Reportage

Jon kom ut ur återvändsgränden

Jon Larsson växte upp i en medelklassfamilj i Arvika. Utåt sett såg allt bra ut, men bakom den prydliga fasaden fanns det mycket som inte fungerade. Ofta kände han både ilska och rädsla inom sig.

– För att få tröst började jag dricka alkohol redan vid nio års ålder, sedan blev det andra droger också. Jag hade inte direkt svårt för mig i skolan, men eftersom jag tidigt började få problem med droger så gick det snabbt utför, berättar Jon Larsson.

– På högstadiet blev jag avstängd från skolan efter att ha ställt till med skadegörelse. Genom socialtjänsten placerades jag i specialklass, först i årskurs nio och gick sedan tre terminer på gymnasiet, fortsätter han.

Sluten tvångsvård

Han missbrukade tungt för att uppnå ett tillfälligt lugn, men i längden var det bara destruktivt. När Jons jämnåriga tog studenten satt han på ett SiS-hem, med sluten tvångsvård. Minnena från de tidiga ungdomsåren är till stor del höljda i ett dimmigt dunkel. Hans straffregister utökades mer och mer; bland annat dömdes han för grovt inbrott och grov stöld. I 18 månader satt han tvångsintagen på ungdomshem, enligt den lag som förkortas LVU.

– Under åren har jag genomgått många olika behandlingar på behandlingshem och LVU-hem. Jag har nog prövat de flesta behandlingsmetoder, som 12-stegsmodellen, KBT, gruppterapi – ja, jag vet inte allt vad de heter, suckar Jon.

– Dessutom ordinerades jag medicin mot ADHD och medicinerades även tungt med psykmedicin, kombinerat med behandling inom psykvården.

2014 passerade Jon 30 år och var urless på sitt trassliga och kaotiska liv. Han drömde om att kunna sluta med sitt missbruk och få ordning på tillvaron. Året efter blev han utskriven från ett hem, där han var intagen enligt lagen om vård av missbrukare (LVM). Han tänkte sig då att börja jobba som dykinstruktör och åkte till Cypern för att skaffa certifikat för detta. Allt gick enligt planerna och han fick både certifikat, jobb och lägenhet. Men det var också lätt och billigt att få tag på knark, vilket komplicerade bilden.

– Mitt missbruk löpte på som förut och det gjorde det svårt för mig att jobba med ett så pass krävande jobb. I längden funkade det inte och jag var tvungen att sluta. Men trots att jag knarkade så hårt, kunde jag ändå få inkomst genom att jobba med marknadsföring via internet.

Tre år på Cypern

Tre år bodde Jon på Cypern och levde för dagen. I Sverige hade han lämnat bakom sig tjocka pärmar med journaler och utredningar. Många gånger hamnade han mellan stolarna, ingen ville ta ansvar och Jon slussades mellan olika instanser.

– Systemet för vård och rehabilitering är så knepigt i Sverige. Alla har separata budgetar och hänvisar till varandra och följden blir att man som individ ofta hamnar i kläm. Men visst har jag fått mycket hjälp också, ett exempel är det sista stödboendet jag var på, vilket var jättebra.

Jon hade ingen närmare kontakt med någon kristen. Men via Facebook fick Jon kontakt med Linn, en tjej han träffat i missbrukskretsar och som varit lika illa däran som han själv var. Nu hade Linn mött Jesus och tagit sig upp ur knarkträsket. När Jon tittade på fotot, som Linn lagt ut på Facebook, såg han att något hade hänt, hennes ögon strålade.

– Via Linn fick jag kontakt med en pastor, som bad med mig i telefon varje dag, under flera månaders tid.

– Efter några veckor började jag tänka annorlunda och se mera klart på olika saker och jag bestämde mig för att åka hem från Cypern. Hemma i Sverige igen försökte jag få hjälp, men trots att jag lämnade rena prover var det svårt för mig att få hjälp i öppenvården.

Fridfull plats

Då ringde Börje Dahlkvist från LP-verksamheten, en organisation som bedriver behandling och missbruksvård på kristen grund. Jon erbjöds plats på Torpahemmet i Småland, och där fick han stanna i fem månader.

– Det var helt fantastiskt där, jag trodde inte att det fanns en sådan plats på jorden, utbrister Jon.

– Efter några månader som bostadslös var det en lättnad för mig att få komma till denna fridfulla plats och slappna av.

För de flesta som haft ett så gravt missbruk som Jon brukar det vara kämpigt att genomgå en avgiftningsprocess. Men för Jon blev anpassningen till verkligheten som ett lyckorus. På Torpahemmet började han landa i verkligheten och hitta vägen in i ett ordnat liv.

– Jag hade en stark frälsningsupplevelse, även om allt inte gick på ett ögonblick, men nu visste jag att Gud finns och att han skulle hjälpa mig.

– Dessutom upprättades relationen med min tjej, som också blev frälst. I januari 2019 gifte Celina och jag oss i Pingstkyrkan och dagen efter döptes vi också där. Nu har hela livet förvandlats för oss båda två.

Jon och Cecilia bor på en gård utanför Arvika, där de har hand om ett antal djur. Båda jobbar heltid, Jon inom LP-arbetet, där han får hjälpa många som är i samma situation han själv en gång var. Utöver sitt dagliga arbete hjälper Celina också till där som volontär.

– Tron betyder allt för mig och det känns lyxigt att inte behöva ta några droger eller mediciner längre. Jag röker inte ens. Det innebär inte att vi slipper alla prövningar; som folk i allmänhet lever vi med både medgång och motgång.

Skillnaden är att jag aldrig haft det så bra förut. Jag har jobb, bostad, goda relationer med fru och vänner och tillhör en underbar församling. Allt har blivit nytt, säger Jon lyckligt.

Det finns hopp

Jon hade aldrig kunnat föreställa sig att livet skulle ta en så lyckad vändning. Tidigare hade han befarat att han skulle tvingas sitta fast i ett tablettberoende resten av livet, för att ha ett någorlunda fungerande liv. Nu önskar han bara att kunna ge vidare till andra den känsla av frid och livslust han dagligen känner.

– Jag är ett levande bevis på att det finns hopp, oavsett hur djupt sjunken man varit och alla relationer man svikit. Flera gånger har jag tagit överdos och varit nära att dö, jag har haft svår ångest och varit totalt trasig.

– Jag trodde inte jag skulle klara mig utan någon form av droger, men Jesus har förvandlat mig. Det känns inte övermäktigt att jag nu har både en gård och ett antal djur att ta hand om.

Det har varit stort för Jon att be en bön till frälsning med människor i samma situation som han själv befann sig i tidigare. Flera av hans gamla kompisar har nu ett fungerande drogfritt liv och egna familjer.

– Jesus bär hela vägen, upprättar hela livet och – bäst av allt – det finns hopp för alla, hälsar Jon till sist, och det är svårt att säga emot efter att ha tagit del av berättelsen om hans omtumlande livsförvandling.