Reportage

Johanna satt i rullstol i sju år - Idag går hon

Johanna Vallebro föddes med en kronisk bindvävssjukdom som gav ständig värk och försvagade viktiga organ som hjärta, muskler och ryggrad. Mot sjukdomen finns inga mediciner som kan bota eller bromsa utvecklingen.

- I vuxen ålder blev jag snabbt mycket sämre, berättar Johanna Vallebro för Inblick.

Hon är uppvuxen i en kristen familj och brukade, så länge det var möjligt, öva lovsånger på kyrkans piano i Skellefteå.

- Jag mådde inte så bra, så jag var där och tränade när ingen annan var där, fortsätter Johanna.

Men helt folktomt var det inte. Lovsångarnas ljus- och ljudtekniker brukade vara i kyrkan på samma udda tider. Kärlek uppstod dem emellan och 2010 gifte de sig. Redan då var Johanna beroende av rollator, men lyckades gå fram i altargången med lite hjälp.

När sjukdomen eskalerade byttes rollatorn ut mot en elrullstol. Men att sitta förvärrade värken och till slut var Johanna sängliggande nästan dygnet runt.

- Om jag inte var på toa eller åt så låg jag ner. Någon gång kunde jag sitta ett tag i elrullstolen och komma mig ut, men då behövde jag någon med mig.

Detaljer om helande

För cirka elva år sedan fick Johanna ett profetiskt tilltal om helade samt detaljer på hur det skulle gå till.

- Helandet skulle jag ta emot i tro, tillsammans med Gud, det skulle ta lång tid och jag skulle få en bok som skulle hjälpa mig.

Trots tilltalet blev hon bara sämre och sämre. Men till allas stora lycka fick paret två barn, det första 2016 och det andra 2019. Att vara rullstolsburen förälder har haft sina utmaningar.

- Det var väldigt frustrerade att inte kunna hjälpa till, utan istället själv behöva hjälp med allting. Och att inte kunna lyfta upp mina barn.

Hon höll fast vid det framtida helandet samtidigt som det var det svårt att förstå hur det skulle gå till, eftersom alla celler i kroppen var uppbyggda på fel sätt.

- Jag hade haft ont hela livet och hade svårt att tänka hur det skulle vara utan värken. Helandet blev för stort för mig, men det går att tro på det Gud sagt, även om det inte går att tro på helandet.

Började bibelskola

Johanna tänkte att bibelskolan Jesus helar och upprättar i församlingen Arken utanför Stockholm skulle vara en bra plats att vara på för att ta emot helandet.

- Jag fick ligga ner under lektionerna, men på senare år har jag gått på distans, på min soffa här i Skellefteå.

När mannen åkt till jobbet och barnen var på förskolan räckte orken bara till att blunda och lyssna.

- Gud började att visa mig på försoningen; vad det innebar att Jesus dog just för mig. Priset var enormt för Jesus, men gratis för mig. Gud hade inte tillåtit det om det inte fungerat.

- Han byggde upp mig i sin kärlek och trofasthet, där hemma på soffan och fortsatte att tala med mig om liv och tjänst. Han talade om sånt jag aldrig skulle få göra om jag fortsatte att vara sjuk.

När helandet fortsatte att dröja började Johanna misstänka att hon inte hade tillräckligt med tro och försökte göra saker hon absolut inte kunde.

- Det stärkte inte min tro, utan blev en smärtsam period med mycket prestation. Till slut gick det upp för mig att jag verkligen hade tro, så jag skällde ut Gud: ”Du kan inte säga att det här inte är att jag tror. Vad är felet? Varför helar du mig inte?!”

Boken var svaret

Svaret blev oväntat: en bok. I bokhyllan stod ”Proklamera och tro på Guds löften om helande” av Becky Dvorak. Johanna försökte läsa den i två månader, strida och proklamera samtidigt som allt rasade runt familjen; relationer, ekonomin och det mesta de ägde gick sönder. När det blev för mycket sköt Johanna upp helandet.

