Reportage

Hanna blev helad från ME

2011 började Hanna Zethson uppleva en enorm trötthet. Hon var dålig en till tre dagar i sträck med fyra till fem veckors mellanrum, men episoderna blev längre och oftare under 2014.

– I början av 2015 hade jag influensaliknande symptom med feber och blev känslig för olika intryck. Denna gång återfick jag inte krafterna.

Hanna klarade inte av för mycket ljud och hade svårt att vara bland många människor.

– Det var jobbigt att inte veta vad det berodde på. Ibland kunde en isande rädsla komma. Våra barn var då fyra och sex år gamla.

– Jag hade en väldigt fin läkare på vårdcentralen och han remitterade mig till utredning hos bland annat endokrinolog, gynekolog och infektionsläkare. Jag testades för reumatisk sjukdom, gjorde olika sorters röntgen, fystest, ultraljud på hjärtat med mera.

Hannas läkare nämnde diagnosen myalgisk encefalomyelit (ME) som en möjlighet. Hon hade turen att komma till en läkare som hade erfarenhet av patienter med ME, vilket är ganska ovanligt.

I mars 2016 fick Hanna diagnosen ME/CFS som är en neurologisk sjukdom. Signifikativt för ME är ”PEM” som innebär ansträngningsutlöst försämring såväl fysiskt som kognitivt och mentalt.

– Om man pressar sig över sin förmåga försämras man tillfälligt eller till och med varaktigt.

– Det tog oerhört av min kraft att möta människor och det var därför otänkbart att söka hemtjänst. Min man som var sjukskriven under flera år för utmattningssyndrom skötte hemmet och vårdade mig. Vi fick hjälp av släktingar och vänner med städning, tvätt och matlådor.

Inte ensam

En dag då Hanna ganska precis blivit heltidssjukskriven bad hon sin man att spela lite lovsång på pianot. När de sjöng tillsammans upplevde de att Gud kom nära.

– All rädsla försvann och vi kände att Gud hade koll på vår situation. Efter det återkom vi många gånger till Guds närhet för att inte tappa modet.

Genom allt det svåra upplevde de hur Gud talade med dem om en framtid utan ME.

– Vi höll hårt fast i det vi upplevt att Gud sagt och påminde ofta varandra om det.

Tiden gick och Hanna blev allt sämre. Livet blev mer och mer begränsat till hemmet. Under de svåra åren hade Hanna en återkommande upplevelse av att inte vara ensam.

– Jag såg en bild av att jag satt på huk bredvid pappa Gud. Vi sa ingenting till varandra, men vi liksom härdade ut tillsammans. Det var en ordlös tröst när jag var som sämst.

– Jag upplevde även att Jesus sa till mig: "Litar du på mig? Lita på mig!" Jag hade uppfattat det vid några tidigare tillfällen, men nu kändes det som om det var det enda jag kunde göra.

Hanna och Zamuel upplevde att de fick "andas frisk luft" när de kom inför Guds ansikte.

– Vi hade ingen annanstans att gå. Där påmindes vi om vem Gud är; att Han är god även när det inte känns så.

– Jag tänkte ofta på verser från Bibeln. Kunde leva på en mening en hel dag. Min man läste regelbundet ur Psaltaren för mig.

Genom åren mötte de mycket kärlek och omsorg från släkt och vänner.

– Det var också många som bad för oss och vi kände oss omslutna. Våra egna stunder med Gud var ofta oaser där vi fick tröst, frid och till och med glädje emellanåt.

Bunden vid sängen

Från och med 2018 lämnade Hanna inte huset och hennes man fick bära henne till matbordet eller till vardagsrummet de gånger hon orkade vara med familjen en stund.

– Eftermiddagar var jag något bättre och barnen kunde komma in en stund och prata i sängen. Jag hade inte på många år kunnat vara delaktig i barnens liv utanför hemmet, vilket var en stor sorg och nu begränsades det ytterligare.

Med tiden åt Hanna alla måltider i sängen då hon inte orkade sitta upp längre stunder och heller inte tålde ljuden vid matbordet.

2020 orkade hon inte längre lämna sitt sovrum utöver badrumsbesök. Hanna klarade inte längre att ha kontakt med släkt eller vänner. Hon behövde ligga i ett mörkt rum och var så ljudkänslig att hon och hennes man hade viskande kommunikation.

– Sommaren 2021 blev jag ytterligare försämrad efter en vanlig infektion. Jag kunde inte sitta upp och äta, utan låg ner och åt mestadels flytande kost. Det var för ansträngande att tugga. Jag blev buren till och från badrummet av min man.

Mötte Jesus i en syn

Den 7:e januari 2022 låg Hannas man bredvid henne och bad viskandes som så många gånger förut.

– Plötsligt såg jag en syn, ungefär som en film som spelades upp i mitt inre medan jag blundade. Jag befann mig i en djup, mörk, kall grop – utan möjlighet att ta mig upp. Då sträcktes en hand ner som hade spikhål och jag förstod att det var Jesus hand. Han tog tag i mig och drog upp mig ur gropen. Jag kände en sådan tacksamhet, fortfarande i synen, och kramade om Jesus. Han berättade att han älskar mig och är stolt över mig. Sedan vände han sig om i riktning mot gropen, fyllde igen den med jord och sa: ”Dit ner ska du aldrig igen.” Därefter vände vi ryggen till gropen och gick därifrån hand i hand.

Efter synen var Hanna omtumlad och visste inte riktigt vad hon varit med om. Hon kom att tänka på några meningar från Bibeln i Psaltaren 40, vers 2-4: ”Jag väntade och väntade på Herren, och han böjde sig ner och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, upp ur den djupa dyn. Han ställde mina fötter på klippan och gjorde mina steg fasta, han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många ska se det och frukta och förtrösta på Herren.”

– Tårarna rann och jag försökte berätta för min man, som förstod att jag var berörd av något.

– Dagen efter upplevde jag en pirrande känsla över huvudet och framför allt i huvudet. Det kändes som när en tandläkarbedövning håller på att släppa. Min tidigare dimsyn hade lättat liksom den ständiga huvudvärk som följt mig under åren.

De beslutade sig för att prova att utmana Hannas tidigare begränsningar. Hon testade att stå och gå några steg till badrummet.

– Det var vingligt men jag fick inga bakslag, vilket sjukdomen alltid gett tidigare. Jag provade att sitta längre stunder, dra upp persiennerna och lyssna på musik. Sakta men säkert förstod vi att miraklet var ett faktum.

– Vi kommer aldrig att glömma dagen då vi berättade för barnen vad Jesus gjort. Eller då vi ringde runt till närmaste släkten via FaceTime. Det var många tårar och mycket glädje då jag äntligen kunde få se och prata med min familj igen.

Helad genom andakt

Hennes läkare kom på hembesök kort efter att Hanna blivit helad och det var ett fint återseende då all kommunikation de sista åren hade gått genom hennes man, berättar Hanna.

– Han gladdes med oss. I min journal från 26/1-22 står det: ”… plötsligt förbättrat hälsoläge i anslutning till en personlig andakt. Remarkabel förbättring sedan 2,5 vecka.”

Hannas vänner och kollegor fascineras och förundras över det som hänt med stor glädje. Fysiskt fortsätter Hannas rehabilitering med träning för styrka och uthållighet.

– Det är underbart att kunna gå längre skogspromenader, att vidga vår lilla värld i lagom takt och att börja finnas med i en församlingsgemenskap. Äntligen får jag vara en mer vanlig mamma igen. Jag är oerhört tacksam för det Jesus har gjort för mig och min familj. Vi har fått livet tillbaka.