Krönika

Ingen fick välja bort den andre

Marcus Jonsson

Den positiva ansatsen som jag först trodde mig uppfatta, försvann snabbt i nästa mening. Jag avkrävdes svar. Men jag tillfrågades inte som kollega, utan framställdes som representant för en i detta sammanhang impopulär politisk ståndpunkt. Och därmed nådde det uppsluppna samtalsklimatet runt mig sin fryspunkt.

Efter år inom politiken har jag vant mig vid starka åsikter. Men jag har inte vant mig vid hur snabbt människor sorteras efter sina åsikter.

Nog har det alltid funnits politiska motsättningar, men i vår tid upplever jag att samhället blivit allt mer uppdelat. Två tydliga åsiktskorridorer har vuxit fram och båda är precis lika begränsade.

Den här uppdelningen gör det lätt att forma starka identiteter där människor definieras mot varandra. Även i kristna sammanhang märks dessa markeringar. Men ska det verkligen vara så att partipolitiken får definiera gemenskapen bland kristna?

Jag tycker inte att man kan kräva att en Jesu efterföljare måste ha en viss och bestämd politisk uppfattning. Kanske är det just erfarenheten från politiken som gjort mig övertygad om det. Och jag tycker dessutom att det finns ett intressant bibliskt stöd för denna hållning.

När Matteus listar lärjungarna beskriver han sin egen bakgrund som tullindrivare och han ger Simon ett epitet som gör det hela mycket intressant.

Beroende på bibelöversättning står det att han kallades seloten eller ivraren. Ibland görs en koppling till Kana eftersom Matteus använder den arameiska termen kananaios, som på grekiska översätts med seloten. Seloterna var en judisk rörelse som motsatte sig den romerska ockupationsmakten.

Här blir kontrasten tydlig.

Matteus arbetade med att driva in skatt åt Rom. Simon representerade motståndet mot samma makt. I många judars ögon var tullindrivarna inte bara förrädare, utan människor som tjänade pengar på sitt eget folks förtryck. Och ändå kallar Jesus båda två. Inte till två olika grupper. Inte till varsin åsiktskorridor. Utan till samma gemenskap. Till samma bord.

Det är nästan svårt att förstå sprängkraften i detta. En selot skulle normalt aldrig söka gemenskap med en tullindrivare. De representerade varsina världar. Ändå kallade Jesus dem båda.

Men i Jesus mötte de någon som var större än deras politiska motsättningar.

Det är därför Paulus skriver till Timoteus: ”Jag vet vem jag tror på.” (2 Timoteusbrevet 1:12) Notera att aposteln skriver vem och inte vad. För det är relationen med Jesus som är den förvandlande kraften. Inte en doktrin.

Det här borde tala rakt in i vår tid. Särskilt när människor allt oftare definieras utifrån politiska läger och social tillhörighet. Församlingen ska inte vara en plats där man förväntas välja sida och misstänkliggöra människor som inte står nära den egna positionen.

När Jesus valde sina lärjungar byggde han en gemenskap med människor som annars aldrig skulle ha valt varandra. Kanske är det därför kyrkan blir som mest trovärdig när den består av människor som mänskligt sett egentligen inte passar ihop. När jag ser på Matteus och Simon inser jag mitt eget behov av rannsakan. Om åsikterna eller den politiska hemvisten blir ett överordnat krav, försvagar vi evangeliet och den gemenskap som uppstår genom en delad tro. Det är så lätt att se problemet hos ”de andra” – i deras åsikter och livsval. Men Jesus placerade Simon bredvid Matteus. Inte för att den ene skulle besegra den andre, utan för att båda behövde formas av honom. Notera att lärjungaskapet inte suddade ut deras bakgrund eller skillnader. Men det gav dem en ny identitet. ”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.” (2 Korinthierbrevet 5:17) Tyvärr var detta inget jag fick uppleva i lunchrummet. Tvärtom visade stunden vid mikrovågsugnen hur lätt det är att älska människor som tänker som jag. Och hur jobbigt det kan vara i mötet med den som tycker olika. Men det gudomliga börjar när vi älskar människor som vi aldrig själva skulle ha valt. Det är Jesu väg. Han kallade både Simon och Matteus – och ingen av dem fick välja bort den andre.