Reportage

Gud förde samman Doris och Steinar

Steinar och Doris Olsens gemensamma liv startade för 13 år sedan. På bröllopsdagen hade de båda hunnit fylla 65 år. De gjorde en omstart sent i livet som de inte ångrar.

En solig februaridag möter Doris och Steinar mig i dörren till sitt hus strax utanför Uppsala.

Båda har varit gifta tidigare och har barn och barnbarn, men har vågat börja om trots att allt inte varit okomplicerat.

Doris från Finland

– Jag är född i Finland och uppvuxen på landet med hästar och kor och fem systrar. Min familj tillhörde pingst och jag var en naturlig del av det kristna sammanhanget, berättar Doris.

När Doris var 18 år flyttade hon till Stockholm där hon utbildade sig inom sjukvården och arbetade bland annat på Södersjukhuset.

– Jag hade växt upp i en sträng pingstmiljö där allt var synd. I Stockholm var utbudet att roa sig stort och jag drogs med i utelivet.

Efter en tid flyttade Doris till sin syster i Göteborg. Där gick hon till Björngårdsvillan, som var en mötesplats för kristna ungdomar, och så småningom blev hon medlem i en pingstförsamling.

– I Göteborg träffade jag min man och vi gifte oss när jag var 25 år. Vi fick tre barn tillsammans. 1980 flyttade vi till Åland och bosatte oss där, berättar hon.

När paret hade firat sin 10-åriga bröllopsdag betedde sig Doris man väldigt underligt.

– När vi kommit tillbaka hem ville han skilja sig. Jag förstod ingenting. Han hade då varit otrogen i ett halvår.

Drev igenom skilsmässa

Doris ville inte skilja sig, men mannen lyckades driva igenom skilsmässan och Doris fick vårdnaden om barnen.

– Jag blev ensam med barnen och mitt liv blev helt raserat. 1989 flyttade jag till Uppsala med barnen och började på Livets Ords bibelskola. Jag arbetade i vården och tillhörde en cellgrupp som var viktig för mig, berättar hon.

Men Doris ville inte leva ensam. Samtidigt som hon kämpade med förkastelse bad hon i 20 års tid till Gud om en ny man.

– Visst fanns det beundrare, men jag ville ha en man som Gud gav mig. Han skulle vara lång, inte flintskallig, gilla mina barn och så måste vi kunna tjäna Gud tillsammans, säger Doris.

Steinar från Norge

Steinar är född i Norge och är också uppvuxen i en pingstmiljö.

– Jag mötte Jesus och blev frälst när jag var cirka tolv år efter att jag stått emot under en hel lägervecka. Jag höll emot under kvällssamlingarna, men i det första mötet i kyrkan när jag kommit hem sprang jag fram och ville bli frälst, berättar han.

Steinar drogs efter några år in i Maranataväckelsen, som berörde Norge starkt vid den tiden.

– Vi reste runt i Norge och hade möten. Starka möten där människor mötte Gud. Jag var i 20-årsåldern då, men den tiden har satt sig och jag påverkas fortfarande av det jag var med om då, berättar Steinar.

I Norge träffade Steinar sin svenska fru Ingalill. De gifte sig, flyttade till Falköping och fick tre barn.

Missionärer i Kenya

– Vi upplevde att vi hade en kallelse att vara missionärer. I två perioder var vi i Kenya och arbetade inom Trosgnistans mission, berättar Steinar.

I mellanperioden mellan första och andra tiden i Kenya bodde familjen i Uppsala.

– Inför den andra perioden talade Gud starkt till mig. Jag hörde en röst: ”Stanna, jag vill prata med dig, ring Trosgnistan.”

När Steinar ringde upp svarade Trosgnistans ledare Curt Johansson.

– Nu ringer du exakt i tid. Vi behöver en missionär just nu och har en plats till er i Migori.

Efter tre års missionstjänst vände familjen tillbaka till Sverige och Uppsala.

– Vi flyttade in i vårt hus som varit uthyrt under tiden och våra barn utbildade sig.

Sörjde i fyra år

Efter en tid blev Steinars fru sjuk i cancer och dog 2007 efter fyra års sjukdom.

– Jag sörjde henne i fyra år och när hon dog hade jag sörjt klart. Smärtan och sorgen fick ett slut, berättar Steinar.

Steinar och hans fru Ingalill hade tillhört samma cellgrupp som Doris. De var därför bekanta med varandra.

– Jag fortsatte att vara med i cellgruppen efter Ingalills död och trivdes där, säger han.

Efter några år började något spira i Steinars hjärta. Han tog initiativ och ville få en närmare kontakt med Doris.

– Efter ett cellgruppsmöte frågade Steinar om han fick köra mig hem. Jag blev så överraskad att jag avböjde, jag visste inte hur jag skulle reagera, berättar Doris.

Vid ett tillfälle då cellgruppen inte skulle samlas som vanligt hamnade Steinar i Doris kök på en egen cellgrupp.

Steinar friade

– Då kom Steinar med rosor, och när vi satt hemma hos mig frågade han om jag ville gifta mig med honom. Jag sa då att han får gå ner på knä om det ska bli något, berättar Doris.

De blev ett par och efter sex månader hämtade Steinar Doris från jobbet och de åkte hem till honom.

– Han hade lagat mat och gav mig rosor. Gick ner på knä och friade, och då bestämde vi att vi skulle gifta oss.

De förlovade sig midsommaren 2009 och gifte sig midsommaren 2010. Deras bröllopsresa gick till Israel, en dröm förverkligades.

– Vi har varit nyförälskade nu i 13 år, säger Doris och Steinar.

– Visst har det varit komplicerat ibland. Vi har ju barn på varsitt håll, men samtidigt är de glada över att vi inte behöver vara ensamma utan har varandra, säger de.

Fick bönesvar

Doris tittar på Steinar och säger att han är hennes bönesvar. Han är lång, inte flintskallig, gillar hennes barn och vill tjäna Gud – precis så som hon hade bett.

Under hela tiden Doris var ensam bar bibelordet i Matteus 6:33 henne. Hon strävade efter att söka Gud först och vilade i löftet att hon skulle få allt det andra också.

– Jag behövde inte be, säger Steinar med glimten i ögat. Det gjorde Doris.

– Gud har talat till oss om att vi ska göra saker tillsammans och det älskar vi att göra, säger Doris och Steinar.

Idag tjänar de tillsammans i församlingen. De är med i bönearbetet och älskar att samtala med nya människor som kommer till kyrkans möten. Steinar och Doris är ansikten man möter i kyrkans foajé och förebedjare då människor vill ha förbön.

Om du inte vill vara ensam och längtar efter en partner, be till Gud om rätt person.

– Ett viktigt råd är att inte försöka ändra på sin partner, säger Steinar.

– Kom ihåg att även om det dröjer är ingenting omöjligt för Gud, avslutar Doris och Steinar.