Intervju

Hon ville inte gifta sig med en holländare – tills hon mötte Kees

Emelie Rönnerfors

Efter att ha arbetat utomlands i flera omgångar med kristna organisationer hade Johanna Skoglund bildat sig en tydlig uppfattning om vilken nationalitet hennes framtida man inte skulle ha.

– Jag har verkligen uttryckt att jag aldrig skulle vilja gifta mig med en holländare, berättar hon och skrattar. De är så raka. Det känns nästan som att de gillar konflikt, och det går så emot min svenska kultur.

När livet tar en oväntad riktning

Nederländaren Kees-Ake, som kallas Kees, hade tvärt emot Johanna aldrig tänkt tanken på att jobba utomlands. Han bodde i en liten by utanför Rotterdam, hade fast jobb som underhållsmekaniker, ett ganska inrutat liv och trivdes bra med det. Men en dag började någonting oväntat växa på insidan efter att han sett en jobbannons från Mercy Ships.

– Jag kunde inte släppa den. Det kändes som en kallelse, säger han.

Känslan höll i sig och till slut ansökte han. Det fanns ett stort behov av hans tekniska kompetens och de ville att han skulle komma ombord så fort det gick. Kees sade upp sig, lämnade tryggheten och reste som volontär till Kamerun med skeppet Africa Mercy.

– Det är märkligt att jag som gillar förutsägbarhet hamnade i en så oförutsägbar miljö. Men jag trivdes på en gång.

Vänskapen som utmanade fördomarna

Johanna utbildade sig till personalvetare och längtade efter att få arbeta med det internationellt. När hon såg att Mercy Ships behövde just hennes kompetens sade hon upp sig från sitt arbete som HR-specialist på Erikshjälpen och gav sig av mot Africa Mercy.

Några veckor efter att hon installerat sig ombord dök killen med det stora leendet upp från ingenstans. Kees hade varit på ledighet och det visade sig att alla hennes nyblivna vänner kände honom väl.

– Vi blev snabbt vänner, berättar Johanna. Det var någonting med Kees som bara kändes rimligt och tryggt.

Hon minns särskilt hans röst.

– Jag blev lugn av den. När han gick förbi mitt kontor och jag hörde hans röst kände jag bara att jag blir trygg av denna människa.

Kees uttrycker samma sak.

– Det var väldigt skönt och naturligt. Vi kunde prata mycket, hade många gemensamma intressen, liknande insikter om livet och samma humor.

Men att falla för Kees gick tvärt emot Johannas världsbild och inställning om holländare.

– Det var lite kul när jag hörde av mig till en av mina bästa vänner och berättade att jag hade träffat någon och sa ’gissa var han kommer ifrån?’ Hon svarade genast – Holland.

– Det är en rolig grej, men också ödmjukande. Att man kan ha en så stark bild och en stolthet i att kategorisera människor.

Kees erkänner dock att holländare är väldigt direkta i sin kommunikation, och att det var en kulturell aspekt han fick arbeta på att tona ner ombord på Mercy Ships.

– När vi blev ihop var det någonting jag redan var medveten om och hade jobbat på att skruva ner i mötet med andra kulturer ombord.

Johanna menar att hon i dag lärt sig uppskatta den sidan hos Kees och andra holländare.

– Det är skönt på ett sätt att veta vad någon tycker och att saker inte lindas in och blir otydliga. Även om det skaver hos mig. Vi svenskar är oftast väldigt konflikträdda.

Mercy Ships – landet mitt emellan

Att leva i den internationella fartygsgemenskapen ombord på Africa Mercy är en unik upplevelse.

– När man är på fartyget är ingen i sitt eget land, man är i en helt egen värld, ett slags mittenland, säger Kees. Man lär känna människor som de är, utanför sin kulturella kontext.

Att båda har en erfarenhet av att leva i en internationell gemenskap och arbeta i mission har skapat en gemensam grund och många gemensamma vänner.

Trons betydelse

Men den starkaste grunden är tron på Gud, som de båda delar. Den har varit en avgörande faktor för att skapa ett liv tillsammans. Att ha en gemensam tro och värderingar är trots allt viktigare än en gemensam kulturell bakgrund.

