Reportage

Gittens rustning håller

I lördags, 12 mars, fyllde Gitten Öholm 60 år och firade det i Israel, ett land hon läste om i Bibeln som barn. I Hillerstorp växte hon upp med fyra syskon. Pappan var Ica-handlare och mamman hjälpte till som sångledare i kyrkan. Som sexåring fick Gitten vara med och välkomna Kathryn Kuhlman till Sverige under ett möte i Jönköping.

– Det var en stor Kosta-skål som jag gav till henne. Sedan stannade jag där på plattformen, berättar Gitten Öholm.

Det var feststämning i lokalen och Gitten sög in det som hände.

– Denna kvinna med ljusblå klänning predikade om helande framför ögonen på mig, jag som bara var sex år, fortsätter Gitten.

Gitten förstod att det går att vara vacker, frälst och ha en helande atmosfär kring sig. Och att det som hände inte var farligt.

– Föräldrarna hade kunnat åka hem utan mig, som när Jesus blev lämnad i templet.

Men enligt församlingens tradition skulle pastorn lägga händerna på den som kommit till tro och be en bön.

– Det dröjde tills jag var i åttaårsåldern. Då böjde jag knä och pastorn bad för att bekräfta min frälsning.

En spännande bok

Bibeln var den mest spännande boken och föräldrarna behövde inte läsa några sagor. Berättelserna på flanellografen fascinerade: Jesus, Israel och de vackra färgerna.

Där i Filadelfia i Hillerstorp lärde hon sig verserna till bibelkörerna.

– Jag tog allt på allvar, varenda sång.

Som tolvåring hoppade hon in och sjöng solo när mamman var sjuk; de hade tidigare sjungit duett. Men sångerna behövde stämma med hennes liv.

– Vi tittade på texterna och funderade på om det var sant för mig. Sånger om att ha varit ute i synd fick strykas.

Tidigt kom insikten om att vara sann och äkta. Det gick inte att vara på ett sätt i kyrkan och på ett annat ute i samhället.

– Pappa var Ica-handlare och vi mötte människor i vardagen. Det kunde inte vara en Gitten här och en annan där.

Även barnmötena togs på största allvar. En bild därifrån har följt med hela livet.

– Det är bilden på Guds rustning, den var tecknad och hade illustrationer. Den rustningen satte jag på mig som åttaåring och den har aldrig åkt av.

Gitten har alltid känt att hon först och främst är Guds barn och vill inte definieras av någon titel. Det är också det hon har velat förmedla vidare genom sina gåvor.

– Det jag har haft är beredvillighetens skor. Det spelar ingen roll hur polerad rustningen är. Du kommer aldrig någonstans utan de skorna.

Hon har sagt ja och gjort det som legat naturligt för henne.

– Jag har hamnat i märkliga situationer fastän jag inte är pastor eller profet.

Hon kommer att tänka på sångtexten: ”Om jag kan hjälpa någon under livets gång. Om jag kan trösta någon med ett ord, en sång. Om jag kan visa någon vägen hem till Gud, blir det mening med hela mitt liv.”

Och det är i vardagen som hon fått samtala med människor.

– Det är då de bästa öppningarna kommer, inte i gudstjänsten eller i kyrkan. Som när Jesus träffade kvinnan vid brunnen. Det startar med: ”Det var mitt på dagen…”

”Klapp och klang”

Gitten ville läsa till journalist, men när hon hörde att det skulle ta fyra till sex år blev hon stressad och tänkte: ”Det hinner jag inte innan Jesus kommer.” Istället blev det Brommaskolans musiklinje för att evangelisera med sång och musik. I tre, fyra år arbetade hon i Filadelfia och inspirerades av Tommy Körbergs ”Klapp- och klangprogram” på tv.

– Så ska vi göra i kyrkan, tänkte jag.

De svarta gospelkörerna i USA lockade, och för att finansiera ett år i USA blev hushållsarbete i en judisk familj lösningen. Men hon hamnade i en vit baptistförsamling, sökte in som solist och fick vara med i en stor dramauppsättning.

