Nedslag

Från prestation till vila – en resa mot en sund tro

Petter Allgulin

När Johannes Widegren var nio år flyttade familjen till en ny ort och gick med i en ny församling. Tron på Gud var en självklar del av livet – något som följt med modersmjölken.

Redan i unga år ville han ta tron på största allvar. Han läste Bibeln flitigt, deltog i undervisning och gemenskap och satsade helhjärtat på att följa Jesus. Engagemanget var intensivt och Johannes upplevde att han visste vad han trodde på.

När överlåtelsen blir prestation

Den nya församlingen var mer konservativ än den tidigare. I efterhand kan Johannes se hur vissa mönster påverkade honom och formade tron på ett sätt som inte blev sunt.

– Det var jättekul i tonårsgänget, men det var också ett väldigt slutet sammanhang. Det blev inte balanserat, berättar han.

Miljön präglades av en betoning på radikal efterföljelse och prestation. Andra församlingar kunde ibland beskrivas i negativa ordalag.

När Johannes var 13 år sa en gästande brittisk predikant till honom: ”Gud bryr sig inte om dina 99 procent. Han vill ha 100 procent eller inget alls.” Orden borrade sig in.

– I efterhand kan jag se att det inte var sunt. Jag började tänka: hur kristen är jag egentligen? Kanske bara 40 procent?

Jakten på helhjärtad tro blev till slut en inre press. Johannes drev sig själv hårt – evangeliserade på stan trots att det kändes obekvämt och försökte leva upp till ideal som ständigt tycktes ligga ett steg längre bort. Samtidigt var livet hemma instabilt. Föräldrarnas äktenskap knakade i fogarna.

Johannes försökte undvika sådant han uppfattade som ”världsligt”. Allt fokus låg på tron och Bibeln. I nionde klass gjorde han praktik på Restenäs, den kristna rörelsen Youth with a missions (YWAM) anläggning i Ljungskile. Där mötte han unga missionärer från olika delar av världen.

– Missionärerna var så coola. De visade att man kunde vara människa också.

Tiden på Restenäs blev en nyttig utveckling för Johannes. Han började inse att man inte behövde stänga dörren mot världen för att man var kristen.

När kroppen och själen säger stopp

Efter gymnasiet började Johannes på en YWAM-skola i Norge. Där hann verkligheten ikapp honom.

– Jag började inse att jag hade låtit mig själv bli överkörd.

År av fysisk och psykisk press hade satt sina spår. Den förväntade glädjen över skolåret uteblev. Istället kom en mental krasch.

– Jag ville bara slippa pressen. Jag var riktigt nere. Jag nådde botten.

Mitt i mörkret upplevde han ett tydligt tilltal från Gud: ”Vill du ge mig en chans till?”

Den lilla gåvan på sängen

En dag när Johannes kom in på sitt rum låg plötsligt en Snickers och en cola på sängen. Det var hans favoritsnacks, men ingen på skolan visste det. Han frågade runt, men ingen kände till saken. För Johannes blev det ett märkligt tecken.

– Jag kände mig sedd och älskad.

En process påbörjades. Sakta började grunden i hans tro läggas om. Han började upptäcka att Guds kärlek inte var beroende av prestation.

– Jag tror det var jätteviktigt. Vad tror jag på egentligen?

Kärlek som långsam läkedom

Efter bibelskolan var Johannes fortfarande urlakad. Han orkade inte arbeta och en läkare konstaterade en lätt depression. Men något hade förändrats. Insikten om Guds villkorslösa kärlek började långsamt slå rot.

Han hade träffat Alexandra på Restenäs. De gifte sig och flyttade 2017 till ett studentkollektiv i Växjö. Som nygifta valde de att ta det lugnt med församlingsengagemang och fokusera på relationen.

– Det var väldigt gott att få göra det.

En gemenskap utan krav

Året därpå besökte de en gudstjänst i Hope Church i Växjö. De möttes av värme och började gå i en hemgrupp. Johannes berättade för pastorn Patrik Olofsson om sin bakgrund och sina sår. Patrik uppmuntrade honom med att han kunde vara med i gemenskapen men ta det lugnt vad det gällde krav och utmaningar. Efter ungefär ett år väcktes en stilla längtan.

– Jag började längta efter att leda lovsång. Det var första gången en inre längtan kom före något jag gjorde i församlingen.

Engagemanget växte långsamt, men Johannes var försiktig.

– Jag var rädd att ta på mig för mycket. Rädd att köra över mig själv igen.

Att dela evangeliet har varit en utmaning för honom. Men med tiden har han landat i en ny insikt: Gud har inte bråttom. Han är särskilt tacksam för sina pastorer i Hope Church.

– De har en brinnande tro, men de är också väldigt mänskliga. Det är vad jag behöver.

Det tog mycket längre tid än vad Johannes trodde att bli hel och komma in i Guds vila. Även efter flera år i Hope Church kunde gamla rädslor göra sig påminda.

– De senaste åren har det bara känts roligt och stimulerande att vara aktiv och ställa upp i kyrkan.

Identiteten som bär

Johannes reflekterar över att vissa har en försiktighet och en broms och tackar nej när det kan bli för mycket att göra i kyrkan. Själv hade han inte det.

Han tycker det är viktigt att inte köpa allt som ens ledare säger, utan allt ska prövas mot Bibeln.

Dessutom bör man vara uppmärksam på tendenser av tvångssyndrom. Om man styrs av en ofrid som dämpas av att man är duktig och aktiv. Då är det inte kärleken som är drivkraften.

– Man behöver lägga en grund i att hitta sin identitet som älskad av Gud. Och att inte ställa för höga krav på sig själv att prestera, att låta saker ta tid och komma naturligt. •