Krönika
Har vi glömt hur man förvaltar ett land?
Josef Appell
När jag ser ut över fälten en tidig morgon, slås jag ofta av den enorma potential som vilar i den svenska jorden. Det är en vacker syn. Men bakom skönheten gnager en djup oro. Vi lever i ett land där självförsörjningsgraden har sjunkit till runt 50 procent. Det innebär i praktiken att varannan tugga mat vi stoppar i munnen är importerad. Vi har blivit felaktigt beroende av andra istället för att vara beroende av Gud.
I det säkerhetspolitiska läge vi nu befinner oss i är detta inget annat än ytterst allvarligt. Vårt moderna livsmedelssystem är extremt centraliserat. Vi har bara ett fåtal stora mejerier, ett fåtal slakterier och ett fåtal jättelika centrallager. Hela vår existens bygger på att logistikkedjan aldrig bryts – att dieseln flödar till lastbilarna och att elen fungerar oavbrutet till de stora kylsystemen. Vi har byggt bort det småskaliga och lokala, och därmed har vi också byggt bort vår motståndskraft.
I Femte Mosebok 15:6 står ett löfte som vi behöver återupptäcka: ”Herren din Gud ska välsigna dig så som han har lovat dig. Du ska ge lån åt många folk, men själv ska du inte behöva låna. Du ska råda över många folk, men de ska inte råda över dig.”
Detta handlar inte om maktfullkomlighet, utan om det sunda oberoende som följer av att förvalta det man fått. Guds tanke är att vi ska vårda det land vi blivit givna. Sverige har en enorm outnyttjad potential, särskilt i norr där marker ligger för fäfot. Under decennier har fokus legat på billigast möjliga mat, vilket lett till att vi importerar från södra Europa där produktionskostnaderna är lägre. Men billig mat har alltid ett pris i slutändan – antingen i form av sämre folkhälsa eller genom att vi lägger ner vår egen livsnerv.
Under coronapandemin såg vi sanningen: när krisen väl slår till ser varje land till sitt eget. Då räcker det inte att hoppas på att andra ska mätta oss. Man kan se den perioden som ett test i vem vi är beroende av och som en väckelseklocka. Frågan är: Lärde vi oss något av det testet?
Politik handlar tyvärr ofta om snabba kompromisser och nästa valrörelse. Jag tror att den verkliga förändringen måste börja på ett andligt plan. I Andra Krönikeboken 7:14 finns nyckeln:
”Om mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber. Då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.”
Detta löfte är inte riktat till de som inte tror, utan till församlingen. Det finns en direkt koppling mellan vår relation till Skaparen och markens förmåga att bära frukt. När vi vänder oss bort från Gud påverkas hela skapelsen. Han vill visa oss att de falska avgudarna, som vi sätter vårt hopp till, inte kan hjälpa oss. Därför behöver vi alltid söka Guds rike först.
För mig som bonde är detta en daglig påminnelse. Jag lever så nära detta att jag vet att jag inte kan producera skörden själv, utan är helt beroende av Herren. Ofta när jag vaknar är det fortfarande mörkt ute, men när jag går till Ordet är det som att ett inre ljus tänds. I Psaltaren står det: ”När dina ord öppnas ger de ljus, de ger förstånd åt den okunnige.” (Ps 119:130) Det är mörkt innan jag studerar Ordet även om solen skiner ute. Vi behöver ett andligt ljus varje dag, för då faller allting på plats. Som det står i Malaki: ”Men för er som fruktar mitt namn ska rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar.” (Malaki 4:2) När vi söker Herren får vi inte bara vägledning för dagen, utan också den läkedom och trygghet som vårt land så väl behöver.