Reportage

Hasse vilar i Guds händer

Nära Kukkolaforsen vid Torneälvens västra sida ligger svenska Kukkola där Hasse växte upp.

– Jag upplever att min barndom var lycklig. Vi var tretton barn. Mina stora syskon försvann ganska snart ur hemmet. Jag minns att fiske och fotboll var mitt stora intresse, säger Hasse Mella Stenudd.

Hans mamma var kristen och ordnade med bönemöten i hemmet. För Hasse var hemmet en trygg plats.

Ångest och mörker

– Men redan som ung kände jag av ångest och ett mörker. Jag upplevde att en mörk skugga vilade över mig, säger han.

Hasses större syskon gifte sig, fick barn och arbete. De levde normala lyckliga liv utifrån hans perspektiv.

– För mig var det inte så enkelt eftersom ångesten och mörkret förföljde mig. Idag förstår jag att det måste ha varit en diagnos, men det fanns inte någon kunskap om detta på den tiden, säger han.

Idag är Hasse fyllda 70 år. I samtal med personer som varit i samma situation tror han att det varit någon form av ADHD som han kämpat med.

Som ung utbildade sig Hasse till svetsare och började jobba.

– Det gick bra, men ganska snart började jag medicinera mig själv med alkohol för att lindra min smärta och mitt mörker, säger han.

Ganska snart kom nya droger in i bilden och när Hasse var i 20-årsåldern var han helt fast i drogberoende.

Fick sparken

– Till en början fungerade jag på arbetet, men alkoholen tog över mer och mer och jag misskötte mig så illa att jag fick sparken. Jag kämpade och försökte komma igen men hade tappat fotfästet.

Hasse flyttade en tid till Stockholm och missbruket fortsatte. Ett naturligt steg var att börja med amfetamin.

– Tomheten i själen var stark, och det kändes så mörkt att jag inte hade något att förlora. Vid ett tillfälle under missbruket gjorde jag ett självmordsförsök men överlevde.

Grät en halvtimme

I slutet på 70-talet flyttade Hasse till Luleå. Några kristna personer hade gett honom en andlig bok med en överlåtelsebön i slutet.

– Det var påskhelg och jag mådde så dåligt. Jag hade fått återfall på allt, kände förtvivlan, ångest, ensamhet och nöden var så stor. Då tog jag fram en bibel och läste ett tiotal kapitel i Matteusevangeliet.

Sedan läste han igenom boken “Guds makt genom tacksägelse”, som han fått av de kristna han mött.

– Jag böjde mina knän och bad överlåtelsebönen som stod i boken. Hjärtat var som en kall sten men så började jag hulka och gråta. Det höll på i ungefär en halvtimme, berättar han.

Plötsligt reste sig Hasse, öppnade fönstret och släppte in luft i missbrukarlyan. Han drog upp persiennerna och ringde en vän.

– Jag berättade att Jesus hade flyttat in i mitt hjärta. Från första början hade jag en önskan och ett behov av att vittna om det jag upplevt.

– Jag var ensam men jag förstod att jag behövde andra kristna.

Då gick Hasse till olika kyrkor i Luleå på möte. Vid ett tillfälle i Pingstkyrkan medverkade en sånggrupp som hette Silvertoner, med äldre personer som sjöng och spelade gitarr.

– Gruppen bestod av fem, sex sångare med grått hår. De sjöng sånger som tilltalade mig. När de sjöng “Härliga Golgata” berörde det mig starkt och jag kände att här var jag hemma.

Behandling och arbete

På LP-stiftelsen i Luleå träffade Hasse ett kristet par, Karin och Bror Nilsson, som jobbade i verksamheten. De tog honom till sig och de reste på möten tillsammans.

– Men det var mycket som behövde läggas till rätta i livet. Därför var jag i tre år på olika behandlingshem inom dåvarande LP-stiftelsen. Det blev en grundsten i mitt liv eftersom så många saker i livet var raserade.

Sociala myndigheter hade svårt att tro på att Hasse var förändrad. På grund av missbruket hade han fått sjukpension.

– Jag hade innan behandlingen börjat skriva noveller, som publicerades i en tidning. När behandlingen var klar sökte jag till en journalistutbildning. Jag ville bevisa att jag kunde utbilda mig och jobba.

Först när han efter utbildningen jobbat ett år på Sveriges Radio i Pajala, trodde myndigheterna att han kunde och ville jobba och han fick släppa sjukbidraget.

Lämna det sista

– Mitt liv har inte gått spikrakt. Jag har slagits mot alkoholen och mörkret. Men för sju år sedan, då jag var 63 år, upplevde jag ett nytt möte med Gud. Han visade att han aldrig lämnat mig och att jag varit buren hela tiden.

Hasse fick en insikt om att han skulle lämna det sista till Gud. Han förstod nu att han var oförmögen att själv ta hand om sitt liv.

– Jag släppte min stolthet och sa till Gud att nu får du ta den sista biten.

Idag känner Hasse sig älskad och förlåten. Han behöver inte idissla gamla saker och gå igenom det gamla livet. Han vet att Jesus tog allt på sig på korset.

– Jag återvänder till korset varje dag, konstaterar han.

När Hasse kommit till pensionsåldern skulle han sluta sitt arbete, men då blev han ”headhuntad”, kontaktad, av Haparandabladet. De ville ha honom som lokalredaktör i Pajala. Där har han också arbetat under ett antal år.

Cancerbesked och oro

– När jag fyllt 70 fick jag besked om att jag drabbats av lungcancer med metastaser i lungan. Jag opererades och orkade med det, men mörkret kom tillbaka.

Han kände oro för sjukdomen och för hus, hem och barnen.

– Då bestämde jag mig för att pröva tacka Gud. När jag gjorde det kom glädjen tillbaka. Ångesten försvann och jag glömde nästan min lunga.

En psalmvers från Hasses barndom dök då upp i hans medvetande. Den finns i hemmet inramad på en tavla, berättar han.

”Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då.” Versen gav honom kraft att släppa oron för sjukdomen.

– En himmelsk hand sänktes ner och vidrörde mig till ande, själ och kropp. Detta är någon månad sedan och nu har jag börjat gå på gym för att få tillbaka konditionen.

Febern som han dragits med efter cytostatikabehandlingen har också släppt.

Allt vilar hos Far

Nyss fick Hasse ännu ett telefonsamtal från Haparandabladet. De frågade hur han mår och gav honom ett erbjudande om att jobba i sommar som vikarie.

– Nu ska jag jobba som semestervikarie i sommar. Om jag förblir frisk kan jag säkert frilansa i fortsättningen.

Hasse älskar församlingsgemenskap och menar att alla församlingar behöver ha en attityd av både förlåtelse och förmaning.

– Jag besöker ofta olika församlingar. I varje sammanhang finns det något att hämta.

Hur livet kommer att gestalta sig i framtiden vet inte Hasse men han konstaterar att allt vilar i Faderns händer.