Intervju

Kapitulationens pris

Monika Ekström Gomér

Mikael Olsson Al Safandi presenterar sig som en ”före-detting”. Men avtrycket i den svenska mediehistorien är alltför djupt för att suddas ut. Under 1990-talet klev han in som chef för samhällsredaktionen på Sveriges television (SVT) och förändrade spelplanen i grunden. Genom program som Striptease formades den moderna undersökande journalistiken; en intellektuell upprustning som lade grunden för Uppdrag granskning.

– Vi gjorde om hela samhällsjournalistiken från att vara åsiktsredovisande till att söka det krävande: sanningen. Tidigare bjöd man in gubbe A som tyckte si och gubbe B som tyckte så. Det var helt ointressant journalistiskt. Intressant journalistik handlar om att ta reda på vem som faktiskt har rätt utifrån data och fakta, konstaterar Mikael Olsson Al Safandi över en kopp kaffe på Café Gateau vid Triangeln i Malmö.

Så småningom blev Mikael programdirektör för SVT.

I dag ser han med stor oro på hur branschen backat in i framtiden. Åsiktsredovisningen har återigen smugit sig in på nyhetsplats och begrepp som sanning och objektivitet ifrågasätts allt oftare, inte minst av yngre journalister.

– Den traditionella journalistiken står inför enorma utmaningar som man inte är intellektuellt rustad för, varnar Mikael.

– Man har under lång tid framställt journalistik som ett rent hantverksyrke på utbildningarna. Men det är ett intellektuellt, grävande yrke, fortsätter han.

Främst i USA ser han ”så kallade” journalister som driver opinion och inte är så noga med sanningen.

– Om jag uttrycker mig fint så är jag ganska orolig. Skulle jag vara riktigt uppriktig så är jag dystopisk.

Bröt mark i protest

Drivkraften att utmana maktstrukturer formades tidigt. Uppväxten präglades av en arbetarklassmiljö där han på nära håll såg sina släktingar betala med sin hälsa och sina liv. De bröt ihop och försvann mer eller mindre i alkohol och missbruk.

– Jag ville komma åt, det som jag tyckte, var ett orättfärdigt system med en skriande ekonomisk ojämlikhet, men också det som följer av det; ojämlikhet vad gäller tillgång till information, till högkvalitativ utbildning och till förmågan att ta hand om sin kropp, sin hälsa och sin själ.

Mikael växte upp med sin ensamstående mamma och den lilla familjen flyttade tidigt till Stockholm från Dalarna. Kontrasten var enorm, de kände sig som invandrare i sitt eget hemland. Samtidigt drevs han av vreden mot det orättfärdiga systemet och vägen till medievärlden gick via ett intensivt politiskt engagemang. Redan som 14-åring var Mikael aktiv i Front National de Libération (FNL-rörelsen), vilket ledde vidare till den maoistiska vänstern inom Sveriges kommunistiska parti (SKP).

Driven av en tanke att utmana överklassens dominans inom Försvaret, valde han en militär utbildning till underrättelseofficer.

– Det var väldigt mycket överklassbarn på officersutbildningen så det var någon slags protest att bryta ny mark där.

På grund av sitt soldatfackliga arbete blev han hårt säkerhetsklassad, och regementschefen försökte få honom avpolletterad. Arméchefen gjorde en annan analys och sa: ”De här typerna, de är de sista som kommer att lämna skyttegravarna. De ska vi ha.”

Efter militärtjänsten utbildade han sig ”naivt” till byggnadsarbetare och gick två år som bygglärling. Även där engagerade han sig fackligt och drev vilda strejker. Vid ett tillfälle murade han igen arbetsgivarorganisationens dörrar under natten. Men när han såg att de fackliga kamraterna stavade fel på plakaten, sökte han till Journalisthögskolan i Stockholm. Han kom in på sina höga betyg. Det var på 80-talet med en mycket offensiv rektor. Ändå var han inte imponerad utan kompletterade med studier i ekonomisk historia, parlamentarism och filosofi.

Mötet i Düsseldorf

Om det första stora vägskälet handlade om klivet in i journalistiken, var det andra av djupt privat natur. Mikael mötte sin biologiske far första gången som 26-åring i Düsseldorf. Fadern, en assimilerad tysk av irakiskt ursprung, arbetade där som psykoanalytiker och visade sig vara en utstuderad manipulativ kvinnokarl.

Under en intensiv vecka fick Mikael navigera bland faderns försmådda älskarinnor. Fram till dess hade han varit fast besluten att aldrig gifta sig eller skaffa barn, utan lägga energin på att förändra världen. Men mötet med fadern fick honom att välja ett annat liv. Kort därefter träffade han Andrea och bildade familj. Den politiska vreden byttes undan för undan ut mot en villkorslös kärlek till barnen.

Kampen om public services själ

Karriären tog snabbt fart. Via Rapport landade han som producent för programmet Godmorgon världen i Sveriges Radio.