Väl tillbaka i Sverige kom chansen att ändå läsa journalistik på Kaggeholms medieutbildning. Därefter öppnades dörren till London genom en engelsk pastor som ville hjälpa ungdomar att komma ut i arbetslivet och samtidigt utvecklas i kyrkan.

– Han behövde två personer som kunde hålla i en kurs i media och producera tv-program. Två i klassen var snabba med att räcka upp händerna. I London höll de en femveckorskurs, som avslutades med en konferens som skulle filmas. Pastorns dotter skulle sjunga men blev sjuk. Istället fick Gitten frågan.

– Jag gjorde det med beredvillighetens skor.

För den insatsen blev det stående ovationer. Hon blev kvar i England i två år och flyttade därifrån till Norge för att utveckla en tvåårig tv-produktionsutbildning.

– Det är just det: ”Vad är det du kan? Vad kan du lära ut? Hur förvaltar jag mitt liv? Det lilla jag kan.

– Det har jag inget dåligt samvete för. Jag vet vilka jag har undervisat och hur högt de har nått.

Gitten behöver inte själv vara nummer ett, utan vet att hon duger som hon är.

Jobbiga kriser

Även i svåra perioder har Gud varit med. I Norge fick hon fyra barn med en kristen man, men äktenskapet gick i kras. När hon sedan började läsa till en kandidatexamen i ledarskap ville hon inte säga något om tron, men den lyste ändå igenom.

– Även om jag tänkte att jag skulle vara tyst var det ändå djupast den där rustningen som jag aldrig tagit av mig. Att man gör intryck och eftertryck i människors liv.

Några år senare blev det giftermål med Siewert Öholm, som var 23 år äldre. Flyttlasset gick då tillsammans med barnen till Uppsala.

– Han var realist redan från början och sa att vi borde få tio friska år tillsammans.

De levde ett liv i högt tempo. En hjärtinfarkt drabbade Siwert 2010 och i samband med den upptäcktes en leverfläck som brändes bort.

– Vi fortsatte i vårt höga tempo, men stressade inte.

Fem år senare gick flyttlasset till Öjaby utanför Växjö. När Siewert skulle hänga upp tavlorna blev han trött på kvällen.

– Han skulle kolla upp det.

Vid kontrollen skickades han vidare till Karlskrona lasarett på grund av en ny hjärninfarkt. Vården upptäckte också cellförändringar.

Gitten kände att hon skulle ta ledigt.

– Jag måste ta den tiden, var det något som sa, och att vi då skulle vara tillsammans.

Siewert blev sämre

Under jul och nyår reste de till värmen i Eilat. Siewert var trött och hade slutat göra intervjuer. Sin sista artikel gav han till Israels dåvarande ambassadör, som var med på planet.

Hemma i Sverige igen blev Siewert sämre, och den åttonde januari 2017 åkte han in med ambulans till sjukhuset och Gitten misstänkte att han inte skulle komma tillbaka. När media hörde av sig sa han: ”Jag vet vem jag tror på, jag är trygg.”

– Han nämnde inget om livsverket.

Några dagar senare dog han och Gitten blev ensam kvar, en ensamhet och tomhet som var nästintill outhärdlig. Det fanns inget att leva för. Men så småningom återvände livet och hon kunde till slut kasta av sig sorgdräkten. Under en allhelgonadagskonsert i höstas upplevde hon det konkret. Sorgeperioden var över efter fem år.

Israel har alltid betytt mycket och dit kunde hon åka som änka och känna sig trygg. I lördags firades 60-årsdagen i Jerusalem. Hon fascineras av de platser som hon läste om som liten i Bibeln. Förutom att fira födelsedagen är Gitten i Israel för att arbeta med Internationella kristna ambassaden i Jerusalem. Hon är ordförande för den svenska delen och önskar att hon kunde satsa mer på det. Nu är det vid sidan av arbetet som föreståndare på Hjortsbergagården utanför Växjö.