Reportage

Jesuslivet är det viktigaste för Ola 

– En pastor bad för mig att jag skulle bli andedöpt. Det var en riktigt stark upplevelse, jag hade svårt att tala svenska under hela den kvällen, tungotalet bara flödade ur mig, berättar Ola. 

När det blev vardag ebbade upplevelsen ut och sport och skola tog över. Skoltiden minns Ola som krävande. Åren innan högstadiet gick han i en byskola, men inför högstadiet fick han flytta in till stan. 

– Jag var känslig och upplevde mig retad och mobbad de åren, det var jobbigt. 

Trauma och oro 

När Ola var tre år och ett halvt år var han med om en bilolycka som satte spår under hans ungdomsår. Vid en krock med en lastbil slungades Ola ut genom framrutan och hamnade på vägbanan, livlös. 

– Mamma trodde jag var död. Efter händelsen fick jag ett trauma och kämpade med oro för det plötsliga, en känsla som kom över mig ibland. 

Samtidigt som skoltiden gick vidare väcktes längtan efter att studera Bibeln. Ola ville studera teologi och förkovra sig i bibelkunskap. Under den tiden la Gud ner kallelsen i hans liv. 

– När jag blev lite äldre var jag på ett möte där jag fick höra om en möjlighet för ungdomar att resa till Brasilien som korttidsmissionär. Efter gymnasiet reste Ola och ett team iväg för att pröva missionärslivet. 

Efter några veckor i Brasilien vaknade han upp med stark ångest och en fruktansvärd hemlängtan. Olas tid i skolan med mobbing och traumat som liten kom i kapp honom. 

– Jag var inte hel, jag var otrygg och tappade kontrollen. Jag var långt borta, kunde inte språket och familjen var inte där. Jag mådde inte bra. 

Det blev bättre och bättre, men hela perioden kämpade Ola med sitt inre. Hans föräldrar var kloka och uppmuntrade honom att fullfölja och inte ge upp. 

– Det var bra, annars hade jag känt mig misslyckad. Men missionär skulle jag inte bli i alla fall, det hade jag bestämt. 

Är jag på rätt plats? 

Kallelsen att vara missionär hade en hög status i Olas sammanhang. Längtan att tjäna Gud hade inte så många uttryck på den tiden. Pastorsyrket lockade inte, så vägen att tjäna Gud blev för honom något ledaruppdrag i församlingen. 

– Jag började en utbildning på universitetet till ekonom och träffade Madeleine. Vi gifte oss och bildade familj. Utbildningen till revisor var en lång strävan och när jag var klar var det som om luften gick ur mig. 

Det kändes som han klättrat upp till en nivå, men när han väl var framme kom frågan: Är jag verkligen på rätt plats? 

Nu engagerade sig Ola och Madeleine i en församling i Falun. Ola var Alpha-ledare och hamnade efter en tid i församlingsledningen. Men frågan om han var på rätt plats fanns kvar och tilltog. 

– Hungern och längtan efter någonting mer än det jag hade omkring mig växte. Det är svårt att sätta ord på vad det var, men någonting i mitt hjärta fick inget utrymme och jag ville vidare. 

Ola minns att han ofta hamnade i diskussioner när han stod upp för det han trodde på. Han konstaterar att han inte var perfekt, men han trodde på Bibeln. Sökandet efter det hans hjärta längtade efter bara ökade. 

Längtan efter mer 

– En jul fick vi en parabolantenn av mina föräldrar och jag började titta på kristna TV-kanaler. Jag var aldrig på konferenser och visste inte så mycket om vad som skedde i den kristna världen. 

Vid ett tillfälle såg Ola ett möte med predikanten Benny Hinn. Han såg att Gud verkade och att det var kraft i det som skedde när han betjänade människor. 

– Jag stod där i vardagsrummet och började gråta över det jag såg. Jag blev så berörd. 

Någonting hade väckts i Ola och Madeleine. De började söka sig till olika möten i området och lyssna till talare som Daniel Viklund och Hans Marklund. Hemma skrev de i en bok upp målsättningar de sträckte sig mot och en av dem var att bli pionjär. 

– Nu började Gud tala till oss profetiskt vid flera tillfällen genom olika predikanter och samtidigt upplevde vi att Gud talade till oss personligen i våra hjärtan. Vid ett tillfälle var vi på ett möte i Falun på Fristaden. Något hade kvicknat till i min ande och jag kunde känna av när den helige Ande var på gång. 

Under mötet stod Ola och Madeleine längst bak i möteslokalen. Då viskade Ola till Madde: ”Nu kommer vi att få en profetia.”Trettio sekunder senare pekade Hans Marklund på dem och bad dem komma fram. 

Stark bekräftelse 

– Det han profeterade över oss är nog den starkaste jag varit med om. Jag upplevde i den stunden som att Jesus själv talade till oss. Orden passade perfekt in i det vi just då hade inom oss. Vi fick bekräftelse på kallelsen, att vi skulle bli använda av Gud och att vi skulle släppa det yttre, det vi levde för. Det var omvälvande. Något profeterades loss som varit inkapslat i mig sedan jag var ung. 

