Reportage
– Gud såg till att jag inte hamnade på en parkbänk
Jeanette heter egentligen något annat men önskar vara anonym. Hon växte upp i en familj som inte var troende och hennes föräldrar var politiskt aktiva.
– Någon gång tittade vi in i en kyrka bara för att se en fin byggnad; aldrig för att närvara vid gudstjänster. Det fanns en enorm trygghet där, kände jag.
– Men min far hade dåliga erfarenheter av kristna från sin uppväxt. Han vände kyrkan och tron ryggen.
Tron växte
När Jeanette var runt elva år gammal flyttade hennes familj till en by där frikyrkan på orten hade barnmöten.
– Då började jag få höra om Gud och vad Jesus gjort för oss människor. Jag sög åt mig det ledarna berättade.
I skolan blev hon mobbad, men på barnmötena kände hon sig hemma.
– De kändes välkomnande, där fanns en kärlek som berörde mig och min tro växte fram. Jag förstod att Gud är min far och den som älskar mig mest.
– Mobbningen avtog något mot slutet av högstadietiden, men då var jag redan skadad. Hade lärt mig att jag var en udda fågel som ingen egentligen gillade, trodde jag. Jag höll mig alltid för mig själv.
På gymnasiet träffade Jeanette en tjej som talade om att hon hade en övertygad tro på Jesus. De var 16 år och nu 40 år senare är de ännu vänner.
– Hon fick mig att ta steget att gå med Gud fullt ut. Jag hade ingen omvälvande frälsningsupplevelse. Min tro bara blev en del av mitt liv och gav mig en visshet att Gud älskar mig vad som än händer.
– När jag var 18 år kände jag att jag kunde stå för att jag har en tro. Då var jag myndig och hade rätt att äga min egen övertygelse. Men min självbild var skadad av mobbningen.
Livet förändrades
Jeanette var 20 år när hon träffade mannen hon gifte sig med. Med tiden fick de ett barn.
– Min man kom från en kristen familj. Han var frälst och döpt sedan länge.
– För mig tog det tid att förstå vikten av dopet. Det ordnade Gud genom att jag träffade en person som fick mig att förstå vad dopet betydde: att begrava mitt gamla jag i dopgraven och uppstå som en ny människa i Kristus.
När hon födde barn gick hon sönder fysiskt med många operationer som följd, vilket förändrade livet totalt.
– Mitt psykiska mående blev med åren dåligt och jag gick in i en utmattning.
Från att ha varit fullt aktiv i yrkesliv och på sin fritid i skog och mark, klarade hon inget sådant längre. Det knäckte förhållandet och hennes man lämnade henne. Jeanette valde att låta deras barn stanna hos sin pappa.
– Jag förstod att det var bättre med en så stabil uppväxt som möjligt för vårt barn. Sett i backspegeln var det väldigt bra att jag gjorde det valet eftersom jag så småningom hamnade på kvinnoboende och har flyttat runt mycket.
– Idag har jag en rätt bra kontakt med mitt barn. Vi träffas någon gång per år. Sverige är långt och avstånden gör att vi inte kan ses så ofta. Vi har mest kontakt via Messenger eller på telefon.
Skyddat boende
Efter några år inledde hon en ny relation och flyttade ihop med mannen.
– Rätt snart insåg jag att det inte var bra. Jag fick enorm ångest och kände igen känslor från mobbningen i uppväxten, viket gjorde mig rädd och osäker.
Relationen var inte sund. Det förekom mycket psykisk misshandel och hon förstod att hon måste lämna relationen innan det eskalerade till fysisk misshandel.
– När smockan hängde i luften flydde jag ut på gatan. Jag sprang rakt in på Socialen och bad om hjälp.
När hon förklarade situationen hamnade Jeanette på ett skyddat kvinnoboende.
– Min fasta grund som jag hade haft rämnade mer och mer. Att komma till ett boende kändes verkligen som att sätta mig själv i utkanten av samhället. Samtidigt hade jag min tro och visste att jag var beskyddad.
– Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle bli hemlös. Jag som hade ett hyfsat ordnat liv innan, inte skulle väl jag kunna hamna där?
På boendet fanns kvinnor med alkohol- och drogproblem. Det var en helt ny värld.
– Jag var inte rädd, för jag hade min tro på Jesus, men visst kände jag mig misslyckad och hopplös. När jag i bönerna ropade till Gud upplevde jag hur han sa: ”Du ska förtrösta på mig. Jag, din Gud, ska leda dig.”
– Under några år fanns jag bland dessa trasiga kvinnor. Jag flyttade till olika boendeformer. Att flytta runt och ha mina ägodelar i hyrt förråd skapade ingen trygghet precis.
Jeanette berättar att hon förtröstade på att Gud skulle leda henne igenom allt det svåra.
– Handläggaren på Socialen blev förvånad flera gånger över hur enkelt det löste sig med boende för mig. Jag svarade att det är Gud som hjälper mig.
– Gud såg till att jag inte hamnade på en parkbänk. Jag fick hjälp. Ändå räknades jag som hemlös de där åren. Ingen tror att tillvaron kan vända så oerhört snabbt. Man tar livet för givet.
– Det var en stormig tid för mig. Den där kaotiska tiden varade i cirka tre år och mitt ex fanns i bakgrunden. Han kontaktade mig och betedde sig ibland hotfullt.
Ett tryggt liv
Idag när mycket annat har hänt är hon oändligt tacksam över att ha en lägenhet.
– Jag lever ensam och mår bättre än på länge. Jag har en säng och mat på bordet, har sjukersättning. Tron på Gud har varit min styrka hela tiden. Varje morgon vaknar jag och sträcker ut handen. Vet att jag har beskydd.
När Jeanette ser tillbaka på sitt liv finns det en röd tråd. Trots allt svårt hon varit med om ser hon Guds beskydd hela vägen från att hon föddes fram till idag.
– Jag tog ett beslut att ge Jesus en chans och det är något jag aldrig ångrat.