Nedslag

Jakten på det autentiska: 40 år

Monika Ekström Gomér

Församlingen tog sin början 1986, när Frideborg Petersson och hennes man Sigurd lade grunden utifrån en liten bönegrupp. För Patrik, som kom till tro på Jesus i tonåren, blev Frideborg en "andlig mamma", en människa med en sällsynt passion för Gud och väckelse, som kom att betyda oerhört mycket för honom.

Kicki minns henne med samma respekt, som en bibellärare vars förmåga att lägga ut ordet var helt unik. Men mitt i beundran finns också en reflektion över hur Frideborg som kvinna fick kämpa i en miljö som inte alltid var redo för hennes gåvor. Under dessa första år i Vetlanda flätades inte bara församlingens framtid samman, utan även Patrik och Kickis. Det sa klick, och ett partnerskap föddes som skulle bära genom decennier.

Ett oväntat samtal

Åren gick, och 2004 fick Patrik en fråga som skulle förändra allt. Grundarna ville att han skulle kliva fram och bli pastor. Det spontana svaret var ett nej, men Gud tycktes tala genom de mest oväntade kanaler. Patrik stod på ett tåg mellan Norrköping och Linköping när telefonen ringde. I luren hördes rösten av hans ungdomsidol, Ulf Christiansson från rockbandet Jerusalem.

”Du står i ett vägskäl. Du vet inte om du ska säga ja eller nej. Det kommer bli tufft, men du ska säga ja.”

Efter att Patrik och Kicki bett ändrades tvekan till ett resolut: ”Ja, vi kör”.

Söker kvalitet

Patriks första predikan var ingen polerad programförklaring. Den hette ”Jakten på en fungerande församling” och i gudstjänsten ekade U2:s klassiker ”I still haven't found what I'm looking for”. Han erkände ärligt:

– Jag är ingen sökare efter Jesus, men jag är en sökare efter en församling som fungerar.

Jakten handlade om att nå ut till staden på riktigt. Under tio år drev de ungdomsgården Powerhouse med en skatehall. En symbolisk milstolpe var när församlingen köpte in ett riktigt fint askfat utanför kyrkan. Patrik minns det som ett historiskt beslut: folk som kom till kyrkan ville inte behöva fimpa i häcken – de skulle känna sig välkomna precis som de var.

Jakten har också handlat om att våga bygga församlingen genom lagarbete. Patrik och Kicki beskriver det som en resa från "kingship" till "teamship" – en insikt om att människorna i kyrkbänken inte är där för att supporta en pastor, utan att de tillsammans är en familj där alla bidrar. För att förankra det i nästa generation började Patrik tidigt bjuda alla från elva år och uppåt på fika eller middag. Han ville att de unga skulle äga församlingen, inte bara besöka den.

För Patrik och Kicki handlar en fungerande kyrka inte om att nå en slutstation. Det handlar om att aldrig tänka ”nu är vi färdiga”, utan att våga ändra kurs när staden och människorna behöver det.

Utmanade vägval

Expansionen till Växjö och Nässjö växte fram ur personliga brottningar och händelser som inte gick att ignorera. I Växjö började det med ett utmanande samtal i en soffa med pastorn Rickard Svensson. Han ställde frågor som brände så pass att Patrik till slut bad honom hålla tyst och gick och lade sig. Men varken han eller Kicki kunde sova den natten – frågorna hade slagit an en ton som inte gick att ignorera.

Vägen till Nässjö bar liknande tecken. Den kantades av oväntade tårar under lovsång, profetiska hälsningar från andra pastorer och till och med en icke-kristen person som drömde om deras närvaro i staden.

Erfarenheten från de här åren är att utvecklingen sällan följer en spikrak linje. Patrik och Kicki beskriver hur det först går uppåt, för att sedan gå rakt neråt – innan det sakta börjar gå uppåt igen.

Nyckeln till att leda på tre platser har varit att våga släppa taget om detaljstyret och istället lita på de lokala teamen i varje stad. Det är en resa från att vara den som gör allt, till att vara den som stöttar andra att växa.

Nödvändig vila

Sedan ett och ett halvt år bor paret strategiskt i Dädesjö, precis på gränsen mellan sina olika arbetsfält. Här, i kontrasten till den intensiva vardagen, har Patrik funnit en ny rytm. Barnen var först oroliga att tystnaden på landet skulle ge honom lappsjuka, men han ler när han ser ut över de småländska vidderna.

