Krönika
Känd och ändå älskad
Marcus Jonsson
Det var en sen vårkväll i centrala Jerusalem. I hotellbaren satt en av Europas framträdande politiker och jag fick sitta i ett personligt samtal med honom. En mening från mötet har särskilt dröjt sig kvar hos mig: ”Det är farligt att komma nära en människa, då blir man besviken.”
Åren har gått sedan den kvällen, men den livserfarenhet som förmedlades i den heliga staden har också blivit min.
Jag tror att vi alla har en mask som halas fram när vi känner behovet av att dölja vårt verkliga tillstånd. Men ibland känns det som att vi tar till något mer än ett skydd för ansiktet och i stället iklär oss med en heltäckande fasad.
Det är egentligen otroligt hur mycket tid och kraft som kan läggas på att upprätthålla den exteriör man valt för sin omgivning. Ibland undrar jag om det har gått för långt – både när det gäller försöken att upprätthålla skenet och den förväntan som tvingar fram vår ansträngning.
Kung David beskriver hur Gud ser bakom fasader och genom våra ansträngningar. Det är så mjukt formulerat i Psalm 139 att det obehag som skulle kunna följa av vissheten att alltid vara sedd, det obehaget uteblir.
Herre, du utrannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen. Innan ett ord är på min tunga, vet du, Herre, allt om det. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. En sådan kunskap är mig alltför underbar, den är så hög att jag ej kan förstå den. (Psalm 139:1–6) Här tecknas bilden av en allvetande men kärleksfull Gud.
Jag tror att kung Davids ord kan ha tjänat som inspirationskälla när Ronnie Hinson, en av de inflytelserika sångförfattarna inom southern gospel, skrev sången ”When He Was on the Cross (I Was on His Mind)”. Denna sång har blivit en personlig favorit. Den bärande strofen i sången är talande: ”He knew me, yet He loved me”. Han kände mig, ändå älskade Han mig. Här har vi egentligen evangeliet i koncentrat.
Det är inte att Gud älskade min fasad – den jag utger mig för att vara. Det är inte att Gud älskade den jag hoppas bli. Det är inte ens så att Gud älskade mig när jag skärpte mig. Tvärtom. Han älskade mig trots en total kännedom om mitt högmod och min självrättfärdighet. Mina tankar som jag aldrig skulle våga uttala och de stunder då jag skulle svika andra – och Honom – de kände Gud till.
Ändå. Ändå finns där en allvetande kärlek.
Den mänskliga lärdom som förmedlades i hotellbaren i Jerusalem utgick från en omfattande erfarenhet som sträckte sig över decennier och kontinenter. Min samtalspartner hade för vana att möta världsledare – även i slutna rum.
Men det kung David skildrar är något annat. Det är en kravlös och obestämd plats. Mötet med Gud börjar inte med en kravlista. Det står:
Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. (Romarbrevet 5:8) Det underbara är att gudsmötet inte begränsas till bestämda rum.
Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte? Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. (Psalm 139:7–10)
Här har vi kontrasten till den mänskliga kärleken, och för att inte tala om välviljan, som är lätt att upprätthålla när vi inte ser varandras brister. Men Guds villkorslösa kärlek blir inte mindre när den kommer nära och ser alla brister. Den växer inte heller med avstånd. Ty den är redan full. Här har vi den ofattbara kombinationen: full kunskap och full kärlek.
Det är därför som kung David kan avsluta psalmen med orden:
Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen. (Psalm 139:23–24) Dessa ord skrivs med den trygghet som inte bygger på ens självbild eller påtagna fromhet. Det är trygghet som utgår från kunskapen om att jag är helt genomlyst och helt omfamnad. Jag är hållen i Guds hand.