Nedslag

”Gud gör något extremt tydligt i den unga generationen”

Petter Allgulin

Marcus Ardenfors tycker det är en lyx att vara kallad av Gud, få församlingens förtroende och möjligheten att arbeta med det han gör.

– Vi pastorer har världens bästa jobb, det är ett privilegium, säger han.

Pingstkyrkan i Jönköping har omkring 20 heltidstjänster fördelade på 30 medarbetare. Därtill kommer ett stort antal volontärer som bidrar till att forma och bära församlingens verksamhet. Marcus beskriver sin tjänst som ett bi som flyger från blomma till blomma och pollinerar. Uppdraget är mångfacetterat: att hålla ihop helheten och se till att den mår bra.

– Min roll handlar om ledarskap och strategiskt beslutsfattande – om kultur och teologi. Vart är vi på väg? Och kommer vi dit vi ska? säger han.

Marcus upplever att relationerna till kommunen och andra samhällsaktörer har stärkts, liksom förtroendet. Nya samarbeten med kommunen har inletts, och förhoppningen är att de ska ge ringar på vattnet och bära frukt.

– Jag vill att vi som kyrka ska vara salt och ljus för hela staden. Jag känner mig allt mer som pastor, inte bara för Pingstkyrkan utan för hela Jönköping.

Vad tänker du om evangelisationen i vår tid?

– Gud gör något extremt tydligt i den unga generationen just nu. De senaste två åren har mina två tonåringar fått se många av sina klasskompisar komma till tro från ickekristna miljöer. Att få följa den resan på nära håll – det är så vackert.

– Jag ser samma rörelse när jag reser, både i Norden och globalt. Det är något som Herren gör och som inte är kopplat till ett särskilt samfund eller uttryck. Gud har väckt en längtan efter Bibeln och en törst efter att möta honom. Tidigare har vi ofta tänkt att människor först måste förstå, sedan vilja vara med – och först därefter få uppleva Gud. Men en dansk forskare har visat att det ofta är tvärtom: människor får först en gudsupplevelse, och därefter vill de veta mer och bli en del av gemenskapen.

– Min generation och uppåt har kanske vant sig vid bilden av Sverige som ett sekulariserat land. Därför har vi velat sänka trösklarna i gudstjänsterna och ibland plockat bort karismatiska uttryck. Men nu verkar både forskningen och den unga generationen säga motsatsen. Evangelisation i dag kan mycket väl vara ett bönemöte där man talar i tungor, ber för sjuka och driver ut demoner. Många kommer till gudstjänster, och i lovsången, tillbedjan och förbönen möter de Gud. Först därefter säger de: ”Jag tror att jag är beredd att börja tro.” Det är en förändring.

– Gud möter människor på många sätt – i drömmar, genom tillbedjan och i personliga erfarenheter. Det börjar inte alltid med svar på djupa frågor, utan med att man erfar Gud först. Det är en annan ordning. Därför behöver vi söka Gud mer och leva nära honom. Evangelisation är starkt kopplad till en församling som ber och ropar till Gud och som förstår att andlig kraft inte kommer från oss själva, utan från Andens verk i oss, säger Marcus Ardenfors.

Vad kan du se hos den unga generationen?

– Det är en tydligt mer konservativ ung generation än vad många trodde. Amos profetia talar om en hunger, inte efter bröd utan efter Guds ord, och en törst efter Guds närvaro – och det är nästan exakt det vi ser nu. Många unga samlas och läser Bibeln intensivt. De samtalar: Vad betyder det här? Hur kan vi leva ut det? Inte av tvång, utan av längtan.

– Föräldragenerationen har ibland svårt att hänga med. Vi är ofta mer sekulära och kan nästan bli provocerade av överlåtelsen. Plötsligt läser våra barn Bibeln mycket, de är i kyrkan, leder människor till tro – och börjar ställa frågor till oss: Hur leder du dina vänner till tro? Jag ser en föräldrageneration som längtar efter detta, men som inte alltid vet hur man ska göra. Kanske är det så att fädernas hjärtan vänds till barnen. När vi vänder våra hjärtan till dem finns det också något de kan lära oss.

Det finns kristna med psykisk ohälsa som har svårt att hitta sin plats i församlingen. Har du någon uppmuntran till dem?

– När man mår psykiskt dåligt har man ofta svårt att navigera. Det är lätt att tro att alla andra lever perfekta liv. Jag vill säga: alla kämpar. Du är inte ensam, och du är inte den enda som bär på en ryggsäck.

– När vi inte pratar med varandra lever vi lätt i en luftslottsvärld. Alla bär på sår, dåliga vanor och destruktiva mönster – och vi behöver varandra. Som kyrka behöver vi mötas i ögonhöjd. Jag tror det är livsfarligt att försöka hålla upp en fasad. Även jag som föreståndare behöver själavård och förbön.