- Jag sa till Gud: ”Jag orkar inte stå i tro för mitt helande nu. Kan vi ta det närmare sommaren, när skolan är över och det börjar lugna ner sig? På Lapplandsveckan kan jag tänka mig att gå.”

Allt föll i glömska, men närmare sommaren tog hon upp läsningen igen. Boken gav en förståelse för hur stor Guds vilja är att hela och vilka enorma möjligheter han har att göra det.

- Jag visste att vi behöver handla på vår tro för att den ska bli verksam, men nu såg jag att det kan vara att tala ut tron, tacka och handla. Det behöver inte vara något smärtsamt. Tron bygger på vem Gud är och vad han säger om sig själv.

En längtan att fortsätta på bibelskolan föddes, men nu som ett år av praktik på Arkens helandecenter i Kungsängen. Det verkade helt omöjligt eftersom familjen bor i Skellefteå, 80 mil från skolan, och Johanna behövde hjälp för att ta sig dit.

- Men jag gjorde som jag lärt mig på bibelskolan och sa först ”ja”till Gud och sedan: ”Du får lösa det, ska jag till bibelskolan så vill jag kunna gå och ha ork.”

När familjen var på ett lekland tillsammans med några vänner kom den Lapplandsveckan på tal. Johanna, som satt i sin rullstol, hörde Gud säga: "Visst skulle du gå på Lappis?"

- Innan jag hann tänka slank det ur mig: "…och jag kommer gå på Lappis."

Först blev det knäpptyst, sedan frågade någon: ”Vad sa du?” Med darrande röst förklarade Johanna att hon trodde att Gud skulle hela henne innan Lappis.

- Där satt jag i min elrullstol på leklandet och tänkte: ”Okej Gud, då får du väl fixa det.”

Fylldes av kärlek

Fyra dagar senare låg hon och lyssnade på ett helandemöte på YouTube. När förkunnaren bad kände hon att en hand lades på benet och hon fylldes av kärlek och glädje.

- Sedan blev jag utan rim och reson sugen på att springa. Då bara visste jag att jag blivit helad i tro. Inget märktes i kroppen förutom hans närvaro. Jag var fortfarande trött, svag och hade värk, men helad.

När förkunnaren uppmanade att göra något som lyssnaren egentligen inte kunde bestämde hon sig för att stå upp under tiden hon borstade tänderna.

- Det gick sådär, men jag trodde inte längre att striden var min eller att jag behövde vara duktig. Jesus hade helat mig. Det var han som behövde hålla sitt löfte och jag skulle bara hålla fast vid det, den här gången.

Ett bakslag kom när hon upptäckte en inflammerad böld och läkaren uppmanade till total vila. Men när hon läste kapitlet ”Vad du gör när djävulen försöker stjäla ditt helande” kom tron tillbaka.

- Varje vecka levde jag nästa kapitel av boken i praktiken, och veckan när vi for till Lappis var temat ”Tala inte emot ditt helande”.

Gick sommaren 2023

Johanna körde familjen till konferensen, där bak stod elrullstolen. Väl framme var det Johanna som lyfte dottern ur bilen. En vän som kom emot dem tvivlade på om det verkligen var Johanna. De hade parkerat 100 meter från mötestältet och Johanna övervägde att be någon ta fram rullstolen, men hejdade sig. Hon skulle prova att gå och se hur långt det bar.

- Under konferensen gick, köade och pratade jag mer och mer för varje dag. När veckan var slut hade vi fortfarande inte tagit fram rullstolen. Jag hade gått på Lappis! Och efter den veckan fick jag bevis på att sjukdomen var borta.

Men för Johanna finns det något som är viktigare än det fysiska helandet.

- För dem som ser mig nu, så verkar det som att helandet från en obotlig sjukdom och att kunna gå igen är det största som har hänt. Men för mig är det helandet och upprättelsen av min själ och Guds-relationen som har förvandlat mitt liv.