Nedslag

Från flykting till pastor

Maria Styrkefrid

Sedan 2005 har Manuel Henriquez varit pastor i Solna Pingst, en kyrka där omkring 40 procent av medlemmarna har invandrarbakgrund.

– Vi vill vara en kyrka där mångfald är en styrka, ett sammanhang där alla får vara delaktiga och bära ansvar, säger Manuel.

Vägen in i pastorsrollen var oväntad och växte fram på ett organiskt sätt. Manuel anställdes först som ungdomspastor. Kort därefter slutade den dåvarande pastorn och han fick hoppa in som vikarie. Två år senare valdes han till församlingens ordinarie föreståndare.

– Efter att ha frågat Gud i bön och stämt av med min fru tackade jag ja till kallelsen, fortsätter Manuel.

På frågan hur han har upplevt att vara den förste pastorn med utländsk bakgrund i en svensk pingstkyrka svarar han:

– Det har varit en resa som pendlat mellan stora utmaningar, stunder av frustration och djup glädje, ofta ackompanjerad av en hel del missförstånd och kulturkrockar längs vägen.

– Där jag ville visa energi, känslor och snabba puckar, kunde det ibland uppfattas på ett helt annat sätt i en svensk kontext.

Värdefulla mentorer på vägen

För att orka och för att förstå rollen har Manuel haft stor nytta av att inte stå ensam. Genom Teologiska högskolan fick han tidigt en ovärderlig pastorsmentor som stöttat honom sedan starten och fortfarande gör det.

– Hans visdom har varit guld värd.

I dag uttrycker Manuel stor tacksamhet för det stöd han får på hemmaplan.

– Jag får arbeta tillsammans med ett ledarskap i min egen kyrka som präglas av godhet, djup förståelse och ett genuint mod att leda församlingen framåt i nya faser.

Mångfald som berikar

I kyrkan skapas möjligheter för människor med olika bakgrund att bli inkluderade. Det kan handla om att vara mötesvärd, delta i LP-verksamheten, engagera sig i bönesamlingar och festivaler eller att delta i ledarskapsutbildningar.

– Ibland fokuserar vi för mycket på att hjälpa invandrare och för lite på att göra dem delaktiga och välkomna dem att bidra med sina erfarenheter, gåvor och kompetenser.

Han är kritisk till att den svenska pingströrelsens ledarskap inte speglar medlemskårens mångfald och menar att när en stor del av rörelsen består av människor med invandrarbakgrund borde det också synas i representationen på fler ledande poster.

Mångfald berikar och gör kyrkan relevant medan enfald begränsar.

– Vem vill vara med i en gemenskap där man inte inkluderas? Du är välkommen till den här familjen, men du får inte säga någonting, du får inte göra någonting utan du får gå med på vad andra bestämmer. Hur kul är det?

– Det tar tid med integration. Det uppstår inte av en slump, utan kräver ett medvetet arbete.

Han tar nådegåvorna, Andens frukter och skapelsen som exempel på uttryck för biblisk mångfald. Manuel ser mångfald som en resurs som kan berika hela församlingen och bidra till att den blir varmare, mindre introvert och mer världsvid.

– Mångfald berikar och gör kyrkan relevant medan enfald begränsar, slår han fast.

Hjälper människor in i samhället

Erfarenheten av att komma till Sverige som flykting följer Manuel i arbetet. Han vet hur betydelsefullt det är att bli sedd och uppleva att någon tror på en.

I mötet med nya svenskar ger han praktiskt stöd och vägledning, exempelvis att hjälpa till med arbetsansökningar, skriva cv eller förbereda sig inför en anställningsintervju.

– Ett arbete är ofta nyckeln till både integration, egen försörjning och ökad självkänsla.

Manuel betonar att ansvaret inte bara ligger på den ena parten.

– Den som kommer till Sverige behöver vilja lära sig språket, förstå samhället och vara öppen för nya relationer och sammanhang. Samtidigt behöver det svenska samhället och dess församlingar öppna dörrar och skapa möjligheter till gemenskap och delaktighet.

En kyrka som bryr sig

Solna pingstförsamlings slogan är ”En kyrka som bryr sig” – en formulering som inte stannar vid ord, utan handlar om kärlek som märks i handling. En gång om året under tio års tid har Manuel predikat samma budskap i vilket han beskriver kyrkan genom tre dimensioner: en lärande, fikande och lidande gemenskap.

– Kyrkan är Jesu utsträckta händer till världen, en mötesplats, en brobyggare mellan generationer, ett sammanhang för livets alla säsonger, en trygg plats där ”alla är systrar och bröder” oavsett nationalitet eller bakgrund.

Därför kalllar jag församlingen ”det vackraste som finns”.

En stängd dörr

Tio år gammal fann Manuel tron i Chile. Morfadern, som var pingstvän, bjöd med honom till kyrkan. Predikan berörde och han fick en stark andlig upplevelse. Han grät över sina synder, gav sitt liv till Jesus och lovade att följa honom.

– Jag kände att Gud förlät mina synder trots att jag bara var tio år och inte ens var säker på vad jag egentligen gjort för synd, skrattar han.

Tre år senare förändrades livet på ett helt annat sätt. Familjen flydde Chile under Pinochets diktatur. De hamnade så småningom i Kungälv och Manuel blev den första eleven med invandrarbakgrund på sin skola. Någon förberedelseklass fanns inte. Skoldagarna kunde vara från åtta på morgonen till sex på kvällen. Trots den omtumlande starten minns han skoltiden med stor tacksamhet.

En lärare kämpade för att han skulle få ett sommarjobb trots att han ännu inte hade uppehållstillstånd. Två klasskamrater blev hans faddrar. När klassen planerade en resa till England valde eleverna i stället en resa inom Norden så att även Manuel skulle kunna följa med.

När han en tid därefter sökte sig till en kyrka i Kungälv möttes han till en början av stängda dörrar. Dörren till ungdomslokalen var låst för utomstående och det dröjde tre månader innan en skolkamrat till slut bjöd in honom.

Med tiden blev kyrkan en viktig del av Manuels liv, en plats där han började känna tillhörighet och växte i tro. Ungdomsledare, pastorer och församlingsmedlemmar blev förebilder och hjälpte honom att hitta sin plats i samhället.

Gud som far

Manuel förlorade sin pappa när han bara var sju år, men när han fann tron vid tio års ålder blev Gud den far som han saknat.

När livet är svårt knäböjer han, ber, suckar och klagar inför Gud. Frun kan tycka att det låter dystert. Men efteråt är han fylld av tillit och känner att allt kommer att ordna sig och bli bra.

För Manuel är kyrkan Guds utsträckta händer genom att göra det osynliga synligt, genom ord men framför allt genom handlingar.

Därför handlar integration om vad som händer när människor känner sig välkomna, får vara delaktiga och får bidra med sina gåvor och erfarenheter.

Manuel vet hur det känns att stå utanför. I dag är det han som står på andra sidan och öppnar dörren. •