Krönika
Gud blev människa – en vattendelare i historien
Jonas Dagson
I slutet av mars påminns vi om Jesu människoblivande då en söndag bär namnet Jungfru Maria bebådelsedag. I år är det söndagen den 22 mars. Den faktiska dagen är alltid den 25 mars.
Ordet ”bebådelse” är inte ett ord vi använder i dagligt tal. Men det betyder ”att göra känt” eller ”tillkännagivande”. Bebådelsedagen är alltså den dagen då ängeln Gabriel tillkännager för Maria att hon ska bli havande (Luk 3:31).
I folkmun kallas dagen nuförtiden för ”våffeldagen”. Det kan tyckas märkligt. Men det finns en förklaring. Jungfru Maria kallades ofta förr ”Vår fru”. En kyrka i Enköping heter till exempel Vårfrukyrkan. För att inte tala om Notre Dame i Paris. På svenska låter ”Vårfru” väldigt likt ”våffla”, därav Våffeldagen. Men det har lite att göra med bebådelsen och dess betydelse.
Bebådelsedagen har aldrig varit en lika stor högtid som påsk eller jul. Men på ett sätt är bebådelsedagen en vattendelare i den bibliska historien, för utan bebådelsen ingen jul och ingen påsk. Vad var det då som hände denna dag? Formellt så syftar ”bebådelsen” på att ängeln Gabriel kommer till Maria i Nasaret och berättar för henne att hon ska bli havande och föda en son som ska få namnet Jesus. Matteus beskriver det med orden: ”Barnet i henne har blivit till genom den helige Ande” (Matt 1:20).
Teologiskt är det omvälvande. Den eviga, allsmäktiga Guden väljer att en av de tre personerna i den treenige Gudomen tar mänsklig gestalt. Vi säger att Gud är oföränderlig. Det gäller hans väsen, för den dagen förändrades Gud. För alltid. Vi kallar det inkarnationen, det betyder ”i köttet”. Vi kan känna igen betydelsen i ord som ”karneval”, köttets fest eller ”Chili con carne”, chili med kött. Det betydelsefulla är att Gud träder in under människans villkor, han har blivit en av oss.
Paulus beskriver det med orden: ”Han var till i Guds gestalt men räknade inte jämlikheten med Gud som segerbyte, utan utgav sig själv och tog en tjänares gestalt och blev människan lik” (Fil 2:6–7). Nyckelordet här är ”utgav sig själv”. Jag kan inte grekiska men de som kan säger att grundordet är ”kenosis”. Det används fem gånger i Nya testamentet (Rom 4:14, 1 Kor 1:17, 9:15, 2 Kor 9:3 och Fil 2:7).
Ingen av de andra fyra texterna handlar om inkarnationen. De beskriver till exempel ”tomt prat” eller ”förlorad kraft”. Man föreslår ofta att ordet i Filipperbrevet ska förstås som ”tömde sig”. Men vad var det i så fall Jesus tömde sig på?
Vi kan konstatera att Jesus fortfarande ”är sann Gud och sann människa”, en formulering hämtad från den nicenska trosbekännelsen. Hans gudomlighet är inte nedsatt eller borttagen, trots att han blev människa. Men man menar samtidigt att Jesus valde att inte använda sin allmakt för egen vinning. Han gav inte upp sin makt – den var alltid där, men han lät sig själv uppleva sårbarhet och beroende av Fadern.
Jesu inkarnation är evig. Han slutar inte att vara människa efter uppståndelsen. Graven var tom därför att Jesus Kristus uppstod till ett fortsatt mänskligt liv (jämför Kol 1:18). Varför är då inkarnationen så viktig? För Jesus måste vara sann människa för att kunna representera mänskligheten, endast en människa kan dö i andra människors ställe, som en representant. Och samtidigt måste han vara Gud för endast Gud kan bära syndens fulla konsekvenser. Paulus säger: ”Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus” (1 Tim 2:5).
Man kan enkelt säga: utan bebådelsen, ingen inkarnation och utan inkarnationen, inget evangelium. Kanske ska vi tänka på det när vi äter våra våfflor på Våffeldagen.
OM
Jonas Dagson är journalist, författare och bibelpedagog.