Reportage

Gerd Louise och Torleif har varit gifta i 40 år: – Vi pratar om allt

Som barn hade Gerd Louise en tro och gick till Frälsningsarmén, men i jakten på att bli accepterad och älskad drog kompisar mer än mötena i församlingen. Så småningom blev det giftermål med en man som visade sig vara alkoholist och narkoman. Gerd Louise fick utstå både psykisk och fysisk misshandel och otrohet. När mannen dömdes till fängelse blev Gerd Louise ensam med sina fem barn. Socialkontoret, som visste om situationen, erbjöd dem att vara med på ett kristet läger.

– Det blev som en viloplats för själen. Känslan av trygghet och accepterande påminde mig om att jag trodde på Jesus och allt han redan gjort i barndomen, berättar Gerd Louise.

Efter ett bibelstudium frågade en kvinna om hon ville ta emot Jesus och bli kristen. På kvällen när barnen lagt sig var stunden kommen.

– Jag bad Jesus komma in i mitt hjärta och var helt övertygad om att det var det här jag sökt i alla år.

Dagen efter var känslolivet förändrat och nu fanns hopp för framtiden. Maken, som nyligen muckat från fängelset, hade varit med på lägret men i bakgrunden. Hemma igen efter lägret ville Gerd Louise få slut på allt elände. Bibeln låg på köksbordet och maken fick ett val.

– Jag samlade mod till mig och sa, med handen på Bibeln: ”Nu har jag valt det här” och tittade på Bibeln och fortsatte: ”Det får så klart du också välja, men annars får du gå, för jag vill inte ha det så här längre.”

– Tidigare hade jag varit rädd för att han skulle slå mig när jag talade om vad han skulle göra. Men nu reste han sig, tog jackan och gick. Det var en sådan befrielse, minns Gerd Louise.

Inget bråk

Det blev skilsmässa utan bråk om barnen, maken ville inte ha någon vårdnad.

– Jag ville absolut inte ha någon ny man i mitt liv. Det var Jesus och jag.

Så småningom började ändå en längtan efter en man växa fram. Hon tror att det var Gud som la ner sin vilja i henne.

– Min bön var väldigt enkel: ”Jesus, jag ber om en man som kan hjälpa mig med barnen, i Jesu namn.”

I församlingen fanns en scoutledare som också bett till Gud om en familj. Han var med i kyrkans dramagrupp där även Gerd Louise var med. De hade blivit presenterade för varandra tidigare, men då hade Gerd Louises försvarsmurar rest sig.

– Jag blev misstänksam och det var som om två världar krockade: min fortfarande trasiga, vilsna själ och hans trygga och lugna personlighet, berättar Gerd Louise.

Blickarna möttes

Under en paus i dramagruppen, när Torleif satt och spelade gitarr, möttes deras blickar.

– Då var det som om Gud öppnade mina ögon och jag blev väldigt kär, berättar Gerd Louise.

Efter några veckor under en annan repetition samlade Gerd Louise mod och gick fram till Torleif och tog hans hand.

– Han tittade på mig och kramade handen; sedan den stunden har vi varit tillsammans.

Torleif hade flyttat från Gotland till Kallhäll med sina föräldrar i ungdomen. På Gotland hade familjen gått till en baptistförsamling. I Stockholm kände de en gotländsk pastor som arbetade i Skogakyrkan i Kungsängen, så det blev nya hemförsamlingen. När Torleif läst klart till maskiningenjör på Tekniska högskolan blev första egna lägenheten i Kungsängen. Tron hade han med sig sedan barnsben, men under ett ungdomsläger blev det ett mer medvetet beslut.

Stod kvar

När Gerd Louise och Torleif blev ett par hade de äldre barnen redan träffat honom genom Skogakyrkans scouter, och de blev glada över mammans nya kärlek. Ändå tog paret det lugnt.

– Det är viktigt att lära känna personen och fundera på var det tar vägen, säger Torleif som var mån om att inte tränga sig på familjen.

De många barnen var inget problem, inte heller det faktum att Gerd Louise låtit sterilisera sig efter alla graviditeter. Gerd Louise trodde att hennes betydelse låg i att göra barn och tänkte: ”Vad är det för man som vill ha mig ändå?”Torleif hade en annan syn på sin blivande frus värde och älskade henne för den hon var. Det som spökade i äktenskapet var Gerd Louises gamla erfarenheter och trasiga själ. Det tog tid för Torleif att förstå orsaken till känslostormarna.