– Vi pratar ofta om tro. Att ha en trygg person att kunna ställa sina frågor till, att kunna vrida och vända på trosuppfattningar och åsikter är väldigt fint, säger Johanna.

– Jag växte upp i en liturgisk kyrka i Nederländerna och fick en helt annan upplevelse av tro och kristet uttryck på Africa Mercy. Där är det mer karismatiskt, men också otroligt många olika uttryck av tro. Det har breddat min syn.

Johanna, som vuxit upp i Svenska kyrkan, har gjort en liknande resa när hon fått möta mer karismatiska uttryck genom livet och ombord.

– Ombord finns det många ”Jesus freaks” eller vad man ska säga, berättar Kees och skrattar. Det var härligt att hänga i de sammanhangen, som kontrast till min uppväxt.

Att de båda vuxit upp i liturgisk tradition och samtidigt båda erfarit karismatiska och internationella trosuttryck gör att de i dag trivs bäst i frikyrkan.

När gåvan kan bli ett hinder

Att de båda valde att följa Guds kall i sina liv ledde dem till varandra. Det har lärt dem hur viktigt det är att lita på Gud.

– Innan jag skulle åka ut var jag väldigt stressad. Men sedan insåg jag – Gud tar hand om mig, säger Kees.

När det gäller att våga följa Jesus, i detta fall bokstavligt ut på vattnet, menar Johanna att ekonomisk trygghet är vårt största hinder.

– Saker som egentligen är en gåva till oss blir ett hinder. Man ska spara till pensionen. Man ska ha sjukpenninggrundande inkomst. Allt det där är fantastiska förmåner. Men de kan också bli hinder för att våga göra någonting annat.

När Johanna sa upp sig för att åka iväg tyckte många att det var galet.

– Man tänker att det bästa i livet är att ha ett hem och ett fast jobb, men så behöver det ju inte vara. Alla de här gränserna, systemen vi målat upp. Gud är mycket större än dem, och Gud förser.

Hittade hem i Sverige

Av praktiska skäl valde paret Skoglund att bosätta sig i Sverige efter bröllopet, och 2024 kom deras lilla dotter, Edith.

– Det är bostadskris i Nederländerna och jättesvårt att hitta boende. Här i Forserum kan vi bo i en fristående villa, vilket bara miljonärer har råd med i Nederländerna.

Han berättar att han mottagits väl i Sverige men att den sociala aspekten av den svenska kulturen är utmanande.

– Vänskap tar tid. I Nederländerna bor man nära vänner och familj, mest för att de geografiska avstånden inte är lika långa som i Sverige. Man umgås spontant och hjälper varandra mycket med olika saker i livet, säger Kees.

Johanna fyller i och säger att svenskar vill rå om sig själva.

– Vi ber inte gärna om hjälp av andra och planerar alltid innan vi umgås.

– En jobbig sak i ett interkulturellt äktenskap är att man känner ett orimligt stort ansvar för att den andre ska trivas när man väljer att bosätta sig i ens eget land, säger Johanna. Men det är ju omöjligt att ta ansvar för en hel kultur, ett system eller beteenden.

Kees instämmer och säger att han känner samma sak när de besöker Nederländerna.

– Det är liksom en stress hela tiden, att jag tänker på hur det är för Johanna. Förstod hon vad vi menade? Hur upplever hon detta?

De får påminna varandra om att det är ett omöjligt ansvar och att de båda är vuxna människor som kan ta eget ansvar för sitt liv och sina känslor.

– Nu har jag skaffat egna vänner, lärt mig språket och trivs här.

Öppna för Guds ledning

På frågan om de vill åka ut i mission igen svarar de att de är öppna för vad Gud vill. Just nu stödjer de missionsarbete genom att sponsra andra som är utsända.

– Vi är fortfarande öppna, antingen genom att vi känner att Gud kallar oss tydligt, eller att vi får en väldigt stark längtan, säger Kees.

– Jag gillar fortfarande tanken på att bo utomlands, fyller Johanna i, men det påverkar fler än mig nu. Så det måste finnas ett djupare syfte, inte bara för att det verkar spännande. •