Reportage

Karin lämnade discot mitt i natten

När Karin Bladh var i tonåren drev föräldrarna ett pensionat i Ställdalen utanför Kopparberg. Maten beställde de från affären i byn, där ägarna var missionsförbundare. Karins mamma började söka Gud och en dag när butiksägaren kom med varor satt hon och grät i köket.

– Mamma kände syndanöd och han fick leda henne till frälsning, berättar Karin för Inblick.

Efter dop i Missionskyrkan tog mamman med sig familjen till Filadelfiaförsamlingen i Ställdalen som hade mer ungdomsaktiviteter. Karins bröder fick utlopp för sitt musikintresse i kyrkan och trivdes, men för Karin var kyrkan helt ointressant.

– Jag hade pojkvän och mina kompisar. Kyrkan var jag inte alls intresserad av, fortsätter Karin.

Men sedan konfirmationen i Svenska kyrkan bar hon ändå på en upplevelse från nattvarden.

– Det var som att jag var i ett heligt rum som omslöt mig. Allt annat flöt bort och jag fanns i ett vakuum med Gud.

Hon visste inte vem eller hur hon skulle fråga om vad som hänt, så minnet blekande bort.

”Jesusfolket” till Borlänge

I början av 1970-talet skulle ”Jesusfolket” från USA ha möte i Borlänge och församlingens ungdomar skulle dit. När Karin hörde att det var narkomaner som blivit frälsta hakade hon på, men blev inte imponerad.

– Det var människor i nattskjortor, lite hippiestuk. De sjöng inte särskilt bra, det var väldigt enkelt.

Efter mötet inbjöds till förbön. Trots att Karin inte ville började hon gå fram.

– Hela jag skrek: ”Nej!” och hela mitt inre var i uppror, men det var som någon förde mig framåt.

Väl framme la en man som liknade Jesus handen på henne.

– Då uppfyllde en ström av värme och en kärlek, som var totalt gränslös, hela mig, varje cell.

När Karin kom hem trodde mamman att hon var berusad.

– ”Nej, jag har mött Gud”, förklarade jag.

Slutade svära

Tidigare hade Karin svurit som en borstbindare, men alla svordomar bara försvann där och då. En annan förändring var att det kom en längtan efter att få be. Eftersom föräldrarna inte varit troende under Karins barndom hade hon ingen vana av bön och hon visste inte var längtan kom ifrån.

– Men som sagt, pojkvän och kompisar hade jag och fortsatte att vara med dem.

Det dröjde inte länge förrän hon var tillbaka på discogolvet. En kväll i vimlet hörde hon en tydlig röst som sa: ”Du hör inte hemma här.”

– Jag tittade mig omkring och hörde mig själv säga: ”Nej, jag hör inte hemma här” och sedan sprang jag ut därifrån.

Det var mitt i natten och bussarna hade slutat gå. Det var bara att börja promenera de åtta kilometerna från Kopparberg till Ställdalen. Samtidigt pågick en uppgörelse i det inre som mynnade ut i: ”Om du vill ha mig, Gud, så är jag din.” Då gled en stor amerikanare upp vid sidan av henne. En kille vevade ner rutan och undrade om hon skulle ha skjuts.

– Jag visste inte vem han var, men han sa att han kände mina kompisar.

Lyste i kyrkan

Karin vågade hoppa in, men var helt upptagen av sina tankar. För att föräldrarna inte skulle undra över dånet från bilen ville hon bli avsläppt vid puben. När hon hoppat ur och vände sig om för att tacka var bilen borta.

– Det fanns ingen bil och inget ljud. Jag fick ståpäls. Om det var en ängel eller en mänsklig ”ängel” vet jag inte, men oavsett så tror jag att denne man var sänd av Gud.

Puben låg nära den lilla Filadelfiakyrkan och Karin visste att ungdomsgruppen haft möte tidigare på kvällen.

– Jag tänkte att de borde gått hem, men gick dit ändå.

Det var tänt och ungdomarna satt på trappan till podiet. De frågade: ”Är det dig vi har väntat på?”

– De berättade att den helige Ande hade uppmanat dem att vänta för att det skulle komma någon.

Ungdomarna ledde Karin att ta emot Jesus i sitt hjärta och på nyårsafton blev det dop.

– Efter det så har vi varit oskiljaktiga, Jesus och jag.