Ola började bejaka att Gud kalllat honom till något mer än han tidigare gett okej till. Paret tog ett beslut att inte säga ja till förnyade uppdrag i församlingen de tillhörde och valde att stå utan församling en tid. 

– Att leva utanför församlingen var inget vi tyckte var rätt. Man gör inte så om inte Gud beställer det, men Gud hade sagt profetiskt att livet skulle se oordnat ut ett tag. Vi förstod att detta var vägen för oss och samtidigt kände jag ett anspråk och ansvar för situationen vi var i. Jag var rädd och behövde ett ord från Gud om vi skulle ta steget. 

Hemma vid köksbordet bad Ola och Madde om ett ord från Gud och fingret hamnade på Jes 43:1: ”Var inte rädd, jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn du är min.”Det ordet gav dem frimodighet att ta steget. 

Helande- och läkedomsprocess 

– Tiden vi fick efter att vi släppt taget var otroligt viktig i våra liv. Kärleken till Jesus blev påtaglig och den helige Ande berörde oss så starkt. Vi upplevde att vi kommit ut ur något som hade hållit oss fast. Jag gick långa bönepromenader och Guds härlighet var så stark. En helande- och läkedomsperiod. 

Efter en tid fick Ola en kallelse att ta hand om en församlingsplantering i en annan stad. Han såg detta som en öppning att pröva sin kallelse. Samtidigt som han arbetade i församlingsplanteringen började människor bli frälsta i hemstaden. Ganska snart stod Ola med två församlingsarbeten. Efter en tid släppte han ansvaret i den närliggande staden och fokuserade på Falun. 

– Nu började tveksamheten komma smygande om vi verkligen var på rätt väg eller om vi skulle lägga ner pionjärprojektet i Falun och gå en annan väg. 

Än en gång stod de i köket och sa till Gud: ”Vi måste få ett ord från dig.” På kvällen var det möte i pingstkyrkan i Falun som hade besök av Buck Hudson. 

– Vi hamnade längst bak igen. Efter en stund frågade Buck om han fick be för oss. Han sa samma sak igen, att vi hade en kallelse, och gav oss bekräftelse på det vi hade fått tidigare. 

Arbetet med husgruppen i Falun fortsatte i små steg. Sommaren 2009 hyrde de en sommargård vid några tillfällen och hade möten. 

Märkligt möte gav öppning 

– Det kom inte mycket folk, men på ett av mötena talade jag med en äldre dam som kommit till samlingen. Hon sa att hon kände mig och visste vem jag var. Jag kände inte igen henne, men hon berättade att jag gått i samma klass som hennes son. 

Hennes son hade varit mobbad i skolan, men Ola hade varit snäll mot honom och försvarat honom. De skildes åt, men Ola kom inte ihåg detta. 

Ola och Madeleine började nu söka efter en lokal att hyra. Det fanns en mindre kyrkolokal i Falun som de tog mod till sig att be om att få hyra. 

– När Madde ringde upp den som var ansvarig för uthyrningen var det kvinnan jag mött på sommarmötet som svarade. Hon skulle precis gå in i ett styrelsemöte och lovade att tala för oss. Då öppnade sig möjligheten att hyra under en tid. 

– Madde hade fått på sitt hjärta att driva en öppen förskola, som senare kunde bli en kristen förskola. Frågan till församlingen vi hyrde av var om vi kunde få hyra och driva förskola. Svaret vi fick var att vi inte fick hyra men köpa lokalen. 

Ola och Madde blev eld och lågor. Församlingen som byggt kyrkan tillhörde Baptistsamfundet, och nu skulle de gå samman med ett annat samfund. Kyrkan skulle bli tom och de ville att huset skulle fyllas med kristet arbete. 

Idag driver Ola och Madeleine två förskolor – en i kyrkans lokaler med två avdelningar och en i ett annat område i Falun. Visionen med förskola i kyrkans lokaler gav också husgruppen, som idag är Falukyrkan, en plats för gudstjänster. 

Hjärtats väg 

– Falukyrkan är en relationsbaserad församling där fokuset ligger på att gå hjärtats väg med Jesus. Frälsningen, dopet i vatten och andedopet är viktiga milstolpar för alla som kommer in i gemenskapen. Vi bygger lärjungaskap utifrån relation och frivillighet, säger Ola. 

Falukyrkan har inte satsat på en stor verksamhet. Ola och Madde jobbar fortfarande heltid, Ola som revisor och Madde driver förskolorna. 

– Våra grundstenar har varit bön och gudstjänst. Vi ville inte bränna ut oss själva eller församlingen. 

Ola konstaterar att bygget har tagit lite längre tid. Han menar att varje person måste vara en levande sten. Om inte medlemmarna kommer till liv kommer ingenting att hända, men om de kommer till liv kan vad som helst hända. Jesuslivet är det viktigaste!