– Jag återupprepade det anti-auktoritära och blev osams med äldre kollegor. Till slut var det någon chef som sa: ”Mikael har någon slags kallelse” och jag blev producent för Godmorgon världen.

De erfarna utrikeskorrespondenterna kände sig förbigångna och protesterade, men vd:n slog fast att det var precis en sådan producent som Mikael som krävdes.

Efter några år, i början av 2000-talet, erbjöd SVT honom en tjänst som redaktionssekreterare. Målet var att göra journalistik.

– Det tog fäste och vi fick starta programmet Striptease. Jag rekryterade folk som hade journalistik som ett kall; Janne Josefsson, Lars Borgnäs och Marianne Gillgren med flera.

Efter tio år resulterade satsningen i programmet Uppdrag granskning. Samtidigt opponerade sig Mikael mot ledningen av företaget och vd:ns publikmål som innebar att SVT skulle ha minst 50 procent av tittarandelarna i landet. Det ledde till konkurrens med de kommersiella kanalerna och mer lättsam underhållning.

– Jag sa att 50-procentsmålet inte styr kvaliteten utan istället utmanar den. Public service är i medborgarens tjänst, i demokratins tjänst – inte i den förslöade, korrupta konsumentens tjänst. Man ska ge publiken det de behöver för att leva ett anständigt liv, inte bara vad de, för stunden, vill ha.

Mikaels visioner mötte kompakt motstånd från mellanchefer. Det fanns ett annat mål som ledningen inte var lika noga med; programutbudet skulle ha en balans mellan män och kvinnor.

– I sändningstillstånden står det att jämställdhet ska prägla hela utbudet.

Därför tillsatte han genusforskare för att genomlysa tio års dramaproduktion och det utbröt ett ”monumentalt krig”. Tre manliga dramachefer blev djupt kränkta när de skulle sättas under luppen. Men det framkom att 80 procent av dramabudgeten slukades av tre snarlika kriminalserier: Wallander, Winter och Van Veeteren.

– Tre gubbar som dominerar utbudet, och alla tre börjar på V. Det var helt absurt. Det fanns inga starka kvinnliga karaktärer, alla kvinnor dog.

Konflikterna avlöste varandra. Han stred mot en barnprogramchef som ville lägga ner folkbildande program som Bullen och Hjärnkontoret.

– Jag hävdade att bildning är underhållning för barn. Medarbetarna på golvet var överlyckliga, men i chefsleden frodades intrigerna. De var livrädda att förlora sina egna positioner.

Fallet, klassjustitien och dubbelgaraget

Parallellt med programstriderna utkämpade Mikael en maktkamp med den nya vd:n och styrelseordföranden. Eftersom han var helt uppslukad av det publicistiska kriget misskötte han sin privata ekonomi. Styrelsen utnyttjade till slut hans eftersläpande självdeklarationer och några övertrasseringar med företagskortet för att avskeda honom. Samtidigt som Mikael kastades ut utan ett öre, fick vd:n avgå med fulla ekonomiska fallskärmar; trots att hon avslöjats med att köpa aktier för tre miljoner kronor i det kommersiella konkurrentbolaget MTG.

– Det var en uppenbar klassjustitie, konstaterar han.

Mikael stämde företaget och avgångsvederlaget kom efter ett halvår. Under tiden stod han på bar backe och övervägde att flytta hem till mamma, men fick i sympati ett erbjudande av Christina Björk att starta Kunskapskanalen. Efter att ha byggt upp kanalen startade han ett oberoende filmbolag. De gjorde en längre dokumentär om en fackklubb, men när Filminstitutet plötsligt backade från kontraktet på 900 000 kronor kraschade både bolaget och privatekonomin. Djupt skuldsatt fick han nytta av byggutbildningen och betalade av en skuld till revisorn på 60 000 kronor genom att bygga hans dubbelgarage.

Det manipulerade medielandskapet

Mitt under byggarbetet ringde Sveriges Radio och erbjöd honom att göra reportage till programmet Konflikt. Snart klev han in som huvudproducent och programledare, och fann sig återigen i den publicistiska hetluften.

I Konflikt fortsatte han att utmana konsensuskorridorerna. Under Irakkriget reagerade han starkt på att svenska redaktioner okritiskt köpte Bushadministrationens officiella siffror på döda. Mikael, som har släkt i Irak, visste genom sina nätverk att siffrorna som rapporterades var orimligt låga, kring 30 000–50 000. Genom att spåra upp amerikanska epidemiologer kunde Konflikt avslöja att de verkliga dödstalen i stället låg mellan 700 000 och 900 000. När han granskade personerna bakom det ”oberoende” Iraq Body Count, upptäckte han att den ena tidigare hade arbetat på brittiska underrättelsetjänsten MI6 och den andra varit på amerikanska CIA.

– Det säger en hel del om hur lätta offer svensk journalistik är för rena förfalskningar. Man ryggar för att kliva utanför konsensuskorridoren på grund av ren rädsla, lathet och en bristfällig intellektuell verktygslåda.

