Reportage

”Jag ville bara visa dig min härlighet”

Jan och Margareta Lindéh träffades när de var i mitten av tonåren. Båda två var uppväxta inom Frälsningsarmén där Jan var en mycket duktig och uppskattad musiker som fick följa med på resor nere i Europa och till andra delar av världen. Det var ett liv som han älskade, men det var något som inte stämde riktigt.

– Jag var inte frälst. Den kristna tron gav mig väldigt lite, säger Jan Lindéh.

Han utbildade sig till ingenjör och satsade på en minst sagt framgångsrik karriär inom affärsvärlden där han avancerade från den ena chefspositionen till den andra. En stor och nybyggd villa med flera bilar i garaget, swimmingpool samt ett ständigt välfyllt bankkonto var de synliga tecknen på hans framgång. Men ju bättre det gick för honom och ju större aktning i samhället han åtnjöt desto mindre tyckte han sig behöva Gud.

Tänkte lämna Gud

– Varför skulle jag hålla på med det här med Gud? Margareta och jag bestämde oss gemensamt för att lämna både Gud och kyrkan.

Sagt och gjort. Herr och fru Lindéh, som vid det här laget hade bildat familj och blivit föräldrar, sade adjöss till Gud. Men, skulle det visa sig, Gud hade ingalunda tagit farväl av dem.

– Det började med att Margareta berättade att hon tänkte gå med i en damkör. En körresa till USA var redan inbokad och jag uppmuntrade min fru att följa med på den. Det blev en på många sätt dramatisk resa. Vid inflygningen till John F Kennedyflygplatsen i New York började det brinna i en av motorerna på planet, en stor jumbojet.

Margareta kunde från sin plats i planet se hur stora eldslågor slog ut från den brinnande motorn. Hon såg också hur brandkåren stod redo på marken med framkörda räddningsfordon, utrullade vita skummadrasser och ett virrvarr av människor. Sekunderna innan planet skulle landa fattade även den andra motorn eld, piloten och hans besättning tvingades kraschlanda planet. Alla ombord satt bara och väntade på den stora smällen, men som genom ett mirakel blev ingen skadad.

Eldskrift på himlen

– Min hustru och de andra passagerarna i planet fick åka på rutschkanor när de lämnade planet. När hon satt där i rutschkanan såg hon upp mot himlen. Där såg hon, i eldskrift, ett budskap: ”Förstår du att jag är en verklighet?”

När Margareta kom hem från USA-resan var det tänkt att deras beslut om att lämna Gud och kyrkan skulle bli offentligt. Det blev trubbel.

– Jag kan inte lämna, förklarade Margareta med ett ansikte som strålade.

Jan opponerade sig direkt.

– Lägg av, alltså. Vi har ju bestämt att vi ska lämna alltihop.

– Nej, jag kan inte lämna, upprepade Margareta.

En dag på hösten 1973 berättade Margareta att hon tänkte åka in till Örebro för att vara med på ett bönemöte. Det var helt okej för Jan vars uppfattning om det här med möten där man samlades till bön var avklarade på max tjugo minuter. Längre än så behövde väl ingen människa snacka med Gud?

– Men det gick en timme. Då började jag natta våra barn och tänkte att nu måste hon väl komma. Nej, hon dröjde. Här var jag, en man i karriären väl aktad i samhället, chef och så var min fru på bönemöte. Det var skamligt, alltså. Så jag tänkte att jag måste markera på något sätt.

Barnen hade somnat när Jan bestämde sig för att iscensätta sin protest mot hustruns envetna religiösa intressen. Han började med att gå runt och släcka varenda lampa, både i huset och ute i trädgården. Han drog till och med ur alla sladdar i syfte att försäkra sig om att det verkligen var kolmörkt när Margareta, som var mörkrädd, skulle komma hem från det där bönemötet. Det borde få henne att aldrig mer vilja åka iväg på bön igen.

Utmanade Gud

– Sedan kröp jag ner i sängen. Jag låg en stund och tittade upp i taket och tänkte: ”Hör du du, om du är verklig som min fru säger så kom hit och visa dig.” Vilken bön! Det var inte en bön, det var en utmaning. Sedan somnade jag.

Jan vet inte hur länge han sov, en kvart kanske, innan det hände. Han vaknade i vart fall av ett kraftigt dån.

– Jag såg dörren stå öppen och utanför den brann det för fullt. Det var stora eldslågor. Min första tanke var att huset brann och att jag måste rädda barnen. Jag skulle precis hoppa ur sängen när jag plötsligt upptäckte att jag inte kunde röra mig. Jag låg fullständigt förlamad i min säng och kunde inte röra mig.

Den alltid lika tuffe affärsmannen var övertygad om att han skulle dö vilket ögonblick som helst. Nu var han inte lika kaxig längre. Plötsligt såg han en gestalt komma gående genom eldslågorna rakt emot hans säng där han låg orörlig.

Som att stirra in i solen

– Jag försökte titta, kisa. Men det var som att stirra in i solen. Elden brann med ett öronbedövande dån. Jag var livrädd för jag höll på att dö. Jag var fullständigt medveten om att jag höll på att dö.

När personen han såg kommit fram till sängen där den skräckslagne Jan låg hände nästa grej.

– Personen böjde sig ner och lyfte upp mig så att jag på något sätt låg inuti honom. Nu var jag säker på att jag var död. Jag hann ta ett tyst farväl av Margareta och barnen innan personen sänkte ner mig i sängen igen, vände sig om och började röra sig ut från vårt sovrum igen. Plötsligt stannade han och talade till mig. ”Jag ville bara visa dig min makt och min härlighet.” Jag hörde det med mina egna öron. Sedan försvann han. I nästa ögonblick såg jag att elden var borta och dånet jag hört hade tystnat.

Allt var normalt igen men den största upptäckten var att han återfått rörelseförmågan. Vad var det som hade hänt? Jan tänkte så det knakade och mindes plötsligt vad han i sitt övermod hade sagt till Gud innan han somnade. ”Om du finns så kom hit och visa dig.” Tuffingen Jan insåg skamset vad han sagt och gjort.

– Jag gled ned på golvet, knäppte mina händer och ropade: ”Jesus förlåt mig min synd. Fräls mig.” Sedan reste jag mig upp. Allt var nytt. Det var mörkt i rummet och i hela huset. Margareta skulle snart komma hem, hoppades jag. Så jag sprang runt och tände i huset och i trädgården. Jag tände även ljuset i garaget. Jag stod i pyjamasen när min hustru kom hem.

När Margareta kom hem och klev in genom ytterdörren märkte hon direkt att något hade hänt. Men vad?

– Han har varit här, förklarade den pyjamasklädde Jan.

– Vem har varit här? frågade Margareta.

– Han. Du vet.

– Vem?

– Jesus!

Jan och Margareta pussades och kramades. De grät och skrattade om vartannat. Där och då började ett helt nytt kapitel i deras liv. Mycket har hänt sedan dess. De startade Citykyrkan i Örebro och en kristen skola som genast blev hett stoff i kvällspressen. Det är sedan många år Örebro och Sverige som ligger paret Lindéh varmast om hjärtat.

– Jag älskar Guds folk i Sverige. Jag tror på väckelse och ser redan begynnelsen på väckelsen. Det jag ser är att det inte kommer att vara enligt den gamla kyrkostrukturen. Det kommer en helt ny kyrkovärld och det kommer vi att vara en del av, säger Jan Lindéh.