Reportage

Från vrak i Grekland till sjukhusskepp

Monika Ekström Gomér

Åsa Gisel växte upp i ett villakvarter i Örnsköldsvik där många på gatan var troende.

– Jag minns att mamma suckade och sa: ”Tänk att vi har så trevliga grannar, synd bara att de är så religiösa,” berättar Åsa för Inblick.

Bästa vännen gick till söndagsskolan och efter lite tjat fick Åsa följa med.

– Söndagsskolan gjorde verkligen ett djupt intryck. Något såddes in i mitt hjärta där, fortsätter Åsa.

Under tonåren, i början av 70-talet, pågick en väckelse i hemstaden. I aulan, som Pingstkyrkan hyrde, sa den 14-åriga Åsa: ”Jesus, om du finns så visa dig för mig.” Den 26 oktober 1971 böjde hon knä och bad en bön om frälsning tillsammans med pastorn. Strax därefter kom hon med i en nybildad bönegemenskap som flyttade ner till Stockholm för att plantera en ny församling.

Flyttade till Stockholm

Åsa följde med och i huvudstaden fick hon nys om att Ungdom med uppgift (UMU) hade ett skepp i Italien med vision om att nå ut med evangelium på ett praktiskt sätt. Åsa, som var nyutbildad sjuksköterska, tog sig ner till Venedig, men insåg att det skulle dröja innan drömmen blev verklighet.

– De tidigare ägarna hade bara dragit och inte ens spolat i toaletterna eller tagit hand om disken. Det låg döda kackerlackor bland matresterna, berättar hon.

Skeppet hade det passande namnat Anastasis, som betyder uppståndelse.

– Det skulle behövas ett mindre mirakel för att få båten sjöduglig.

Endast hantverkarna fick vara ombord och de 300 till 400 UMU-ungdomarna som anslutit sig hänvisades till tält utanför stan. När skeppet senare lotsades till ett varv i Aten fick ungdomarna bo på ett hotell som var vinterstängt.

Lars växte upp i Schweiz

Lars Gisel, som har en svensk mamma och en pappa från Schweiz, bodde sina två första år i Sverige, men familjen flyttade sedan till Schweiz. Efter grundskolan utbildade sig Lars inom el och tele, men omskolade sig snart till sjuksköterska med specialisering inom psykiatrin.

– I klassen gick en kristen tjej som verkligen utmanade mig. Jag kände syndanöd, ville förändra mitt liv och upplevde att jag behövde Jesus, berättar Lars Gisel.

När han, som 23-åring, tog steget att bli kristen, blev det med besked.

– Eftersom jag ville leva ett radikalt kristet liv anslöt jag mig till en evangelisk orden i Tyskland med bröder, systrar och familjer. Jag förberedde mig för ett liv i celibat, alltså ett liv utan äktenskap, för Jesus skull.

Prövade kallelsen

Livet i kommuniteten gick bland annat ut på att pröva sin kallelse, där de gick igenom tre löften. Det sista löftet var att fortsätta leva i celibat. Efter sex år, när Lars fortfarande var på det första löftet, hörde han talas om Anastasis och att skeppet eventuellt skulle segla till Sydostasien för att göra insatser bland båtflyktingar.

– Det kändes väldigt spännande och jag frågade bröderna om de kunde tänka sig att skicka ut mig.

De var positiva och Lars åkte iväg 1980 och flyttade in på samma hotell som Åsa. En natt när han inte kunde sova gick han runt i huset.

– När jag kom till köket gick Åsa omkring där med tandborsten i munnen, minns Lars.

– Jag bodde precis bredvid köket och hade gått för att hämta något, berättar Åsa.

De stiftade ingen djupare bekantskap där och då, men när Åsa och kompisen Marie blev inbjudna till en svensk missionärsfamilj i Korint bestämde de sig för att lifta dit. För att inte råka illa ut ville de ha med en grabb.

– Vi kom på att vi kunde fråga Lars. Han pratade en rostig svenska och ville alltid träna på språket.

En dag i Korint

Lars följde med tjejerna och de hade en trevlig dag i Korint.

– Efter den dagen tänkte jag: ”Varför blir jag så berörd och orolig när jag ser Lars?” Jag var förälskad helt enkelt, men kunde inte riktigt sätta ord på det.

Hon tänkte samtidigt: ”Lars ska ju inte gifta sig, det här blir helt fel” och gick därför och pratade med en av ledarna, Deyon Stevens.

– Hon uppmanade mig att lägga det i Guds händer och inte göra någonting. Var det Hans vilja så skulle det hända saker, men kanske behövde jag få vänta några år, berättar Åsa.

Även Lars hade fått känslor. Varje gång han träffade Åsa blev det varmt i hjärtat. Han behövde också prata med någon och gick till en annan ledare, Don Stevens, Deyons man. Lars nämnde inte vem det gällde, men blev uppmanad att gå och prata med personen i fråga. Han gick direkt till Åsas hytt och knackade på. De småpratade lite, men kom sedan in på det verkliga ärendet.

– Jag sa: ”Kan du tänka dig att gifta dig med mig?” Jag brukar inte vara så rak på sak och efteråt förstod jag inte hur jag kunde fråga det första gången. Men Åsa sa ja på direkten.

Lars behövde åka och prata med bröderna i Tyskland om frågan att gifta sig. De tyckte att det var rimligt, eftersom han bara var på första löftet. Åsa och Lars gifte sig 1981 på UMU:s bas i Restenäs och stannade i Sverige ett år för att invänta första barnet. Under tiden hade Anastasis seglat från Grekland till Los Angeles. Åsa och Lars flög dit med lilla Sara i september 1982.

– Efter några månader i USA seglade äntligen skeppet iväg, berättar Åsa och Lars.

Familjen stannade på båten till hösten 1984 då de återvände till Sverige. Så småningom utökades familjen med ytterligare tre barn.

Drömmen blev sann

Åsa och Lars följde arbetet med Anastasis på distans och har sett utvecklingen till dagens moderna sjukhusskepp, Mercy Ships. För två år sedan, 2024, blev deras gemensamma längtan om att återigen få arbeta tillsammans som volontärer på Mercy Ships sann. Båda hade gått i pension och var fria.

– Det kändes som en overklig dröm när vi äntligen var på väg till Sierra Leone, berättar Åsa.

Nu skulle hon äntligen få arbeta som sjuksköterska ombord.

– Den här gamla drömmen blev verklighet. Det var så mycket glädje att se uppfyllelsen. Vi insåg att det var 40 år sedan vi lämnade första skeppet och nu fick vi komma tillbaka och se hur arbetet hade utvecklats på ett fantastiskt sätt.