Reportage

Josephine hittade meningen med livet

Josephine Shayeghan är en reflekterande och resonerande kvinna mitt i livet. Idag har hon funnit sin plats i tillvaron efter många skiftande erfarenheter på vägen dit. Hon växte upp i ett bra hem i Västerås med en yngre bror. Föräldrarna var akademiker med bra jobb, levde skötsamma liv och hade en öppen relation till varandra, som gav trygghet.

– Jag beundrade och var stolt över mina föräldrar. De var högpresterande men satte aldrig någon uttalad press på mig. Det var inom mig det fanns en drivkraft att vara den duktiga flickan som de skulle kunna känna sig stolta över. Skolan och idrotten dominerade hela mitt liv och plugg och träning upptog all min vakna tid, konstaterar Josephine.

Träningen blev en drog

Hon gick ”all in” i idrotten, i början gymnastik, sedan medeldistanslöpning. Träningen blev som en drog som hon blev helt beroende av, men hon hade inga tävlingsnerver och därför nådde hon inte så långt som hon kunnat. Själv säger hon att hon inte hade någon större talang, utan gick mera på vilja och envishet. Det hindrade inte att hon på träning nådde tider som låg på elitnivå.

– Jag hade prestationsångest och drevs av rädslan att misslyckas. Träningen var rolig, och jag blev beroende av den kick som den gav, annars fick jag abstinens. Det var inte föräldrarna som pressade mig att elitsatsa.

– De var inte alls lika dedikerade som många andra föräldrar som alltid var med och peppade sina barn. Jag var helt upptagen av löpningen; under veckorna hade jag sällan tid att äta med familjen utan värmde mat i mikron.

Utbildning och utbytesstudent

Josephine utbildade sig till ingenjör, som sin pappa, eftersom hon trodde det förväntades av henne. Fast själv hade hon alltid älskat att skriva och tidigt gjorde hon små böcker med egna sagor. Helst ville hon bli journalist men hennes pappa tyckte att det var ett alltför osäkert yrke, och Josephine böjde sig för det.

– Där fick jag läsa exempelvis om kraftanläggningar och elmaskiner, och fast detta inte intresserade mig särskilt mycket presterade jag och fick bra resultat på prov och tentor. Kanske för att jag älskar att studera och lära mig nya saker.

Efter gymnasiet fortsatte Josephine studierna på Chalmers i Göteborg. Tränade gjorde hon på egen hand, utan elitsatsning. Hon var också aktiv i kårlivet och hade många kompisar, men kände sig utmattad av allt nytt och fick inte den tid av återhämtning och reflektion som hon behövde. Hemma på studentrummet kände hon sig ensam, och hon saknade föräldrarna som alltid hade funnits där i bakgrunden.

– Ett år av studietiden på Chalmers var jag utbytesstudent i USA. Det var spännande, men samtidigt kände jag av depression, eftersom jag inte kände mig trygg i mig själv.

– Inom mig fanns en längtan efter något mer i livet, en mening, en fast punkt och jag tyckte inte om den bild jag såg av mig själv i spegeln. Jag levde i flera kortare och längre förhållanden, men hade svårt att ge mig helhjärtat in i relationen.

Tankar om Gud föds

Josephine växte upp i ett sekulariserat hem. Familjen gick inte i kyrkan, men Josephine blev ändå både döpt och konfirmerad. När hon gick på konfirmationsläger i Rättvik trivdes hon i atmosfären och ville gärna återvända. Fem år tidigare hade hennes kusin varit på läger på samma ställe. Hon hade då gett sitt liv till Jesus och engagerat sig i Kyrkans Ungdom.

– Vi pratades vid mycket på telefon och min kusin pushade mig att gå samma väg som hon. Jag tyckte det lät bra och trivdes också så bra på lägret. När vi fick erbjudande om att hjälpa till en tid som volontärer på gården var jag den första som anmälde sig.

Flera av Josephines kompisar hade anmält sig via mejl och fick komma dit, men Josephines ansökan som hon lämnat direkt hade kommit på avvägar. Då blev Josephine besviken och stängde hjärtat för Gud.

– Ja, jag tolkade situationen som att Gud inte ville ha mig, kommenterar Josephine.

