Reportage

Krister lämnade Jehova

Krister Weber bor i Väte socken på Gotland, i ett hus ute på landet med lummig omgivning av diverse grödor och lantbruksattiraljer. Där lever han tillsammans med sin hustru Berit sedan många år tillbaka. Han trivs med sin tillvaro och gör det han vill göra. Men så har det inte alltid varit.

Föddes in i Jehovas

– Jag är en av sex generationer Jehovas vittnen. Min mormorsmor mötte Jehovas vittnen i Värmland på 1920-talet, och därefter gick mitt släkte med i rörelsen. Min mamma Peggy blev uppfostrad av sina föräldrar att bli ett Jehovas vittne. Hon gifte sig ung med min pappa Gunnar Weber, som inte köpte Jehovas budskap och därmed inte blev ett vittne, berättar Krister Weber.

Pappans bestämda uppfattning om religionen fick honom att i stället söka sig till en annan kvinna.

– Med den andra kvinnan fick han min halvsyster, som jag träffar regelbundet och som också bor här på Gotland, säger Krister.

Mamma Peggy träffade sedermera en annan man, som blev Kristers styvpappa. Han trodde inte heller på Jehovas vittnens budskap. Den unge Krister tog mammas parti och valde att anamma hennes handfasta tro. Detta val skulle påverka honom för lång tid framöver.

– Jag var den lydige sonen och träffade bara kristna kamrater. Hur kom det då sig att jag blev en lydig pojke? frågar han retoriskt.

Började tvivla

Tvivel skulle komma när Krister år 1992 studerade Bibeln som ett Jehovas vittne med en rysk invandrarfamilj. När denna familj hade varit i Kristers församling i ett par år, sa mannen i familjen till Krister under ett bastubad något som blev ett frö av tvivel.

– Det är många vackra ord, men det fungerar inte i verkligheten, sa han till mig.

Han berättade om hur han blivit behandlad som invandrare och skeptiker och blivit utnyttjad i församlingen.

– Jag började rannsaka mig själv efter det samtalet.

Ett annat tillfälle skulle spä på Kristers tvivel, när han gick och knackade dörr i ett höghus för att dela ut församlingens skrift kallad ”Vakttornet”. Nästan ingen öppnade sin dörr. Utanför detta höghus gick tankarna i gång i hans huvud.

– Där uppe finns Gud någonstans, och här nere finns jag. Och i höghuset finns människor som inte är intresserade av att vara ett vittne och därmed inte vill vara i paradiset, tänkte jag.

Krister kommer in på Harmagedon, som knyter an till tankar som han hade där och då.

– Alla i detta höghus kommer alltså att dö. Jurist som jag är frågade jag mig själv om man per automatik är dödsdömd om man inte tar ”emot Vakttornet”, för att man av olika anledningar inte har tid eller möjlighet att prata med oss? Det kan väl inte vara dödsstraff på detta.

– Är det en gud som jag tror på, som låter flertalet människor dö för att en handfull som bekänner sig som Jehovas vittnen ska leva? Jag ville inte tro på en sådan gud. Jag tror på en kärleksfull gud.

Lämnade familj

Krister Weber gick från ord till handling år 1997 och började planera för sitt utträde. Han slutade att gå på gudstjänsterna och degraderades i församlingen.

– Min dåvarande fru försökte övertala mig att stanna kvar och komma till mina sinnes fulla bruk. Men jag stod fast vid min övertygelse, säger Krister.

Han skrev ett avskedsbrev till sin församling där han klargjorde att han lämnar allt. Därmed blev han även tvungen att lämna sin fru och sina två barn, eftersom han från och med nu skulle klassas som avfälling.

Fick brev av sin mamma

Året därpå fick han ett brev i sin hand som hans mamma gav honom och läste för honom. Brevet var till hennes dåvarande man och Kristers pappa, och skrevs när Krister var blott åtta månader liten.

Krister återberättar delar av innehållet i brevet.

– Redan som liten var du ett besvärligt barn, står det inledningsvis. I brevet nämner hon ett tillfälle där Krister som bebis låg och skrek och sökte tröst.

– Du ser vad besvärlig du var. Du bara skrek och skrek, sa hon till mig.

– Hon är ju inte riktigt klok. Hon har efter alla de här åren inte förstått någonting, tänkte jag då.

– När jag var tyst och snäll var jag en snäll pojke. När jag skrek och grät var jag en elak pojke. Det tänket sitter i än idag, säger Krister.

Krister har sedan utträdet ur församlingen inte haft någon kontakt med sina barn eller sin dåvarande hustru. Saknaden efter barnen finns kvar, men Krister är ändå nöjd med det liv han lever idag med sin Berit och deras gemensamma, numera utflugna, dotter Hanna.

Han säger sig ha en fortsatt tro på Gud i någon form. En gud som är mer kärleksfull och tolerant än den som han lärde sig att tro på.

Föreläser och informerar

Idag åker Krister runt och föreläser om sina påtagliga och känslomässiga upplevelser som han fick under sina 52 år i församlingen. Han pratar också gärna om strukturen inom Jehovas vittnen – hur det fungerar organisatoriskt och det tolkningssätt som Jehova tillämpar av Bibeln.

Härnäst kommer det att vara en föreläsning med titeln ”Hur barn inom Jehovas vittnen ’fostras’ – konsekvenser vid inträde och utträde” den 29 november för Humanisterna Gotland.