Reportage

I tjänst för hela livet

”Ska jag bli präst, så ska jag bli det i Åre”, sa Katarina Bäckelin när hon läste teologi i Lund. Präst var det sista hon hade tänkt att bli, men när en vän sa: ”Har du inte fattat vem det är du slåss med, och vem som kommer att vinna i slutändan?” – tänkte hon om.

Så blev det. För drygt trettio år sedan prästvigdes hon i Härnösands domkyrka, vilket gjorde att hon sedan kunde börja sin tjänst bland fjälltopparna i Åre.

Världen som arbetsfält

Men hon blev inte kvar så länge. Gud kallade henne vidare, till flera platser i världen. Sedan dess har hon arbetat i Köpenhamn, Kosovo, Thailand, Singapore, Afghanistan och Halmstad både som sjömanspräst, församlingspräst och fältpräst, och nu senast i Oslo, där hon arbetar som komminister i Svenska kyrkan i Norge.

En stor del av hennes arbete som präst och representant för Svenska kyrkan i utlandet har just handlat om att vara närvarande, att vara på plats. ”Jag behövde en nästa, var du där?” citerar Katarina Bäckelin psalm 97 i psalmboken. Som präst för Svenska kyrkan i utlandet har hon besökt svenskar på sjukhus, i deras hem och på arbetsplatser i utlandet, i fängelser, på fartyg i hamnarna eller på hotellrum.

– För en del blir inte resan såsom de föreställt sig, när de reste utomlands. De kanske hade tänkt fly från sina problem i Sverige, men upptäckte att de följde med på resan. Det kan handla om missbruk, sjukdom eller annat.

– Då är vi där, som kyrka. Då är vi närvarande. Vår uppgift är att vara öppna, närvarande och att ge hopp, säger hon.

Praktiskt arbete

När hon gör sin ”odyssé” över sitt arbete som präst, visar det sig att det många gånger har varit mycket praktiskt. Det har förstås handlat om att predika i gudstjänster, men också om att skapa samlingspunkter för svenskar utomlands och att tillvarata svenska intressen. Kyrkan får också rollen som kulturbärare.

– Man är aldrig så svensk som när man är utomlands. De svenska helgerna är jätteviktiga för många där, konstaterar hon och berättar om hur berörda de svenska militärerna i Kosovo blev, när de fick uppleva ett svenskt luciafirande på plats.

– Helt plötsligt måste de fixa något med skorna, någon fick helt plötsligt något i ögat. De blev berörda, säger hon.

Samtidigt har hon också varit lite av en ”allt-i allo”, säger hon och berättar om när hon arbetade i London och fick försöka lösa ett stopp i toaletterna med en plasthandske på förmiddagen, för att efter lunch och en dusch med ny skjorta och prästkrage åka och skaka hand med prinsessan Anne. Med samma hand. Hon skrattar.

På plats efter tsunamin

Inte minst har det handlat om att vara en vän till svenskar utomlands. Många gånger har hon stött på svenskar i olika situationer och positioner som kommit och sagt till henne: ”Jag är inte religiös, men kan vi prata?”

– Då är vi där, närvarande, för att lyssna på dem. Det är fantastiskt att få vara ett redskap för det, säger hon.

Som fältpräst har hon också fått vara med och stötta barn och unga, vilka ofta är de som drabbas hårt i krig.

En av de mest kända händelserna, där hon var på plats och där hennes och Svenska kyrkans närvaro fick betyda mycket, var tsunamikatastrofen i Thailand i december 2004. Händelsen, som inträffade den 26 december och där mer än 200 000 förlorade livet i Thailand, varav mer än 500 var svenskar, inträffade tio dagar efter att hon kommit hem ifrån sitt arbete som fältpräst i Kosovo. Redan dagen därpå, den 27 december, fick hon ett sms från Försvarsmaktens fältprost:

– ”Vi behöver folk till Asien, kan du åka, undrade han”, berättar hon.

Dagen därpå var hon och flera kollegor på väg.

– Jag trodde att det skulle bli i tio dagar, men jag kom inte hem förrän efter fyra månader, säger hon.

”Från en siffra till ett namn”

På plats i Thailand möttes hon av uppsvällda kroppar, fryscontainrar där de avlidna skulle förvaras och av en pågående identifiering för att kunna sända de svenska medborgarna tillbaka till Sverige igen. Katarina Bäckelin började sitt arbete på sjukhusen i Bangkok för att försöka hjälpa till att lokalisera svenskar. Hon var också med i templen, som thailändarna hade gjort till uppsamlingsplatser för döda efter tsunamin.

– Med hjälp av tandkontroll och DNA fick vi ut många svenska medborgare, säger hon.

– Till slut undrade en del andra nationer om vi mutade dem, men vi fick förklara att vi har ett väldigt bra tandvårdssystem i Sverige, vilket hjälpte oss. Människorna som dött gick från att vara en siffra till att få tillbaka sitt namn igen, säger hon.

En trygghet

Hon mötte samtidigt många människor under den här perioden med ett stort behov av att prata om sina upplevelser, sin sorg och sin ångest.

– Man säger inte så mycket när man möter människor vid ett sådant tillfälle. Man får lyssna och försöka vara bollplank. Man hoppas att man kan förmedla hopp och trygghet, säger hon.

Hon var också med när kistorna förbereddes med de döda i innan de sändes hem till Sverige, och höll i hemsändningsceremonin innan flyget lyfte tillsammans med några musiker, bland andra musikern och saxofonisten Johan Stengård.

– Som mest hade vi fyra sådana hemsändningsceremonier i veckan innan planet gick tillbaka till Europa.

– Vi hade alltid med psalmerna ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken” och ”Blott en dag”. Det blev en trygghet och en slags signaturmelodi mitt i det mörker som drabbat människorna.

Kistorna var alla draperade i svenska flaggor.

– Det var vackert och enhetligt, vilket var orsaken till att man gjorde så, berättar hon.

– ”Du får mig att gråta varje gång” sa en stor polis som var med vid ceremonin. Vi var alla berörda, konstaterar hon. Det var en stund då alla fick vara med och se resultatet av vårt arbete: att få hem dem som avlidit och blivit återfunna.

”Ge mig kraft”

Själv fick hon hjälp i situationen genom att ibland ringa sin själavårdare, en äldre katolsk biskop i London. Men det hände också att hon bröt ihop i gråt och att hon böjde knä.

– När vi förstod dimensionen av det som hänt frågade jag mig själv: ”Kommer jag att fixa det här?”

– Då var det bara att gå ner på knä inför Gud och säga: ”Ge mig den kraft jag behöver.”

Samtidigt, säger hon, trots allt hon såg, var hennes tro aldrig så stor som just då.

Katarina Bäckelin var också den präst som höll i minnesceremonin i Khao Lak när kungaparet kom på besök. Hon säger att alla som arbetade i krissituationen blev som en familj: UD, Försvarsmakten, Polisen, Svenska kyrkan, Räddningsverket, Röda Korset och så vidare.

Idag arbetar Katarina som präst i Svenska kyrkan i Norge, baserad i Oslo. En arbetsvecka i månaden är hon i tjänst i Trondheim. Även om Norge är geografiskt nära Sverige, är det ett annat land med ett annat språk och andra traditioner än vad svenskar är vana vid.

– ”En chef sa ofta: ”Det är inget tjänstefel att ha roligt på jobbet”, och det har jag med mig i mitt arbete. Glädje att få tjäna i livets mitt”. Det hoppas hon att kunna göra även efter pensioneringen om några år.

– Det är en stor fördel med prästeriet; du är och kan tjänstgöra som präst hela livet!”