– Jag får sitta där och titta ut på fälten. Det är precis den vila jag behöver.

När ni ser tillbaka på åren av församlingsbyggande, vad har varit det personliga priset för er?

– Det kan vara svårt när man är mitt uppe i något att se vad priset är, men när man blickar tillbaka blir det tydligare. Ett pris är att familjen fått stå tillbaka en del; man kanske inte har kunnat vara med på släktmiddagar eller annat då kyrkan tagit plats. Det har även gällt den egna familjen, att vi fått prioritera bort en del som andra familjer inte behöver göra. Men våra barn har ändå varit med på det mesta vi gjort och önskat. Vid ett tillfälle ringde en man på dörren kvällen före julafton och hade ingenstans att ta vägen. Då stod vi och valde mellan en jul med bara familjen eller en extra vid bordet. När vi berättade om läget för våra barn svarade de enhälligt: ”Självklart ska han bo här hos oss i jul.”, säger Patrik och Kicki.

När en församling växer och människor kommer; hur bevarar man sitt hjärta från att börja mäta Guds välsignelse i antal, projekt och resultat snarare än i människors förvandlade liv?

– Man ser till att ha människor i sitt liv som har tillåtelse att tala skarpt, inte bara uppmuntrande. Vi försöker också tillsammans varje år göra en typ av besiktning av motiv, hjärta och driv. Ibland pratar man om kvalitet istället för kvantitet. Det är ingen motsägelse, för så länge vi kan nå fler är kvantitet en del av kallelsen. Däremot ska man fråga sig vad man förhandlar bort för kvantiteten – det är där kvaliteten och lärjungaskapet kommer in. Man ska inte växa enbart i antal, utan även växa i djup.

Alla ledare möter perioder när Gud verkar märkligt tyst. Hur hanterar ni de stunder då bönen känns tom och riktningen oklar, samtidigt som människor förväntar sig att ni ska veta vägen framåt?

– Här kommer tryggheten med Herren in. Det är inte alltid lätt. Herren bygger sin kyrka. Skörden är hans, och vi kan göra vårt bästa. Men här gäller det också att ha bra vänner utanför sin församling som både uppmuntrar och utmanar.

Pastorer är ofta omgivna av människor men kan ändå känna sig ensamma. Var finner ni själva själavård, korrigering och tröst när ni inte kan vara de starka ledarna inför alla?

– Vi är välsignade som har bra vänner. När vi haft behov har vi sökt efter den gemenskapen och efter likasinnade.

– Patrik är lite bättre än mig på det här, men jag har också hittat några vänner som jag kan vara ärlig med; de kan se mig både när jag är i botten och på topp, säger Kicki.

– Ja, det är en oerhörd styrka och det smärtar mig när jag hör kollegor som inte har några sådana vänner. Vi har också tider då vi drar oss undan, både enskilt och tillsammans, fortsätter Patrik.

Om ni ser 30 år framåt – vad hoppas ni att människor ska säga om den församling som växt fram här? Vad skulle vara det största tecknet på att ert arbete verkligen bar frukt i Guds rike?

– Att den är äkta, folklig och har ett tydligt fokus på evangelisation, mission och lärjungaskap. Att den håller Bibeln – Guds ord – högt. Att den älskar människor, välkomnar trasiga människor och leder dem in i en process av helande. Att den har ett tydligt driv framåt och ändå en ödmjuk ton och en visionär folklighet.

Om alla program, byggnader och strukturer en dag försvann, vad är då själva kärnan i församlingen? Vad är det som måste finnas kvar för att ni fortfarande ska säga: "Detta är Kristi kropp här i Vetlanda"?

– Carl-Erik Sahlberg sa en gång att om staden inte märker att kyrkan stänger imorgon, då är något fel. Det är något vi försöker jobba efter. Vad behöver folket i staden idag? Det finns mycket socialt vi kan och vill bidra med, men det finaste och viktigaste vi kan ge vår omgivning är ett tydligt evangelium och en kärleksfull församling för hela familjen. •

OM

Hope Church Finns: Vetlanda, Nässjö, Växjö Samfund: Pingströrelsen Grundades: 1986