Intervju

I spänningsfältet mellan tro och offentlighet

Monika Ekström Gomér

När man samtalar med Jonas Adolfsson på Världen idags redaktion är det lätt att missta hans offentliga roll för hela människan. Det finns en tydlig paradox i hans yrkesliv; han leder en tidning som ofta beskrivs som kompromisslös i sin hållning till samtidsfrågor, men i mötet med honom framträder en person som snarare befinner sig i ett ständigt pågående samtal med både sig själv och sin omgivning.

Utsikten över Vättern ger en känsla av perspektiv, en kontrast mot det intensiva nyhetsflöde som präglar vardagen på kontoret.

En förvandling bortom retoriken

Jonas beskriver sin omvändelse 1986 som en ”vårvind och en förälskelse”. Det är en dramatisk formulering, men när man lyssnar på honom är det tydligt att det inte handlade om en ideologisk kallelse, utan om en existentiell upplevelse. Den idrottsvärld som varit hans passion lämnade han nu bakom sig.

– Kontrasten mellan det tomma och mörka i världen blev så tydlig jämfört med Jesus och allt som han representerade. Det gjorde att jag tappade intresset för basket, berättar Jonas Adolfsson.

Det är här nyanserna uppstår. Jonas ordval kan ibland landa stumt, men när han resonerar kring sin tro märks det att han inte ser sig som en obesegrad hjälte. Han pratar om en ”ackumulerad rikedom” av erfarenheter, där Guds närvaro blivit tydligast i tider av ekonomisk utsatthet och personlig svaghet, snarare än i de stora framgångarna. Han minns hur familjen vid flera tillfällen fick se ekonomiska under, där pengar ”damp ner” i brevlådan när nöden var som störst.

– Gud blir stor när han kommer och hjälper oss i de här vardagliga sakerna, konstaterar Jonas.

Tron är inte ett teoretiskt bygge, utan en praktisk erfarenhet som han bär med sig i varje beslut.

Ledarskapets tysta ensamhet

En central punkt i samtalet är rollen som chefredaktör. Det är lätt att tro att han stormar framåt med en färdig manual för sanningen, men i samtalet framträder en person som snarare upplever en stor bävan inför ansvaret. Han beskriver inte sitt ledarskap som en ständig seger, utan som en prövande övning i att delegera och erkänna sina egna tillkortakommanden. När frågan om chefredaktörskapet kom för tredje gången var det inte ambition som drev honom; det var ett ord från himlen han sökte.

– Jag ropade till Gud av hela mitt hjärta: ”Vill du detta? Då är jag beredd, men jag måste ha ett ord från himlen”.

Det är ett förhållningssätt som kännetecknar hans ledarstil; han är ingen kaxig ledare som tror att han klarar allt själv, utan betonar ständigt sitt beroende av Gud och sina medarbetare.

– Jag vet ju att jag har svagheter och styrkor, och jag försöker främst jobba med mina styrkor.

Han formulerar det som en önskan om att ha en ”hård panna men ett mjukt hjärta”. Det är en svår balansgång. Kritiker ser ofta bara den hårda pannan, men i resonemanget med honom framgår att den främsta striden inte står mot motståndarna, utan mot den egna benägenheten att bli hård eller cynisk.

– I bönen inser man att man inte är ensam.

Sanning som ett samtal, inte en dom

Jonas väljer en grundläggande positiv livssyn. Det kan verka naivt för den som ser Världen idag som en ideologisk markör, men det speglar en inre spänning. Han får mycket positiv respons, men medger också att han får kritik i sin roll och för tidningens vinklingar.

– Vissa ämnen kommer tillbaka, och man kan inte upprepa det viktiga mellan raderna varje gång. Missförstår man så kan man kanske tro att jag är en hård person.

Han söker aktivt efter relationen i mötet med kritiker.

– Jag brukar vara noga med att svara på mejl och återkoppla så långt jag kan, och att ta människor på allvar.

Han resonerar kring att det ofta inte handlar om att nå enighet i sakfrågan, utan om att erkänna den andres integritet.

– Man behöver bara inse att det är två människor som har landat olika i en viss fråga.

Detta är ett viktigt skifte i porträttet; det visar att Jonas inte ser debattjournalistiken som ett krig, utan som en plats där man genom att lyssna faktiskt kan mjuka upp låsta positioner.

Journalistikens och lärjungaskapets möte

En fråga som återkommer är hur journalistrollen och lärjungaskapet går att förena. Jonas menar att det inte alls behöver vara en konflikt.

– Journalistik handlar om att söka sanning. Och att vara kristen är att söka sanning.

Samtidigt erkänner han att han många gånger under sina år som reporter känt en längtan efter att lägga undan ”reporterrocken” för att istället kunna tala mer direkt utifrån sin egen övertygelse. Han är medveten om att hans roll som chefredaktör för Världen idag innebär att han ständigt rör sig i gränslandet mellan saklig rapportering och opinionsbildning.

– Man behöver betjäna både olika sorters människor och olika sidor av det som finns hos våra läsare.

Ett arv för en ny tid

Jonas blickar ofta framåt, mot en ny generation. En växande bönerörelse och ”Jesustrend” bland unga i landet ger hopp.

Jonas har en tydlig ideologisk och teologisk hållning, men erkänner att även han har fått omvärdera tidigare ställningstaganden.

– Jag gjorde vapenfri tjänst en gång i tiden. I dag tror jag nog inte att jag hade gjort det, om jag skulle välja igen. Samtidigt känner jag respekt för dem som gör det.

När han reflekterar över vad Gud en dag kommer att fråga vid livets slut, landar han inte i prestationer.

– Jag tror han frågar så här: ”Prioriterade du relationen med mig? Och vad gjorde du med det som jag gav dig i uppdrag att göra?”.

Människan bakom rubrikerna

Vad är det då som gör Jonas Adolfsson till den han är?

– När jag är hemma tillsammans med min fru och min familj, då känner jag mig som mest mänsklig.

Jonas Adolfssons blick vilar en stund mot Vättern. Kanske är det en bra bild av honom: en man som står mitt i bruset, men som i grunden försöker hålla fast vid något betydligt tystare än de rubriker han skapar. Hans liv är inte en bombastisk sanning utan det är en ständig pågående förhandling mellan vad han tror på och den person han vill vara när dagen är slut. Att man i honom möter en person som är ödmjuk, som lyssnar lika mycket som han pratar och som älskar Jesus över allt annat. Det är en ambition som driver honom framåt, dag efter dag, i det ständiga spänningsfältet mellan redaktionens krav och den tro som bär honom. •