Fråga

Hur blir vi medskapare?

Leif Svensson

2026-06-01T00:00:00.000000Z

Svar: Tack för frågan, den rymmer en positiv förväntan. Som människor har vi ett behov av att engagera oss, vi har ett latent engagemang inom oss som söker sitt utlopp, det kan vara arbete, föreningsliv, intressen med mera. För att engagemanget ska upprätthållas över tid hos oss så måste vi tro på det vi gör, uppleva glädje, mening och se resultat av vårt engagemang, annars kommer vi att kanalisera engagemanget i något annat som vi tror kan ge oss detta. Guds tanke är att vi ska ha ett engagemang i hans församling och att livet i Jesus Kristus ska fylla mycket av de behov som engagemanget söker hos oss, och mer än så.

Aposteln Paulus ger oss en bild av ett församlingsliv i Första Korintierbrevet 12, där han talar om den helige Andes gåvor och tjänster men också om kroppen som en bild på församlingen. I vers 12 skriver han: ”Kroppen är en och har många delar, men trots att kroppens alla delar är många utgör de en kropp.”

Bilden av kroppen kommer oss väldigt nära eftersom vi alla har en kropp och vet hur en frisk kropp fungerar men också hur det känns när kroppen inte fungerar. I vår tid med ett starkt individualistiskt tänkande vill vi gärna placera oss utanför församlingskroppen som betraktare, något som vi synar, värderar och kanske distanserar oss ifrån medan Paulus inkluderar oss i församlingskroppen med alla våra olikheter, sådant hos oss kan vara både problem och tillgång: ”Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den.” (1 Kor 12:27).

Paulus understryker att alla i församlingen behövs, ingen kan säga: ”Om foten sa: Jag är inte hand, så jag hör inte till kroppen, så hör den ändå till kroppen. Och om örat sa: Jag är inte öga, så jag hör inte till kroppen, så hör det ändå till kroppen.” Vi ska inte jämföra oss med andra eller se ner på oss själva utan i stället se hur vi kompletterar varandra, Gud har skapat oss olika och behöver oss som de olika individer vi är. Paulus skriver också: ”Ögat kan inte säga till handen: Jag behöver dig inte, inte heller huvudet till fötterna: Jag behöver er inte.”

Det tillhör tidsandan att jämföra sig med andra och försöka efterlikna de ideal som tidsandan driver fram. Hur många människor har inte plågat både sig själva och andra med sådana tankar då de hamnat i något av dessa två diken som Paulus beskriver. Paulus avslutar kapitel 12 med orden:

”Nu ska jag visa er en väg som vida överträffar alla andra:” Han fortsätter med att beskriva kärleken som den kraft som gör att församlingen fungerar och blir det som Herren tänkt att den skall vara.

Paulus beskriver en kärlek som kan förändra förhållanden, en kärlek som gläds med sanningen, en kärlek som bär bördor, som skapar hopp och tro som väntar mer än mänsklig förmåga kan åstadkomma och som uthärdar svårigheter, ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” (1 Kor 13:7) Kärleken i församlingen är en avgörande kraft för mognad och tillväxt både för givare och mottagare. Det är varje församlingsmedlems ansvar att odla en kärlekens kultur i församlingen, i Första Johannes brev 4:16 står det: ”Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.”

Paulus lyfter fram funktionen i kroppen, hur de olika delarna är beroende av varandra för att kroppen ska kunna fungera. Vi använder i stort sett hela kroppen i allt som vi gör och vi tar det som en självklarhet. Men händer det något med en del av kroppen, till exempel ryggen, får vi genast stora problem att göra saker. Det skulle det bli omöjligt att gräva med en spade. Skulle ögat bli skadat skapar det stora problem för hur kroppen som helhet kan fungera, om tummen blir skadad blir det mycket svårt att gripa tag i något. Själv brukar jag spela piano men för några dagar sedan klämde jag mitt lillfinger och det gjorde ont, det blev väldigt svårt att spela piano.

Av bilden förstår vi att församlingen är beroende av alla sina medlemmar och som medlemmar är vi beroende av varandra för att funktionen ska finnas hos oss så att vi blir det som Gud vill att vi ska bli. Jag hade aldrig blivit pastor utan andra församlingsmedlemmars stöd och jag hade aldrig fungerat i min uppgift utan andra församlingsmedlemmar i de församlingar jag tjänat. Genom kärleken lever vi i ett beroendeförhållande till varandra och detta beroendeförhållande har sin förutsättning i vår överlåtelse till vår Herre Jesus Kristus och till varandra i församlingen.

I en församling behövs det ögon som ser andra, det behövs öron som är beredda att lyssna, det behövs fötter som är villiga att gå dit Gud vill, det behövs händer som kan visa omsorg och hjälpa, det behövs en mun som talar, det behövs starka armar som kan bära bördor, allt detta och mer är vår tids stora behov och till allt detta ger den helige Ande utrustning så att vi tillsammans blir skickliggjorda till funktion i församlingen.

Vad är då den största utmaningen för oss när vi endast är ”åskådare” i församlingen men vill bli aktiva ”medskapare”? Det sammanfattande svaret är att tillåta kärleken förändra oss, då fördjupas relationen till varandra och det förändrar församlingen så att den blir öppen för nya människor.

Kärleken är den kraft som förändrar allt, det finns en uppenbar anledning till att kapitel 13, ”kärlekens lov” kommer efter kapitel 12. Gud är kärlek.