Reportage

Gud har alltid varit nära Martin

Martin Johansson växte upp i Tidaholm på 70-talet. Familjen gick till Pingstkyrkan, men pappan missbrukade medlemmarnas förtroende och mamman fick städa upp efter honom. Hemma gav han inte det stöd och den uppmuntran som Martin behövde.

– Jag är tacksam för att ha haft en trygg mamma, berättar Martin Johansson för Inblick.I tioårsåldern lät Martin, som förstod vad det handlade om, döpa sig, men något år sedan flyttade familjen till Skövde och de slutade gå i kyrkan.– När jag lämnade Tidaholm, så lämnade jag Gud, fortsätter Martin.I strävan efter att bli sedd och älskad kunde det ha gått riktigt illa.– Det började med att jag snodde en Pigall och sedan lite andra grejer. Jag är tacksam för att jag klarade mig.

Systern badMartins syster såg trasigheten och hur dåligt han mådde. Hon bad till Gud för honom när hon var ute och åkte moppe. Och när hon började med teater fick hon in Martin på samma spår. – Jag utbildade mig till teaterledare och jobbade med det.Men sökandet fortsatte och han mådde psykiskt dåligt. Då såg systern till att han fick prata med en pastor.

– Det var en pastor som bröt mot mina fördomar, han satt där med sina tatueringar. Jag tänkte: ”Kan han var pastor, så kan jag vara kristen.”

På sommaren skulle pastorn cykla till tältmötesveckan i Nyhem med ett gäng ungdomar och Martin hakade på. Pastorn tog dem också norrut för att fjällvandra.

– När man går i fjällvärlden som nyfrälst, då tänker man att det måste finnas en Gud.

Efter att ha varit troende en tid kom han på sig med att ha slutat svära. Och vin och öl smakade inte längre gott. Samtidigt ville han sluta snusa, men det var svårare.

– Jag dömer ingen, ibland behöver vi göra upp med saker för att komma vidare.

Dra ungdomar till himlen

Under ett år seglade han med evangelisationsbåten Shalom. När han motvilligt följt med på ett möte i Vetlanda kom ett tilltal; Han skulle dra ungdomar från helvetet till himlen. Och det blev naturligt att tacka ja till att arbeta i team med ungdomar i småländska Virserum.

– Det var en fantastisk period; vi hade rockgudstjänster på Hultsfredsfestivalen med 300 ungdomar.

Något som var knepigare var att träffa en kristen tjej och han gav i princip upp.

– Jag närmade mig de 30 och tänkte att det är ingen som vill ha mig.Men på ett nyårsläger i Oskarshamn fanns Annika från västkusten. De blev ett par och förlovade sig på Liseberg sensommaren 2001. Efter bröllopet flyttade de in i en av lägenheterna i Virserums kyrka. Första barnet föddes i Småland. När andra barnet kom hade de flyttat till Värmland och Martin var ungdomspastor i Sunne.

– Det var en tuff period, vilket ledde till att jag blev utbränd. Såren från barndomen fanns kvar och jag kunde inte vila i mig själv. Jag brände ut mig för att jag skulle visa för farsan att jag klarade av det, har en psykolog förklarat för mig.

Sjukskrivningen gjorde honom rastlös samtidigt som kraften var begränsad. Lösningen blev små promenader som med tiden blev längre. Kärleken till Gud bestod.

– Även om jag var less och trött på människor och församlingen, så har jag ändå alltid haft min tro och älskat Gud.

Körde lastbil

Måendet gick fram och tillbaka och han tog arbete som lastbilschaufför, vilket var lättare att kombinera med familjen. Pausen från församlingstjänst varade i nästan 20 år.

– Gud tar inte bort kallelsen; längtan att få tala och verka i en församling brinner inom en.

Familjen flyttade neråt landet och hyrde ett hus i Lerdala. De gick till Pingstförsamlingen i Timmersdala utanför Skövde. Martin trivdes jättebra och började predika framöver. Men tuffa grejer på arbetet och egna barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) ledde till att det blev för mycket igen.

– Det var kaos hemma och på jobbet, det var det att jag hade svårt att säga nej.

Ännu en sjukskrivning följde och denna gång köpte de hunden Mimmi som sällskap på promenaderna. Församlingen stöttade och hemgruppen var viktig.

– Det gör mycket att ha en grupp dit man kan skicka ett sms med: ”Be för mig.”

Ekonomin hade varit en utmaning då pappan tagit lån i Martins namn så fort han blivit myndig. Men nu började Annika och Martin komma i kapp ekonomiskt.

– Får man rätt förutsättningar, så går det att ta sig igenom saker.

De fick lånelöfte från banken på ett hus i Binneberg i Skövdetrakten. Det var ett dödsbo och trots att några andra lagt ett högre bud ville säljarna att Annika och Martin skulle ha det.

– På visningen var det en kvinna som representerade dödsboet och som känt att vår son skulle bo i huset. Så de bestämde att vi skulle ha det. Det var så häftigt.

Sökte nytt jobb

Genom kyrkan kom Martin i kontakt med föreningen IBUS, som arbetar med att återanpassa interner till livet utanför murarna.

– När jag går in i något har jag passion. Jag älskar de människor som ingen annan hör, ser eller bryr sig om. När jag ser dem i ögonen, så ser jag Jesus.

Juletid 2020 såg han i en annons att Pingstkyrkan i Tidaholm, som han tillhört som barn, sökte ny pastor.

– Jag kände en dragning att söka tjänsten, även om det var många dubbla känslor i det.

Han fick jobbet, men prestationskraven kom smygande med frågor som: ”Hur ska jag lyckas? Vad händer om ingen blir döpt? Vad ska vi hitta på för grejer och vad ska vi planera för ungdomarna?” Men han har fått landa i att det är Gud som verkar.

– Jag har inte studerat på någon pastorslinje och har inga poäng i teologi. Då får jag vara den personen jag är. Jag älskar människor och förlitar mig på Herren.

När Martin slappnade av började församlingen växa, till deras stora glädje, men det innebär också nya utmaningar. Och även om barnen blivit äldre har de fortfarande speciella behov.

– Ibland är livet fantastiskt och ibland är jag nere. Jag är tacksam för att jag har en församling där jag kan vara ledsen, glad, pigg eller trött.

Även om det kan vara tufft kring barnen är de en källa till tacksamhet.

– De har gett mig en ny syn på livet, det är min livsnerv.Han är också tacksam för Annika och glad att äktenskapet håller trots utmaningarna.

Presenterade sig på stan

Som nyanställd pastor gick Martin runt i Tidaholm och presenterade sig och undrade vad folk behövde hjälp med.

– Vilken öppenhet vi känt på stan när vi träffat dem som arbetar på olika instanser. Det finns en positivitet kring Pingstkyrkan.

– Jag tror på väckelse i vårt land. Det finns en andlig längtan, för folk är trötta på det som sker i världen. Det finns något som är bättre än allt annat.