Intervju

”Konsten är den icke troendes religion”

Carolina Åman

Ulf Kvensler är en person som lever väldigt mycket i framtiden. Tankarna upptas ofta med vad han ska göra nästa vecka eller om ett år, eller hur livet kommer att se ut om fem år. Kanske är det därför han tycker så mycket om att vara ute i naturen eller att ge sig ut i fjällen. För när han är där, inte minst i Sarek som han har skrivit en bok om, är det en ganska utmanande terräng. Där är man så upptagen med att ta sig framåt i den oländiga terrängen, hitta någonstans att slå upp tältet, laga mat och hålla sig i skydd för regnet.

– Du är tvungen att vara i nuet till hundra procent. Det är väldigt avkopplande för en sådan som mig. Då kan jag sluta att tänka på alla planer jag har och bara fokusera på det som är exakt just nu. Det är väldigt vilsamt tycker jag. Även om det kan vara jobbigt fysiskt så är det vilsamt mentalt, säger Ulf Kvensler.

Vila i naturens storhet

Han behöver inte åka ända till Sarek för att uppleva den känslan. Det kan räcka med att ge sig ut i Nackareservatet som ligger bara fem minuter från hans hem. Bara att komma in i skogen får pulsen att sjunka. I naturen inser han hur stor del av världen som inte alls är intresserad av honom och vad han sysslar med.

– Det kan vara rätt skönt att få känna sig lite obetydlig. Alla beslut, all planering och alla små dragkamper som man är indragen i till vardags spelar inte så himla stor roll när allting kommer omkring. Det finns en frihet i det, säger han

Äventyr med detektiv

Som liten grabb lärde sig Ulf tidigt att läsa. Läsningen förde honom in i nya världar. Detektiven Ture Sventon var en av hans stora favoriter. Ulf älskade att i fantasin få följa med detektiven på äventyr till London och Paris. Själv var han bara tio år när han började skriva sin första deckare, i ett ljusblått skrivhäfte med randiga blad.

Även om drömmen fanns om att ha skrivandet som sitt levebröd var det långt ifrån självklart att Ulf Kvensler skulle förverkliga den när han blev vuxen. Han utbildade sig till ekonom vid Uppsala universitet och började jobba som konsult på ett amerikanskt företag.

Ganska snart började han fundera över om detta verkligen var vad han ville med sitt liv. Den stora vändpunkten kom när han hittade en skiva i en reaback på en stormarknad.

Det var Mahlers femte symfoni.

– Nästan all riktigt vacker musik eller vacker litteratur har ett element av både sorg och glädje. Om man tar just Mahler så brukar man beskriva hans musik som bitterljuv. Det finns någonting vackert, men det är också lite samma sak som när man kokar kolasås. Då ska man också hälla i lite flingsalt för att bryta av. Lite så är det också med Mahlers musik tycker jag. Där finns alltid ett stråk av melankoli och tragik som ligger under, även när det är som allra vackrast. Det lockas jag av. Jag kan känna en tröst i att lyssna på det.

Vilken funktion tror du att konst, musik, litteratur och teater kan ha i våra liv?

– Någon har sagt att konsten är den icke troendes religion.

Ulf tror att det stämmer. Som betraktare, läsare eller lyssnare kan man få kontakt med något evigt.

Spår av evighet

Ett exempel på detta upplevde Ulf när han besökte Storkyrkan i Stockholm och lyssnade på violinisten Daniel Lozakovich som spelade Bachs solostycken för fiol.

– Då var det som om man lyftes ut ur tiden ett tag. För man vet att det kan ha suttit människor för 250 år sedan och lyssnat på precis den här musiken i den här kyrkan och känt ungefär samma saker som jag.

Det finns något trösterikt i att få kontakt med det som är bestående. Ulf tror att folk kommer att lyssna på Bachs musik om tusen år också.

Att kunna skapa något som lever kvar efter ens egen död tror han är en fantasi och längtan som många skapande människor bär på.

– Att besegra döden genom att skapa något som lever kvar. Det är väl en sorts ateistisk dröm om evigt liv.

Själv räknar han sig som ateist. Han har aldrig trott på någon Gud och har egentligen aldrig funderat så mycket på de frågorna heller.

– Jag har en känsla av att det finns någon genetisk komponent i det där. Att vissa människor bara har det i sig, det där Gudstänkandet. Sen tror jag att alla människor letar efter någon typ av mening med sitt liv, och det gör ju jag också så klart. Det tänker man mer på ju äldre man blir.

Jag sa till mig själv att det är bättre att jag försöker nu och misslyckas än att sitta när jag blivit gammal och ångra att jag inte vågade.

