Reportage

Jesus har gjort mig fri

Hon berättar att det ofta var jobbigt hemma. Emeline växte upp med många syskon och deras mamma var ensamstående.

– Jag kände mig osynlig och mindre viktig än de andra. Jag upplevde att det var mitt jobb att se till att mamma och mina syskon var nöjda och mådde bra, berättar Emeline Haglund.

Om något gick snett hemma var det hon som fick skulden även om någon annan hade gjort något dumt. Eftersom hon inte varit där och stoppat det.

Svarta fåret

– Jag kände mig som det svarta fåret som aldrig var bra nog. Mina syskon krävde mycket uppmärksamhet och jag försökte ta så lite plats som möjligt. Jag kunde också brusa upp men det hände sällan, säger Emeline.

Emeline har sju syskon, tre av dem flyttade hemifrån under tiden hon bodde hos sin mamma.

– Känslor var inget man pratade om och helst inte visade heller. Min mamma blev irriterad om man blev ledsen eller arg för något.

Mamman tyckte att hon var känslig eftersom hon ofta tog illa upp när hon retades eller skrattade åt henne.

– Mitt självförtroende var väldigt lågt som barn eftersom mamma kommenterade saker jag gjorde eller sa, säger hon.

När mamman var ute och träffade en väninna eller jobbade natt fick Emeline ta ansvar för sina småsyskon.

– Hon kunde bli upprörd när jag inte hade koll på syskonen trots att hon var hemma. Min mamma har mer varit som ett äldre syskon för mig som jag ständigt sökte bekräftelse hos.

En kristen kompis

Emelines resa till en tro på Jesus började redan i första klass då hon precis hade flyttat till Laholm.

– Inom kort blev jag kompis med min nuvarande bästa vän Iris. Hon var inte rädd för att berätta om Gud. Efter skolan brukade vi ha följe hem. Iris var så frimodig och pratade gärna om Jesus och sa att han älskar alla människor.

Hon minns hur Iris berättade om under som Jesus hade gjort. Detta gjorde Emeline nyfiken och efter ett tag började hon tro på Jesus.

– Jag bad då och då och följde med Iris och hennes familj till kyrkan ibland. Det kändes bra för mig att veta, att även om min familj inte verkade tycka om mig gjorde Jesus det.

Emelines familj var emot religion, men de lät henne hänga med Iris och hennes familj ändå.

– Jag älskade att vara med dem, de var så annorlunda mot min egen familj. De var snälla, trevliga och tog hand om varandra.

När hon tänker tillbaka på den tiden konstaterar hon att det var Iris familj som fick henne inse hur trasig hennes var.

– Visst, vi hade människor från socialen som kom för att försöka hjälpa oss, men jag hade aldrig tänkt efter riktigt.

Familjehemsplacerad

Redan som barn började Emeline be Gud om att hela hennes jobbiga familjesituation.

– Jag bad att han skulle fixa oss och göra oss bättre, men snart insåg jag att vissa saker som går sönder är svårare att laga än andra.

Efter några månader när hon hade varit hos en kontaktfamilj var tredje helg, bad hon Gud om att hon skulle få bo där hela tiden.

– Jag hade många gånger kontaktat socialen och sagt vad som försiggick i mitt hem.

Ofta struntade hon i att gå till skolan och sov då på dagarna eftersom hon då kunde vila ut medan syskonen var i skolan.

– Åren gick och jag fortsatte be Gud om ett nytt hem. Jag kände hopplöshet, men ville inte ge upp.

Vintern 2017 ringde kvinnan i den familj hon brukade vara hos på helgerna och berättade att hon skulle få bo hos dem på heltid. Då gick Emeline andra terminen i åttonde klass.

– Vilken glädje, Gud hade besvarat min bön! Än idag tänker jag på det med tacksamhet.

Hon flyttade och mådde helt okej i sin nya familj och var noga med att jobba upp betygen. Emeline gick ut högstadiet med godkänt i alla ämnen.

– Så småningom började Gud bli en mindre viktig i mitt liv. Jag slutade gå till kyrkan då det var jobbigt med bussförbindelsen på söndagar.

Fick självmordstankar

– Min glädje blev kortvarig, berättar hon.

