Reportage

Kallelsen kom ikapp Daniel Viklund

Innanför väggarna på Frälsningsarmén i Strängnäs ljuder den dalmålsklingande stämman tillhörande dess kapten och kårledare Daniel Viklund. Strängnäs är hans hemvist sedan flera år tillbaka. Han återkommer till staden längre fram i vår intervju. Men för Daniel är ”hemma” egentligen Dalarna, närmare bestämt Vansbro.

– Jag är född och uppvuxen i Västerdalarna. Jag är Vansbropojk i tredje generation, nästan fridlyst, tillägger han skämtsamt.

Med det menar han att Vansbro är ett ganska ungt samhälle med få invånare. Vansbro omges av bland annat Äppelbo och Nås, som varit väckelsebygder, och Dala-Järna som också kallas Dalarnas Jerusalem.

– Jag skulle gissa på att cirka 20 procent av befolkningen i Järna har frikyrklig anknytning, förklarar Daniel.

I den kontexten klassades det vilda nybyggar-Vansbro, enligt Daniel, som ett syndens näste. Något han berättar i en liten anekdot han återger innan vi går vidare med intervjun.

”Orden bara kom”

Att bli officer i Frälsningsarmén var något som Daniel redan i tidiga tonår funderade på. Hans svar på en väldigt vanligt förekommande fråga, kan man säga blev profetiskt.

– En av mina mostrar frågade mig vad jag skulle bli när jag blev stor. Utan att tänka mig för så svarade jag: ”Jag ska bli officer i Frälsningsarmén!”. Orden bara föll sig så och tänk, så skulle det också komma att bli. Det var liksom en överraskande ingivelse från den helige Ande.

Det allra första besöket på Frälsningsarmén har Daniel Viklund sin mormor att tacka för.

– Mina föräldrar var inte aktiva kristna. Det var min mormor Hilma som var drivande för att vi barn skulle komma in i en kristen verksamhet.

– Hon ville absolut att jag och mina syskon skulle gå på Frälsningsarméns söndagsskola hemma i Vansbro, fastän hon själv bara tillhörde Svenska kyrkan. Mormor bar mig till armén redan i tvåårsåldern.

Med andra ord blev första besöket på Frälsningsarmén också första kontakten med kristen tro.

– Det blir lite som att cirkeln slöt sig när jag själv blev officer i Frälsningsarmén många år senare, säger Daniel med ett brett leende.

Han får något reflekterande i blicken när han berättar om sin mormor. Att det blev till just Frälsningsarmén tror Daniel har att göra med det starka stöd som hans mormor fick av frälsningsofficerarna några år tidigare då Daniels morfar avled till följd av sitt alkoholmissbruk.

– På något sätt kände hon sig alltid tacksam för det där, anar jag.

Omsorg, kärlek och förståelse

Bara några år efter den första kontakten med Frälsningsarmén bekände den då åtta år unge Daniel Viklund sin kristna tro, tillsammans med sin syster, i ett litet kapell på ett barnläger nära Smedjebacken.

– Där blev jag frälst, helt enkelt. Och det har hållit nu i 47 år!

Frälsningskaptenen blir lyrisk när samtalet fördjupas om tillhörighet och de följande engagemangen inom kyrkan:

– Jag har aldrig haft några dåliga erfarenheter av kyrkan. Tvärtom har jag alltid mötts av oerhörd omsorg, kärlek och förståelse. Ja, bara godhet. Jag fick verkligen en god start i den kristna gemenskapen.

Fick öga på musiken

Musik och sång fanns det mycket under uppväxtåren. Intresset väcktes tidigt och skulle komma att tillta lite senare i livet.

– Jag är lärarbarn, både mamma och pappa är lärare. Mamma lärde mig alla barnvisor som fanns. Jag älskade sång och musik.

Daniels nyfunna intresse öppnade en ny dörr där han kunde utforska musiken och prova sig fram med olika instrument.

– Jag var faktiskt ganska blyg och tillbakadragen som barn. Men när jag smög in i musikens värld så kände jag mig trygg.

– Jag började spela blockflöjt och piano i kommunala musikskolan.

På Frälsningsarmén stärktes musikintresset mycket.

– Vi bildade en liten blåsensemble. Det skulle ju alla Frälsningsarméns kårer ha. Det lät förfärligt, men vi körde på, säger Daniel och skrattar hjärtligt.

– Men hur det än var med kvalitén, så växte kärleken till musiken inom mig.

Rösten ledde till Köpenhamn

Sedan rullade det på. Daniel gick musikgymnasium i Västerås. Därefter blev det kyrkokantorsutbildning på Hjo folkhögskola, där även hans sångbegåvning upptäcktes av en av lärarna. Hon sa: ”Du borde satsa på sången, Daniel”.

Den uppmuntran gjorde att Daniel efter slutförda studier i Hjo sökte och kom in på solistutbildning på Malmö musikhögskola, och sedan på Operaakademiet i Köpenhamn.

Började evangelisera

Men efter en tid fylldes Daniel Viklunds hjärta av en längtan att stå i evangeliets tjänst på ett mer överlåtet sätt.

– När jag hade jobbat med opera på heltid i lite över ett år kände jag att min kallelse kom i kapp mig.

– Jag flyttade hem till Dalarna och började jobba som musiklärare. Jag låg lågt några år. Det var också då jag fick möjlighet att resa runt i Sverige som sångevangelist.

Ett nytt liv började, med hela Sverige som evangelisationsfält. Resorna och möten med människor från norr till söder blev många.

– Jag var inte formellt teologiskt utbildad, men jag hade varit på Gudstjänster och möten i hela mitt liv. Jag delade med mig av mitt vittnesbörd och det som talade till mig i Bibeln. Gud hade dock inte glömt ingivelsen från tonåren.

Blev utmattad

Daniel lämnade Dalarna och flyttade tillbaka till Västerås där han tillbringat sin gymnasietid. Den intensiva tiden som resande evangelist, med allt vad det innebar, gjorde honom fartblind, i bemärkelsen att han inte lyssnade på kroppens varningssignaler. Som en följd av detta drabbades Daniel av utmattningssyndrom.

– Då hade jag jobbat väldigt, väldigt hårt i många år. Jag hade inte förstått hur slut jag var. När jag kom till Västerås var jag verkligen slutkörd. Jag mådde riktigt dåligt.

Under den tunga perioden tvingades Daniel hitta fram till en mer hållbar livsstil. Han minskade ner på det extremt intensiva resandet, och fick nåd att ladda sina kroppsliga och själsliga batterier i Guds närvaro.

Kallelsen fullbordas

På ett oväntat sätt blev utmattningen en återgång till svaret på den där frågan som Daniel Viklund fick om vad han skulle bli när han blev stor – kallelsen att bli frälsningsofficer.

– Jag var lite över 40 år när jag gick på Frälsningsarméns Officersskola i Ågesta. Det kändes som att börja om. Saker föll på plats.

2013 blev året då den kallelsen förverkligades och den nybakade kadetten invigdes till frälsningsofficer. Som nybliven löjtnant blev Daniel en del av Västeråskårens pionjärarbete i Strängnäs – orten som nämndes i början av intervjun.

– Nu är vi en etablerad församling här – Frälsningsarméns kår i Strängnäs, och jag känner mig fortfarande starkt kallad till den här staden. Jag har en oerhört tydlig känsla av att Gud vill ha mig här ett bra tag.