Trösten i tonerna

Tillbaka till Mahlers femte symfoni och det balsam för själen som musiken kan förmedla. För Ulf har musik ofta varit trösterik.

– Musik kan också ge lite perspektiv på tillvaron eller bekräfta ens sinnesstämning. Det är som att den säger att det finns någon annan människa som har känt likadant någon gång tidigare och då skrev de den här musiken. Det kan finnas en gemenskap i det som gör att man känner sig lite mindre ensam.

Tröst var precis vad den unge konsulten Ulf behövde när arbetet och vardagslivet kändes trist och förutsägbart. Skulle livet se ut så här nu? Ulf var 27 år när han bestämde sig för att hoppa av ekorrhjulet.

– Jag sa till mig själv att det är bättre att jag försöker nu och misslyckas än att sitta när jag blivit gammal och ångra att jag inte vågade.

Så han hoppade rakt ut i det okända. Till en början satte han upp krogshower i Uppsala ihop med kompisarna Mikael Tornving och Henrik Hjelt. Så småningom blev de upptäckta av några producenter på Sveriges Television. De blev erbjudna jobb och hamnade i ”himmelriket.”

Ulf gillade att stå på scenen, men tyckte ännu bättre om att skriva.

– Jag drömde egentligen inte om att bli skådis och fronta utan ville hellre skapa de här världarna som karaktärerna rörde sig i.

Ekon från förr

På den vägen är det. Ulf är manusförfattare till kända serier som Solsidan, Molanders, Nattryttarna och Stig Petrés hemlighet.

En annan populär tv-serie som Ulf Kvensler är huvudförfattare till är Vår tid är nu som visades på SVT för några år sedan och bygger på en idé av Johan Rosenlind. Det är ett hyllat svenskt familjedrama som sträcker sig över flera decennier och kretsar kring en familj och deras anrika restaurang i Stockholm. Genom kärlek, konflikter och klasskillnader skildras både karaktärernas personliga öden och det svenska folkhemmets dramatiska framväxt under årtiondena efter andra världskriget.

Vad är det med det förflutna som gör att vi människor har så lätt för att drabbas av nostalgi? Är det en längtan tillbaka, eller en rädsla för att bli bortglömd?

– Jag tror att det är längtan tillbaka till en tid när man hade mer framför sig. Nostalgi är ju en sammansatt känsla. Det är minnet av glädje och eftersom den ligger i förfluten tid som man minns, ligger det också att den tiden inte kommer tillbaka. I det finns en sorg. Så det är både sorg och glädje på samma gång.

Rörelsen möter rytmen

Just nu skriver Ulf Kvensler på en ny tv-serie som utspelar sig när rockmusiken kom till Sverige. En historisk skildring av hur rocken spred sig som en bacill över landet. Handlingen utspelar sig en sommar i slutet av femtiotalet när en av de nykorade rockkungarna kommer för att spela i Folkets Park på en mindre norrländsk ort. Spelningen inspirerar några ungdomar i byn att starta ett eget rockband, och en av tjejerna i bandet är pingstvän.

För att förstå den svenska pingströrelsen på 1950-talet har Kvensler bland annat läst P.O. Enquists bok Lewis resa, som skildrar den unge pingstledaren Lewi Pethrus roll under väckelserörelsens framväxt.

– Då får man en känsla av hur det var när väckelsen kom och växte fram. Det måste vara härligt att vara en del av en sådan rörelse, säger han.

Men inspirationen kommer också närmare än så, genom samtal med hans egen mamma. När hon växte upp var Pingstkyrkan stark i hennes småländska hemby, och hennes bästa vän var medlem där. Därför följde mamman ofta med till kapellet när kringresande predikanter med talets gåva kom på besök. Flickorna brukade sitta längst bak och sedan smyga ut när predikanten började gå runt bland bänkarna för att fråga om någon ville ta emot Jesus.

– Det har varit intressant att prata med mamma om detta. Jag har förstått att det var mycket bra som hände och en stark gemenskap. Men att många faktiskt inte hade någon djup Gudstro utan var med för att det var ett socialt sammanhang och man tyckte om att sjunga. Det var mycket medryckande musik, det var ju riktiga hits de här gamla pingstpsalmerna.

Därför tror Ulf Kvensler att det inte alls krävdes en djup existentiell kris för att någon ur denna miljö skulle börja spela rock. Om några år får vi förhoppningsvis ta del av denna historia på tv. Men vägen från manusskrivande till en färdig tv-serie är lång, mycket lång. •