Nyligen blev Mikael permanent avstängd från både Facebook och Instagram efter att ha publicerat skarpa analyser mot krigsföringen i både Gaza och Ukraina. Antalet följare sköt i höjden, men likväl eller på grund av det, blev han avstängd.

– Det är ett tydligt exempel på en begränsning av yttrandefriheten som en direkt effekt av extremt starka ekonomiska aktörer. Alla stora makter arbetar i dag med perception management – en medveten strategi för att mörklägga sanningen. Att stängas av från de här plattformarna är likvärdigt med att bli avstängd från det fysiska torget förr i tiden.

Flytten till Skåne

Mikael levde med Andrea i tio år. År 2012 skulle yngsta sonen börja plugga i Malmö.

– Jag tänkte att jag var tvungen att följa med, annars skulle det inte gå bra.

Tanken var att fortsätta jobba med Konflikt i nya hemstaden, men istället blev han chef för riksproduktionen vid Sveriges radio Malmö.

– Jag måste säga att lokalradioreformen har misslyckats. Den skulle utgöra en garant för en slags lokal demokratiutveckling och för lokal kultur.

Sökandet efter en fri plattform

Erfarenheterna av censur och de traditionella mediernas likriktning har fört Mikael fram till det tredje stora vägskälet – ett val han står inför nu. Det handlar om att återuppväcka vreden eller i alla fall lyfta på locket till den.

– Jag skulle vilja lämna ett bidrag innan jag packar ihop. Det är några saker som jag inte gjort ännu och som jag känner mig väldigt frustrerad över.

Vägvalet innebär att vända ryggen åt de etablerade mediehusen för att i stället segla under helt egen flagg. Planen är att bygga upp en självständig podd- och Youtube-kanal. Tanken är att röra sig globalt, nationellt och lokalt.

– Profilen kommer att vara helt splittrad, men det skiter jag i. Jag har varit över i Kanada och tittat på tre timmars livesändningar med högaktuella frågor där folk möter politiker.

Hans nya initiativ ska bland annat fylla ett glapp där riksmedierna övergivit lokaljournalistiken.

– Det finns otroligt mycket som faller mellan stolarna. Det gäller många saker här i Malmö, till exempel fastighetsägarna och hyreshöjningarna. Det kommunala bostadsbolaget får sådana överskott att de kan finansiera Malmö Live konserthus.

Mikael förfasas över att Sverige på kort tid har blivit ett av de mest ekonomiskt ojämlika länderna i världen.

– På 70-talet var vi ett av de mest jämlika länderna. Omfördelningen av landets rikedomar har gått otroligt fort.

Prioriterad sladdis

I Malmö träffade Mikael sin andra livskamrat och fick sitt fjärde barn.

– Mina tre vuxna barn har kanske haft problem med att jag arbetat så mycket, men jag har en god relation med dem. Sedan fick jag en sladdis som jag prioriterat. Det förklarar varför jag har trätt tillbaka lite.

Den största kampen i livet har varit att hålla i ordning på sig själv och ekonomin. Avgångsvederlaget satsade han på filmbolaget och arvet från fadern satsade han på en communityverksamhet i Malmö för ungdomar.

– Det åt upp alla mina pengar och jag gick under. Det var det som så småningom kostade mig förhållandet med min yngsta sons mor.

Efternamnet Al Safandi tog Mikael efter sin far för att underlätta juridiken och administrationen kring arvet.

Ödmjukhet inför livet och människan

Genom åren har han haft en bild av sig själv som han har fått överge.

– Man rider inte alltid ut stormarna, utan man kan bli bruten och besegrad. Med åren har jag insett att jag inte är så kraftfull som jag kanske trodde när jag var ung.

I dag är han mer inlyssnande, stannar upp och andas. Och går inte i konflikt för konflikternas skull. Inspirerad av Immanuel Kants filosofi om det okränkbara människovärdet har han landat i en djupare förståelse för sina medmänniskor.

– Strindberg sa att det är synd om människorna, och det stämmer. Oavsett position så bär alla på en tung ryggsäck. Människor är mycket skörare än man tror, även de som sitter på den absoluta maktens tinnar och torn.

Hur har din definition av sanningen förändrats över åren?

– Den har förändrats i så mått att den är väldigt svårgripbar och faller lätt offer för manipulation. Det är inte så enkelt med sanningen och till och med vetenskapliga rön är behäftade med metodproblem. Jag har sett att det krävs ordentligt mycket mer än jag trodde tidigare för att finna sanningen, även i enkla sammanhang som ett bråk på skolgården. Vem var det som började? Det är inte svart eller vitt, men den finns där, det finns en sanning.

På frågan om han står med fötterna i två världar är svaret ja, men inte på grund av mor och far från olika länder, utan på grund av att rötterna i Dalarna krockar med den kulturella överklass som han rör sig i.

– Jag kan känna att jag har ett främlingskap i båda, hela tiden.

När det gäller ursprung och identitet står båda fötterna kvar i Dalarna.

– Den dominerande delen är dalmasen. Det är den som präglat mig mest och där har jag min främsta identitet. •