Gud börjar tala

Mer än tio år senare, mitt i den kaotiska situation Josephine då befann sig i, började Gud dra i olika trådar. Det ledde till att Josephine bestämde sig för att återuppta den uppsagda bekantskapen med vår Herre. Hon levde sedan några år tillbaka i ett samboförhållande, men hade vid sidan om ett förhållande med en gift man. När hon såg sig själv i spegeln, upplevde hon som att Gud talade till henne.

– Helt plötsligt kände jag mig så smutsig på insidan, livet var inte alls som jag tänkt mig. Jag stod länge i duschen för att bli ren, men smutsen satt på insidan och gick inte att duscha bort.

– Samtidigt hade min mamma fått en cancerdiagnos och det kändes som om livet rämnade; jag klarade inte av det. Jag skulle fylla 29 och tanken kom till mig att om jag inte hittat meningen med livet innan jag fyllt 30, så ville jag inte leva.

Av en bekant som blivit kristen hade Josephine fått en bok med dagliga andakter. Boken innehöll också konkreta andliga övningar för varje dag. Den hade stått i bokhyllan ett år under den hektiska tid när Josephines mamma behandlades för sin cancer. Tillståndet förbättrades, men det skulle visa sig endast vara lugnet före stormen. Läget försämrades igen och hon lämnade jordelivet.

Josefine blir frälst

– För att hitta harmoni och frid hade jag försökt med yoga och till och med deltagit i ett läger i Grekland. I mitt sökande efter mening upptäckte jag boken i bokhyllan, började läsa i den och göra de dagliga andliga övningarna. Det ledde till att jag, ensam vid mitt köksbord, gav mitt liv till Jesus.

I Josephines sinne kom plötsligt tankar av ljus och hopp som fördrev de mörka tankarna. Samtidigt upplevde hon en intensiv kamp mot mörkret. Hon drömde hemska mardrömmar och onda makter skrek och hotade henne. Något som många som öppnat sitt sinne för ockulta makter kan vittna om. Med Guds hjälp kunde hon stänga dörrarna för det onda inflytandet.

– Jag började läsa Johannes evangelium och fascinerades av berättelserna om kvinnorna som kallades ”synderskor” som mötte Jesus och fick sina synder förlåtna. För mig blev det ett kvitto på att också jag var förlåten och renad, fri att leva ett helt nytt liv.

– Inom mig hörde jag Jesus säga att han ville ge mening åt mitt liv och vara med mig tills jag dör. Något helt nytt hade kommit in i mitt liv.

Dop och fest

Josephine bröt upp från sin sambo eftersom förhållandet inte kändes hållbart för henne längre. En vän tog henne med till en frikyrka och en helt ny värld öppnade sig. Hon gick Alphakurs och fick lära sig mer om kristen tro. På sin 30-årsdag hade hon bjudit in släkt och vänner till en festdag i kyrkan, där hon döptes genom nedsänkning och begravde det gamla livet.

– En del var tveksamma att komma. Min pappa trodde att jag hamnat i en sekt, och vi rök ihop ordentligt. Sedan bad jag honom om förlåtelse och förklarade att jag ändå tänkte stå fast vid mitt beslut. Efter festen i kyrkan var alla positiva och accepterade mitt beslut.

Josephine söker eftertänksamt de rätta orden för att beskriva den förvandling hon fått uppleva. Tankarna har förnyats och hon gör inte goda gärningar för att bli älskad, utan de kommer som en följd av att hon redan är älskad. För fem år sedan upplevde hon en kallelse att flytta till Stockholm och här träffade hon Peyman från Iran, som hon nu är gift med.

– När Peyman bodde i Iran hade hans fru lämnat honom och han hade i flera år bett till Gud om en kvinna att leva ihop med. När han träffat mig hade han bett för mig i fem månader.

– Jag hade bett om en kristen man och en gång när jag bad, hörde jag inom mig hur Gud frågade mig om jag var villig att gå på hans ledning. När jag svarat ja hörde jag Peymans namn inom mig när jag bad.

Svårt med språket

I början kunde inte Peyman så mycket svenska och var inte så bra på engelska heller. Visst kan det vara en utmaning ibland och ge upphov till missförstånd, men de delar en gemensam kallelse att leda människor till tro och bygga församling. Josephine döljer inte att de även upplevt svårigheter på vägen och att hon kämpar med utbrändhet.

– Tillsammans drivs vi av en längtan att få se Guds rike växa i Järvaområdet, där vi bor, och som betraktas som ett “utanförskapsområde”. Vi ser också många tecken på att en förändring är på gång, avslutar Josephine Shayeghan hoppfullt.