Intervju

Frihetens dyra pris

Monika Ekström Gomér

Abeba Russom växte upp i ett hem präglat av tro. Hennes pappa, en man hon beskriver som djupt intelligent med ett fenomenalt minne för Bibeln, lade grunden. Redan som barn upplevde hon Jesu närvaro.

Men det var under studietiden till sjuksköterska och barnmorska som hennes andliga liv tog en ny vändning när vänner tog med henne till en karismatisk kyrka. Mötet blev en total kulturkrock för Abeba, som var van vid den ortodoxa kyrkans strikta ceremonier.

– Det var första gången jag såg en man i kavaj predika. Det var en helt annan atmosfär. När predikanten kallade fram folk bara sprang jag fram. Jag minns att det var som en eld som brann över mig, berättar hon.

Abeba var bara 16–17 år gammal och upplevelsen var så stark att hon blev liggande under Guds kraft. Hennes vänner trodde att hon blivit sjuk och fick hjälpa henne hem till internatskolan.

– Efter det blev Bibeln min bästa vän. Jag läste den från pärm till pärm tre gånger och kunde inte sova utan att hålla den i famnen.

Kriget och flykten

Men tryggheten slogs sönder när kriget mellan Etiopien och Eritrea intensifierades.

Abeba utbildade sig till barnmorska, men oroligheterna tvingade hennes föräldrar att fatta ett beslut för att rädda henne från att skickas ut i krigszoner. De arrangerade ett snabbt giftermål med en man som de trodde skulle passa, Beraki.

– Jag hade velat fortsätta studera, men samtidigt räddades jag genom giftermålet, konstaterar hon.

Vardagen i hamnstaden Assab blev en tid av skräck. Militären drog fram genom gatorna och Abeba blev vittne till hur människor mördades och förföljdes. Hennes man hamnade i fängelse och under fyra år visste hon inte om han levde. Till slut tvingades hon fly med sina tre små barn. Resan genom Sudan tog en månad, de gömde sig i buskagen på dagarna och färdades i skydd av mörkret på nätterna.

Trots att Abeba hade både vänner och släktingar i USA, valde hon en annan väg. Hon bar på en djup smärta och ett lidande som hon kände att ingen i den moderna storstadsstressen skulle kunna förstå. I stället riktades hennes blick mot norr, mot Sverige.

– Jag hade föreställningen att alla svenskar var kristna. Jag tänkte: ”De är kristna, de kommer att förstå mig och min smärta”. Mina vänner blev förvånade och varnade mig för att det var långt borta, kallt och snöigt, men jag lyssnade inte. Jag ville bara åka dit där jag trodde att jag skulle bli mött med kristen medmänsklighet.

Men verkligheten på tågstationen i Sverige blev en chock. Den varma, kristna famn hon föreställt sig fanns inte där. När hon i sin desperation gick fram till en man och frågade: ”Är du kristen? Svarade han nej. ”Är du inte svensk?” frågade hon vidare. ”Jo”, svarade han.

– Då blev jag väldigt förvirrad. Jag kände en djup besvikelse och tänkte: ”Har jag gjort fel som kom hit?”

Trots sin osäkerhet tog hon mod till sig och frågade: ”Snälla, vet du var det finns en bra internationell kyrka?”

Den natten var den mörkaste av alla. Hon och hennes barn grät av oro och ensamhet.

Socialtjänsten ordnade en lägenhet till den lilla eritreanska familjen. I köket hängde en världskarta, och i en blandning av vrede och förtvivlan tog Abeba en sax och klippte ut hela Afrika.

– Jag ropade: ”Gud, du borde ta bort hela Afrika. Varför har du skapat oss?”

Trots den tunga starten i det nya landet fanns ett hopp som bar: drömmen om att återse Beraki. Efter fyra år av tystnad och ovisshet, då Abeba inte ens visste om han levde, kom äntligen ett livstecken. Genom kontakter fick hon veta att han lyckats ta sig till Sudan, och efter en tid kunde han slutligen återförenas med sin familj i Sverige. Men åren av separation och krigstrauman hade satt djupa spår hos dem båda.

En ny kraft

Vändpunkten i Sverige började genom ett möte med en grupp kristna. När de började tala i tungor blev Abeba först skrämd och ifrågasättande, men efter att ha läst bibelord om andedopet förvandlades hennes motstånd till en längtan. Hemma i sitt sovrum, klockan fyra på morgonen, hände något.

– Jag hörde ljudet av kraftigt regn, blixtar och dunder, men det kom inifrån mig. Jag bara bubblade i tungotal.

När hon senare ringde upp vänner för att berätta vad som hänt, hände något märkligt.

– Det blev som en eld, genom telefonen blev nästan 40 personer andedöpta när jag pratade med dem.

Vägen till helande gick genom ett ”andligt sjukhus” – bibelskolan. Det var en resa de gjorde tillsammans; även Beraki studerade vid sidan av sitt arbete för att hitta en ny grund att stå på. Den största utmaningen var undervisningen om förlåtelse. Abeba bar på en djup bitterhet efter allt hon sett och förlusten av sina syskon och sin pappa, som dött av sorg efter tortyr i hemlandet.

– Det var det svåraste, att jag var full av bitterhet från topp till tå. Jag kämpade med mig själv och sa: ”Nej, jag ska inte förlåta”.

Hon bestämde sig till slut för att be om hjälp, trots känslorna. Det blev en process som tog sex år. Men i takt med att hon valde förlåtelsens väg, lyftes bördorna av bitterhet, depression och hämndlystnad. Hon sökte till och med upp människor som gjort henne illa med blommor och gåvor.

– Jag blev befriad. Jag tackade Gud för att jag fick överleva och bad om förlåtelse för att jag varit arrogant mot min Gud.

Hopp för framtiden

Idag ser Abeba sin främsta uppgift i att hjälpa andra som kämpar med liknande trauman eller trasiga relationer. Samtidigt reser hon över hela världen, når onådda, besöker fängelser och flyktingläger, håller kvinnokonferenser, predikar och tränar ledare.

De tre barnen som en gång flydde genom mörkret via Sudan har vuxit upp och etablerat sig, väl integrerade och framgångsrika i Sverige. I glädjen över sina barnbarn och barnbarnsbarn ser Abeba beviset på att livet segrade.

– Tack Sverige och svenska folket som gav oss ett hem och en framtid.

Trots att oron för hemlandet Eritrea alltid finns närvarande, vilar hon i en visshet om att inget sår är för djupt för att läkas.

– Man behöver inte ge upp, oavsett vad man går igenom. Jag fick själv förvandlas genom kärlek och nåd, och nu kan jag hjälpa andra vidare. •