Intervju

”Konsten är den yttersta kärlekshandlingen”

Carolina Carpvik

Kvinnornas tystnad. Den var Marika Lagercrantz rädd för under uppväxten. Hon förklarar att ”pappa berättade alltid, men när jag frågade mamma om något sa hon bara äsch, det är inget att prata om”. Detta att kvinnorna i generationen före henne ofta teg om sina erfarenheter har gjort att det finns en mängd outtalade insikter. Saker man aldrig har pratat om. Kunskap man aldrig har fört vidare. Därför tror Marika på samtalets kraft.

– Det här med att börja samtala ger en öppning, säger hon.

Den smala vägen slingrar sig fram genom ett grönskande sagolandskap på den skånska landsbygden. Där bokskogen tar slut tar majsfälten vid. Och precis där, i det gamla röda trähuset med gula knutar, möter jag skådespelerskan och regissören Marika Lagercrantz. Hon serverar kaffe i blommiga koppar och bjuder på bondkakor och schackrutor vid köksbordet framför den gamla vedspisen. Här, på Linderödsåsen, har hon och maken Peter Bergared sitt paradis. De varvar sitt boende mellan lantstället och lägenheten i huvudstaden.

Marika har en lång karriär som en av landets mest framgångsrika kvinnliga skådespelerskor.

– Pappa sa alltid att teatern är ordet. Jag håller inte med honom om det. De som har gett mig de största resonanserna, det har ju varit människor som också har arbetat med kroppen. Där kroppen och ordet är förenat det är det som har attraherat mig mest, säger hon.

Arvet från matbordet

Fadern var den legendariske publicisten, författaren och forne chefredaktören vid Dagens Nyheter, Olof Lagercrantz. När Marika var yngre innehöll nästan alla intervjuer med henne frågor om hennes pappa.

– Nu för tiden handlar frågorna om min lillebror, säger hon med ett skratt.

Brodern är den bästsäljande författaren David Lagercrantz som bland annat har skrivit den uppmärksammade självbiografin om Zlatan Ibrahimovic.

Marika föddes in i den svenska kultureliten och växte upp i ett hem där litteraturen, konsten och intellektet stod i centrum. Där fanns mycket tankar och en nyfiken stämning. I hemmet samlades den tidens kända kulturprofiler, som exempelvis Stig Dagerman, Gunnar Ekelöf, Sara Lidman, Sven Delblanc och Lars Norén. Samtalen flödade vid matbordet, där hennes mor passade upp. Barnen fick hålla sig i barnkammaren.

Att uppväxten såg annorlunda ut än grannbarnens var inget Marika funderade över då.

– Som barn tror man ju att ens egen värld är hela världen. Jag tror att det som har skilt mig var att det fanns så mycket tankar i mitt hem. Man grubblade och hade levande samtal. Jag tror det hängde ihop med stämningen i vårt hem, det var en nyfiken stämning. Det var inte fördomsfullt. Det var en vacker sida som jag har värnat om.

När hon började skolan visste hon inte vem Pippi Långstrump var, men hon kände däremot till Goethe.

Att finna sin egen röst

Marika var en riktig A-elev i skolan och hade högsta betyg i alla ämnen utom gymnastik. Men några förväntningar hemifrån om att den begåvade dottern skulle studera vidare eller göra karriär fanns inte.

– Tvärtom. Mamma hoppades att jag skulle gifta mig med en framgångsrik poet och gå på hushållsskola, berättar hon.

Pappa brydde sig inte. Förväntningarna var desto större på bröderna. För kvinnor fanns det inte så många alternativ. De kunde bli lärarinnor eller hemmafruar. Men Marikas livsväg blev teater, skådespeleri och regi.

När hon var klar med skolan reste hon till Malmö för att gå en fyra veckors kurs. Väl där ringde hon hem en dag, från en telefonkiosk och möttes av en röst som sa: ”Tag 90120 för besked.” Hon blev livrädd. Förstås. Det visade sig att familjen hastigt hade flyttat och att det inte fanns rum för Marika i det nya hemmet. Hennes saker var packade och skickade till Malmö.

– Då blev jag förtvivlad. Nu tänker jag att det kanske var klokt av mamma.

Modern litade på att dottern klarade sig själv. Och det gjorde hon.

I en familj där ordet och konsten ständigt stod i centrum väcktes en livsavgörande fråga: Hur hittar man sin egen unika röst? Marika begrundar detta och konstaterar sedan: – Det där är ju en fråga för hela mänskligheten…. Medan syskonen och mamman skänkte värme och kärlek, upplevde hon fadern som mer ointresserad. En man som inte tyckte att man skulle sjåpa sig.

