades kopplades socialen in och hon placerades på ungdomshem i tre år, men fortsatte ta droger. Efter tio år i tungt missbruk var kroppen i princip slutkörd.
– Jag hade gulsot och börjat få epileptiska anfall. De psykiska bitarna satt inte på plats i hjärnan och varje spruta var en galenskap.
De sista sju åren av missbruk var en nedåtgående spiral, men räddningen skulle komma.
”Gud, hjälp mig”
Första vändpunkten kom i den forsande älven hemma i Skellefteå. Hon hade trillat i förut, men nu när det kalla vattnet försökte dränka henne kom paniken.
– Det var som en filmscen under vattnet; jag försökte simma och ta mig upp för stenkanten, men älven var ström och fortsatte att dra mig med och ner i vattnet.
– Jag hörde mig själv skrika: ”Gud, hjälp mig!”
Några i närheten fick syn på henne och kom till undsättning. Polis tillkallades och de såg till att hon kom hem till föräldrarna.
Andra vändpunkten var när en kompis berättade att Nina inte trillat i älven av misstag, utan gått rakt ut i den.
– Där föll pundarrustningen av, den som jag burit på i så många år. Jag hade inte fattat att jag försökt ta mitt liv och gått rakt ut i älven för att dränka mig.
– Då hade jag varit i beroende i halva mitt liv och tänkte: ”Jag är klar, jag är så klar.”
I bakhuvudet fanns Ingrids rader om att söka till Lillvik och hon gick upp på socialkontoret där de var skeptiska.
– Jag var inte alls troende, men sa: ”Jag ska till Lillvik.” De kontrade med att jag inte var kristen, och jag svarade att det inte spelade någon roll. Det jag behövde var deras kärlek och kramar.
En socialarbetare med hjärta för Nina stred för att kommunen skulle bekosta behandlingen. Till slut gick de med på en månad på Lillvik.
– De trodde att jag skulle straffa ut mig. Men jag tänkte: ”Jag ska visa dem” och påbörjade min egen avgiftning hemma. Ingen skulle kunna säga till mig: ”Du har inte ens försökt.”
Som missbrukare hade hon varit kaxig och haft en tuff fasad, men nu fick den hårda ytan rämna.
– Jag förstod att Nina som jag varit tidigare inte kunde följa med till Lillvik. Då hade jag inte förändrats. Istället behövde jag vara sårbar.
– Jag kapitulerade och visste inte hur man betedde sig och var konstant osäker.
På behandlingshemmet slutade Nina till och med att röka för att slippa skitsnacket i rökrutan. Böckernas värld blev en ny och sundare tillflykt.
Kontaktpersonen Ann-Britt, som gick i fotriktiga skor och aldrig hade varken druckit eller färgat håret, blev en förebild.
– Jag följde efter henne som en ankunge och lyssnade på det hon sa.
Vistelsen förlängdes
Viljan att förändras gav resultat och när månaden var slut förlängdes vistelsen. Så småningom frågade Ann-Britt om hon ville bli frälst och be frälsningsbönen. Svaret blev ja.
– Jag ville att Ann-Britt skulle tycka att det gick bra för mig. Jag kände ingenting, men jag blev lugnare och kunde sitta still i kyrkan och blunda under bönen och lovsången.
Med dopet var det samma sak; Nina sa ja för Ann-Britts skull och för att kunna pricka av det som en punkt på listan. Nina har en annan syn på när det verkliga dopet skedde.
– Min frälsningsbön och mitt dop kom när jag skrek på Gud i älven. Jag kan inte se det på något annat sätt.
Att Jesus förlåtit henne betyder allt och hon har gett hela sitt liv till honom.
– Förlåtelsen har sipprat in i sprickorna och jag har blivit helhjärtad. Efter att han räddat mig i älven tänkte jag: ”Jag hakar på dig, Jesus, och gör vad du vill.”
Att ta av sig rustningen krävde mod och ledde till tre år av osäkerhet. Det fanns inga snabba lösningar.
– Vi har Guds kraft, men det är vi själva som gör fotarbetet och så finns det människor till vår hjälp runt omkring.
– I behandlingen behöver du palla att bara stå i smärtan istället för att självmedicinera med droger.
Sida vid sida
Böner och helande har gått sida vid sida och på vägen kom insikter om livet. Dem delar hon i självhjälpsboken ”Den lilla boken om sårbarhet”.
– Hela grejen med sårbarhet är att man får dela sina upplevelser och inte behöver bära allt själv. Det är att hålla nere garden och inte hålla upp fasaden.
Nina är gift med Peppe, som hon träffade något år innan Lillvik. Ett krav var att han också skulle söka behandling.
– Han valde Torpahemmet för att han ville vara nära mig och där blev han härligt frälst.
Efter att ha varit drogfri i tre år utbildade sig Nina till socialpedagog och med examensbeviset slöts cirkeln, då hon kom tillbaka till Lillvik, men nu som personal.
Genom åren har Peppe och Nina arbetat inom LP-verksamheten på flera platser i Sverige. Nu bor de i Borås och trivs med det. Nina fortsätter att hjälpa kvinnor i missbruk bland annat genom det egenutvecklade materialet Debora. Fortfarande finns en nyfikenhet på framtiden. Självkänslan har stärkts med åren.
– Jag är inte så beroende av vad folk tycker och tänker, utan mer säker på mig själv och tar för mig. Det är inte så mycket rädsla, utan jag är hungrig på livet.