– Jag brukade förklara och säga: ”Det är inte du utan gamla erfarenheter som spelar ett spratt.”

Samtidigt funderade Gerd Louise på varför Torleif orkade stanna kvar.

– Jag snurrade runt i mina känslor och kunde fråga: ”Hur står du ut med mig?”och så står han ändå där och säger: ’Jag älskar dig’ ”

Gemensam lösning

Efter 40 år tillsammans har de växt ihop och vet hur den andre tänker.

– Vi kan prata om allting och det är skönt att aldrig behöva vara ensam i det man ska göra, utan vi gör det tillsammans. Det betyder jättemycket och är helt underbart.

Om paret är oense pratar de tills de hittar en gemensam lösning.

– Vi lämnar aldrig varandra i ilska.

Det är något de lärt sig genom en tragisk händelse där en av sönerna omkom i en trafikolycka.

Natten innan olyckan hade Gerd Louise kört taxi som hon brukade. När arbetspasset var slut startade inte familjens bil och det luktade bränt. Hon ringde efter Torleif och bad honom låna grannens bil. Han var inte glad över att behöva väcka grannarna mitt i natten. Det blev en dispyt som fortsatte på hemvägen. Näst äldste sonen var med i bilen och hörde bråket.

– Han var orolig för han hade hört att vi var osams i telefonen och ville medla mellan oss.

Trött och irriterad snäste Gerd Louise åt honom och sonen sjönk ihop i soffan, men Gerd Louise var extremt trött och gick och la sig. När hon åkte till bibelskolan dagen efter sov sonen.

– Jag tänkte be honom om förlåtelse när han kom till bibelskolan på rasten som han brukade göra.

Men den förmiddagsrasten kom han inte och när Gerd Louise åkte hem vid lunch för att laga mat körde han iväg på mopeden. Lite senare kom en av sönernas kompisar med andan i halsen.

– Han var väldigt upprörd och berättade att min son krockat med en buss och att ambulanspersonalen försökt få liv i honom. Nu var ambulansen på väg till sjukhuset.

När Torleif och Gerd Louise kom till akuten blev de hänvisade att vänta i ett rum och efter en stund kom läkaren.

– Jag tänkte att han skulle säga att de höll på att operera, men istället sa han: ”Vi kunde inte rädda er sons liv.”

En röd tråd

Gerd Louise skrek ut sin förtvivlan och beskriver det som att hela världen försvann i en smärtsam explosion. Allt materiellt förlorade sitt värde.

– I all tomhet var det som att det hängde en röd tråd och jag greppade tag i den; det var Jesus, den enda lösningen och utvägen.

En tid senare fick Gerd Louise se en bild i sitt inre där Jesus höll sin arm runt sonens axel och att han bara strålade av lycka.

– Det var en enorm tröst och jag visste att nu var min son hemma hos Jesus.

Samtidigt var dödsfallet ett chockartat trauma för hela familjen.

– I början frågade man sig varför det hände. Det tog ett tag innan det sjönk in att jag aldrig skulle få svar, berättar Torleif.

– Lite senare började jag tänka tillbaka på tiden som vi haft tillsammans och ljusa minnen kom upp, fortsätter han.

Under sorgeprocessen fick de uppleva Guds trofasthet. Någon månad var Gerd Louise på församlingen Arkens behandlingshem för att läka och fortsatte sedan på bibelskolan där det gavs hjälp genom samtal och bön. I processen helade Gud även andra negativa upplevelser från det förflutna. Att förlåta, både sig själv och andra, blev en viktig pusselbit även om det var svårt. Samtidigt behövde de andra barnen både sin mamma och Torleif, så processen fick ta tid. Idag är både sorgen och saknaden läkt.

– Det kan låta ganska drastiskt, men jag är starkare nu för jag har fått möta en ny sida av Herren, tröstens Gud, säger Gerd Louise.

De andra sönerna är idag vuxna och har egna familjer, men familjelivet fortsätter med de sammanlagt tolv barnbarnen, som är mellan 14 och 31 år.

– Torleif fick barn av Gud och barnen fick en pappa som var trygg och fanns där. Vi har tighta relationer på olika sätt, men de står på egna ben och det är skönt.