– Jag har själv kronisk värk och andra saker jag kämpar med. Jag försöker vara lagom transparent, och jag har inga problem att berätta för församlingen när jag har en tuff period. Jag går regelbundet fram till förbön själv.

– Det finns en glädje och en frid som övergår allt förstånd. Samtidigt behöver vi hjälpa människor till platsen där de får vara arga på Gud – och ändå förtrösta på att han är med dem. Han har inte glömt oss och han står bakom sina löften. Som ledare behöver man vara hyfsat hel. Därför är själavård, handledning och fungerande ventiler avgörande.

Du var på Pingsts pastorskonferens i januari. Vad tog du med dig därifrån?

– Det är ovärderligt att få vara i ett rum med andra som vet exakt vad det innebär att leva det här livet. För det är inte bara ett jobb, det är ett liv. Det finns en igenkänning – man behöver inte säga allt, men alla förstår. Både i glädje och i sorg. För varje år jag är med beundrar jag dem som står kvar. Det är en andlig kamp. Gud kan kalla människor vidare till nya uppgifter, och man måste inte alltid vara pastor. Men jag saknar många som har slutat. Jag värdesätter dem som kämpar på. Det är vackert.

Hur hanterar du tvivel, utmattning och andlig torrhet?

– Jag hade några år av kamp i Eskilstuna, som slutade med att jag sa upp mig som pastor. Det vill jag aldrig uppleva igen. Men det lärde mig att likt Psaltaren tömma ut allt inför Gud. Jag behöver vara transparent – inför Gud och inför några väl valda människor. Jag får inte spela teater. Det måste vara äkta, annars tappar jag trovärdighet. Det handlar om ande, kropp och själ.

– Jag börjar förstå att kraften fullkomnas i svaghet. Mina bekymmer är ingen överraskning för Gud. När jag är ärlig och inte försöker hålla upp en fasad kan Gud ändå göra starka saker. Bibeln är full av berättelser om ofullkomliga människor – det finns plats för det. Men blir det för många hål behöver man ta en paus.

Vad är den farligaste frestelsen för en framgångsrik pastor?

– Erfarenheten kan bli en fallgrop. Man tänker: ”Jag kan det här.” Mose slog på klippan när han egentligen skulle tala till den. Där finns en frestelse att bara köra på i sin egen kraft och inte vara lyhörd för Guds ledning. Det kan bli ett förklätt högmod.

Vilken sida av dig är det få som känner till?

– Många uppfattar mig nog på ett visst sätt i talarstolen eller i ledarsammanhang. Men jag är mycket mer känslomänniska än vad folk tror. Det människor säger berör mig mer än vad jag kanske alltid visar.

Fokuserar på omsorgen

Under pandemin blev det tydligt för församlingen att man till stor del hade hamnat i individualiseringens hjulspår. Ambitionen att visa omsorg och hjälpa människor i nöd fanns, men om någon gick igenom en tuff period utan att själv söka hjälp var det inte alltid någon som följde upp.

– Det kan skapa en känsla av att så länge du är här och aktiv betyder du något. Men när du inte orkar vara här längre, då betyder du ingenting.

Sedan dess har församlingen arbetat för en mer aktiv omsorg. Medlemmarna delas in i mindre grupper om 50 personer, kopplade till olika bostadsområden, och omsorgsnätverk byggs upp lokalt.

– Jag är väldigt förväntansfull nu när pilotgrupperna har kommit igång. Nästa steg är att skala upp och utveckla arbetet vidare. Jag tror att det här kan hjälpa oss att bära varandra genom livet. Vi vill inte vara en sekt som kontrollerar människor, men vi vill att den som behöver omsorg ska känna att vi verkligen bryr oss.

Inser beroendet av Gud

Marcus ser de utmaningar som vi står inför som samhälle, nation, värld, kyrka och som enskilda lärjungar. Hans slutsats är tydlig: vi är helt beroende av att Gud gör sitt. Han återkommer till Psaltaren 127: ”Om inte Herren bygger huset är arbetarnas möda förgäves.”

– Det är svårt att lyfta sig själv i håret. Vi behöver förstå vårt absoluta beroende av Gud. Jag längtar efter att få se mer bön, mer av Guds närvaro och att vi går i hans fotspår – i de förutberedda gärningar han har lagt framför oss. Vad är på Guds hjärta? Vad är hans vilja? Hur kan det få ta större plats i våra liv? •

OM

Pingstkyrkan Jönköping

Grundades: 1924

Antal medlemmar: drygt 2 400

Marcus Ardenfors

Ålder: 49

Bor: Bankeryd