Skoltiden präglades annars av roliga stunder, kompisar och lek, och redan som liten började hon med teater, vilket hon alltid har älskat.

Är teatern ett sätt att fly från verkligheten eller ett verktyg för att förstå den?

– Jag är inte bra på att fly från verkligheten. Konsten är för mig också en andlig upplevelse. Konsten är den yttersta kärlekshandlingen, tycker jag.

Hon utvecklar tanken och menar att den bra konsten, den som verkligen berör, speglar just detta.

– Se bara på Leonardo da Vincis målningar där han skildrar människor som älskar.

Genom att konstnärer utforskar och omfamnar världen och själva livet har den goda teatern och litteraturen blivit Marikas sanna livselixir.

På samma sätt som barnet leker så fortsätter konstnären att leka och utforska verkligheten. Och omfamna den med kärlek.

– Det har jag gjort hela livet. Jag önskar och försöker ständigt hitta tillbaka till barnets hängivenhet. Det gäller att hålla den lilla flickan som var jag i handen genom livet. Då och då får jag tag på henne och tycker att jag har skyddat henne väl.

Trons skiftande landskap

Marika berättar att hennes pappa var väldigt andligt intresserad och läste mycket ur Bibeln hemma när hon växte upp. Men fadern, som var född i början av 1900-talet, bar på gamla tiders värderingar och var uppvuxen med en hård och förtryckande Gudsbild. En helt annan Gud än den hennes väninnor Ylva Eggehorn och Anita Goldman brukar prata om.

– Gud är ett så vitt begrepp. Jag tror att Gud är i livet. I allt som växer, i dig och mig, i persikan och blåklinten.

Så övergår hon till att tala om all den smärta som orsakats i Guds namn. Om nazisterna som räknade sig som kristna och om ryssarnas högsta andliga ledare som öppet stöttat invasionen i Ukraina.

Det gör henne dyster, men får henne också att minnas ett lyckligare år. 1989. Det var året då Marikas yngsta dotter föddes och hon var fylld av lycka, Berlinmuren föll och Nelson Mandela släpptes ur fängelset.

– Då var det plötsligt möjligt att tro på en värld i försoning och inte i krig. Sedan när Ryssland gick in i Ukraina då blev allt dystert, säger hon.

Livets höst

Marika har hunnit fylla 72 och konstaterar krasst att hon är gammal nu. Men även om hon numera uppbär pension är hon fortfarande en mycket aktiv kvinna. Hon åker land och rike runt och föreläser, står på scenen eller agerar regissör. Det gäller att fortsätta så länge orken och lusten finns där. Men hennes äldre väninnor har låtit henne förstå att efter 80 blir kroppen skörare.

– Då är kroppen en otroligt gammal maskin som du måste värna om, väldigt, väldigt försiktigt. Då är det ingen bergsklättring längre, säger hon.

Talesättet säger att ”alla vill leva länge, men ingen vill bli gammal”. Varför tror du att åldrandet upplevs så skrämmande för många?

Hon tror att rädslan handlar om hjälplöshet, att ha ont i kroppen, om smärta. Att inte kunna ta hand om sig själv längre, det är skrämmande.

– För mig känns inte åldrandet skrämmande. Men tanken på att förlora min man eller mina vänner är väldigt skrämmande.

Om du blickar tillbaka på den kvinnan du var i 30-årsåldern – vilken är den största illusionen som du har tvingats släppa sedan dess?

Marika blir tyst länge. Blicken vänds inåt och hon funderar en stund innan hon svarar att hon inte hade så mycket illusioner, eftersom det var mycket som var tufft när hon växte upp. I stället beskriver hon hur hon idag känner djup tacksamhet:

– Nu blir jag väldigt lycklig när det finns kärlek…. Då blir jag tacksam. Och när samarbete fungerar och människor utvecklas och blir lite visare.

Samtalets heliga rum

Marika varnar för faran med att isolera sig när livet blir för svårt att uthärda.

– Gud har också sagt att vi ska hjälpa varandra, säger hon och drar en parallell till Karmelitnunnornas tideböner där det alltid är någon som ber för världen, vilket leder in på hennes egen syn på bön. På frågan om hon själv ber svarar hon:

– Hela tiden. Jag tycker att hela vårt samtal är en bön. Det var därför jag sa ja till den här intervjun. För när du samtalar med människor tycker jag att det är en sorts bönesamtal. Har jag fel i det?

Där slutar vårt samtal. Och när jag lämnar det röda huset med gula knutar sitter Marika på farstutrappan och tittar ut över sin grönskande trädgård. •