Fråga

Gudstjänstmusiken skapar osämja

Leif Svensson

Svar: Sången och musiken är en stor Guds gåva till oss, det kan vi alla vara överens om oavsett om vi är yngre eller äldre eller har olika uppfattningar om vad vi ska sjunga och spela. När vi läser Bibeln ser vi att frälsningens under föder sång, så skedde när Israels barn blev frälsta ut ur Egypten. Sången börjar med ”Jag vill lovsjunga Herren, högt är han upphöjd...” (2 Mos.15:1-18). På samma sätt beskriver David i Psalm 40 hur Herren räddade honom och gav honom en ny sång: ”Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud.”

Behovet av att tacka och lova Gud med sång ser vi också i Nya testamentet. Paulus uppmanar till det i sina brev och själv sjöng han också i Filippi fängelse tillsammans med Silas: ”Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och lovsång till Gud medan fångarna lyssnade på dem.” (Apg 16:25).

I Paulus undervisning till församlingarna, som vi har i de olika breven uppmanar han till sång.

I 1 Korinthierbrevet 14 undervisar han om innehållet i den kristna Gudstjänsten, där säger han i vers 26: ”Hur ska det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.” Sång ska vara ett naturligt inslag när de kristna samlas och firar Gudstjänst. I Paulus brev till församlingen i Efesos läser vi i kapitel 5:18b-19: ”Låt er i stället uppfyllas av Anden och tala till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger. Sjung och spela för Herren i era hjärtan.”

Här uttrycker Paulus en variation när det gäller sång och musik i församlingen. Sannolikt syftar psalmer på Bibelns egen sångbok Psaltaren, där finns en stor variationsrikedom, allt ifrån glädje och tacksamhet till psalmer om lidande och tröst. ”Hymner och andliga sånger” rymmer lovsånger och övrig av Anden inspirerad sång. Paulus gör samma beskrivning i Kolosserbrevet 5:16.

Av dessa bibelord förstår vi att det ska finnas en variationsrikedom i en församlings sång- och musikliv, vi måste inte välja bort något eller ställa olika stilar i ett motsatsförhållande. Det finns en mycket allvarlig sida i frågeställningen, sådant som leder till ”osämja” och att de äldre ”känner sig inte riktigt hemma i sin kyrka”.

Den andliga enheten i en kristen församling är unik i världen genom att den förenar alla åldrar, nationaliteter, män och kvinnor, barn, unga och gamla i samma gemenskap, detta gör den kristna församlingen enastående i sin funktion. Denna gemenskaps sammanhållande kraft är kärleken såsom vi lärt känna den genom Jesus Kristus och manifesterad genom den helige Ande i våra liv.

Aposteln Paulus skriver i Efesierbrevet 4:2-3: ”Var alltid ödmjuka och milda, var tålmodiga och överseende med varandra i kärlek. Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band.”

Det första som Paulus nämner för att bevara Andens enhet i församlingen är ödmjukhet. Jesus Kristus är vårt största föredöme i ödmjukhet. Hans ödmjukhet förde honom till korset och genom ödmjukhet vann han seger och världens försoning. Vad lär vi oss av Jesu ödmjukhet? Vi lär oss att avstå från något för att uppnå det som är mer värt, kärlekens och Andens enhet i församlingen.

Genom ödmjukhet vinner vi seger över oss själva och hindrar oss från att använda sången och musiken som bräckjärn till att bryta sönder Andens enhet i församlingen. Ödmjukheten besparar både oss själva och andra från osämja och lidande och den upprätthåller den andliga enheten.

En praktisk lösning på detta problem i församlingen kan vara att bilda ett sång- och musikråd med musiker och sångare av olika åldrar och kategorier så att de tillsammans kan planera sång och musik för församlingens Gudstjänster och på så sätt ta till vara den variationsrikedom som finns i den kristna sången och musiken. Ensidighet är aldrig bra men mångfald i gemenskap och i musik och sång är en välsignelse till uppbyggelse för alla.