Under tiden Emeline bodde hos familjen som gav henne kärlek och omtanke vandrade hennes tankar allt oftare tillbaka till hennes syskon som var kvar hos mamma.

– Jag insåg att det var hemmiljön som fick min syster och mig att bete oss illa mot varandra.

Hon funderade mycket på varför socialen inte kunde ge hennes syskon ett nytt hem också.

De sa att det var inte tillräckligt illa för att de andra barnen syskon också skulle kunna bli förflyttade. De verkar inte ta skada av att bo där, tyckte de.

– Jag försökte om och om igen. Ju mer jag grubblade över det, desto mer deprimerad blev jag. Jag tänkte på hur jag själv hade blivit behandlad och hur mina syskon hade det. Jag föll ner i ett mörker.

Emeline började tänka att världen kanske skulle vara bättre utan henne. Hon fick panikångestattacker och började med självskadebeteende.

– Fast jag skar mig bara ytligt. Det blev aldrig riktigt allvarlig utan bara så att det skulle göra ont. Jag tror jag ville straffa mig själv för att jag inte var bra nog.

Hon kände en stor skuld över att ha lämnat sina syskon. Emeline tänkte att hon borde ha tagit hand om dem och skyddat dem bättre.

– Jag började be Gud att ta mig härifrån, att ta mig hem till honom, för jag orkade inte mer. Flera gånger när jag var ensam hemma hade jag tagit fram alla tabletter och piller jag kunde hitta.

Hon tänkte att om hon tog allihop kanske det skulle funka, men gjorde det aldrig. Ibland gick hon till tågstationen på lunchrasterna eller innan skolan och stirrade på järnvägen.

– Jag kunde hoppa framför tåget, tänkte jag. Många gånger hade jag planerat att göra det, om det så var framför ett tåg eller en buss spelade ingen roll. Jag ville bara bort.

Någon hindrade henne

Emeline minns en speciell kväll nere vid en å då hon mådde riktigt dåligt.

– Jag ville dränka mig och det kändes som om vattnet kallade på mig. "Jag måste dö”, den meningen var som på repeat i mitt huvud.

Hon ville ner till ån men kunde inte, det var som om någon höll henne fast – Jag bara satt där och kunde inte röra mig. Efter ett tag kom en ny mening in i mitt huvud.

Jag måste hem, tänkte jag plötsligt.

Emeline är ganska säker på att det var Jesus som höll i henne den kvällen och att han lade tanken i hennes huvud men det var inte förrän senare som hon insåg detta.

Efter ett tag märkte hennes familjehemsmamma att hon inte mådde bra och tog henne till barn- och ungdomspsykiatrin.

– Jag fick antidepressiva mediciner och gick i KBT(Kognitiv beteende terapi). Efter en tid försvann depressionen och självskadebeteendet tillfälligt.

Hon och hennes familjehemsmamma hade länge haft en bra relation, men efter ett tag började de bråka en hel del och konflikter uppstod ganska ofta.

– Jag började skära mig igen och lyckades gömma det tillräckligt bra för att ingen skulle märka. Snart blev jag så trött på allt, det funkade inte längre.

En gång efter att de hade haft ett stort bråk via telefon tog hon sina grejer och stack.

Ett nytt liv

Då ringde Emeline sin vän Iris mamma Anna som är pastor. Iris då pluggade i Norrland då men hon frågade ändå om hon kunde stanna hos dem över natten och sedan dra vidare.

– Det blev längre än bara en natt. När jag kommit dit började jag läsa Bibeln. Jag bad mer och följde med på bibelstudium och till kyrkan.

Efter en tid bestämde hon sig för att hon ville döpa sig. Den 16 januari 2021 döpte Anna henne i havet.

– Det var underbart! Känslan att säga ja till att följa Jesus var så stor. Det är en av de bästa dagarna i mitt liv. Idag mår jag jättebra. Jesus har gjort mig fri. Han ger mig trygghet.

Tron har blivit en livsstil och en personlig relation med Gud. Relationen till hennes mamma och syster har också blivit otroligt mycket bättre, berättar hon.

– Jesus är mitt allt. Han är vad som får mig att gå upp på morgonen, säger Emeline.