Intervju

Ledarskap som hantverk: Arv, strategi och meningsfullhet

Monika Ekström Gomér

Genom att kombinera industriell skärpa med ett djupt mänskligt perspektiv har Lovisa Hamrin format ett ledarskap som vilar på både strategisk analys och en orubblig tro på individens betydelse i en föränderlig tid. Det är en balansgång som kräver att man förstår var man kommer ifrån för att kunna sätta kursen framåt, och för Lovisa har den akademiska grunden från Handelshögskolan i Stockholm, kompletterad med studier i ekonomisk historia, gett henne de teoretiska verktygen. Men som hon själv betonar, var den formella utbildningen bara en liten del av den egentliga skolningen. När hon blickar tillbaka på det avgörande vägvalet att kliva in i familjeföretaget, beskriver hon det inte som en förutbestämd bana, utan som en rationell analys kombinerad med en sund vilja att äga sin egen tid och sin egen framtid.

– Jag såg att min pappa blev äldre och det var en idé att fråga om jag kunde hjälpa honom. Sedan tänkte jag att det är bättre att kolla av tidigt om det är spännande att jobba i familjebolaget. Om det var så, ville jag inte förlora tid.

Aktivt utforskande

Den inställningen, att betrakta livet och karriären som ett aktivt utforskande hellre än en passiv väntan på att saker ska ske, har blivit en bärande princip i hela hennes professionella gärning. Det blev början på en resa som nu pågått i två decennier, en tid där hon gått från att vara en ung ekonom med stora frågor till att leda en hel koncern.

Att leda kräver mod att utmana det invanda, även när det sitter djupt i väggarna. Under 2020 genomförde hon den mest strategiska förflyttningen i företagets moderna historia genom försäljningen av tidningsverksamheten. Det var ett beslut som innebar att lämna en verksamhet som under generationer utgjort bolagets själva grund och identitet. Lovisa beskriver processen som en naturlig sorg, men också som en absolut nödvändighet för att undvika den hemmablindhet som så lätt infinner sig i långlivade familjeföretag. Genom att aktivt kliva in i en ny inriktning där fokus ligger på att bygga och utveckla industriella företag, agerar hon nu som en aktiv investerare. Syftet är att tvinga sig själv och organisationen att ständigt möta en mer komplex och krävande verklighet.

– Det är alltid svårt med uppbrott från relationer och saker man har investerat djupt engagemang i. När man inser att det inte bär sig så är det klart att det är jobbigt, tills man hittar något annat.

– Det är bra att få en inblick i hur man leder och utvecklar bolag när man är noterad. Det är en annan miljö med en annan kravbild på rapportering och det är ett förtroende på aktiemarknaden man ska förtjäna.

Det handlar om att aldrig luta sig tillbaka, utan att förstå att förtroende är en färskvara som måste förtjänas på nytt varje dag.

Säkra punkter i verkligheten

Lovisas ledarskapsfilosofi fungerar som en metodik för stabilitet mitt i en turbulent omvärld. Hon använder ofta bergsklättringen som metafor för att förklara hur hon fattar strategiska beslut. För Lovisa handlar det aldrig om att chansa, utan om att behålla kontrollen genom att ha flera säkra punkter i kontakt med verkligheten.

– Du har två händer och två fötter. Men över tid ska du alltid försöka ha tre i kontakt med berget. Har du bara två i kontakt med berget så blir det väldigt jobbigt.

Denna princip om tålmodig stabilitet är det som gör det möjligt att hantera de mest komplexa affärsfrågorna. Men i takt med att omvärlden blivit mer osäker och kraven hårdare, har hon också skapat ramverk för att bibehålla en mänsklig dimension i görandet. Detta konkretiseras i det hon kallar för ”Gröna påsen”, ett manifest för Herencos företagskultur som hon själv en gång sydde ihop för hand 2015. Det började som en personlig gest men har vuxit till att bli en kulturbärare för hela koncernen.

– Ingenting är heligt. Jo, två saker: le droit d’être soi même – rätten att få vara sig själv – är helig. Och gröna påsen med våra värderingar, den är helig.

God intention

Detta fokus på människan i systemet bygger på en övertygelse om ögonhöjd, en tanke om att titlar aldrig får stå i vägen för mänsklig kontakt. Lovisa betonar att man kan vara krävande i sin yrkesroll, så länge det finns en genuin god intention i botten.

– Man kan absolut vara rak, men det måste finnas en god intention, och det känner man, att någon vill ens väl. Och det andra jag brukar säga är att vi möts i ögonhöjd; alla har en historia, alla sitter på en berättelse. Genom att se medarbetaren som en berättelse snarare än en resurs skapas det förtroende som krävs för att prestera på absolut högsta nivå.

Det är i mötet mellan den industriella skärpan och den mänskliga värmen som Lovisa hittar sin egen form av ledarskap. För henne är ledarskap också en fråga om att förstå sin plats i en historisk kontext, en ödmjukhet inför att man bara är en förvaltare av något större. Att veta att bolaget en gång i tiden tryckte Luthers katekes ger en allmängiltig grund som hon valt att förvalta genom devisen ”Always create future”.

– Det handlar om att ta ägarskap, ansvar och jobba hårt samt komma ihåg att andra före vår egen tid ansträngde sig så att vi kan ha det bra, för det har vi.

När vardagen känns orolig, i en tillvaro som hon ibland beskriver som en ”mad world”, söker hon sig inte till ännu mer analytisk stress. Istället vänder hon sig till konsten och naturen, till det som ger perspektiv. Hon återkommer ofta till en påminnelse om att inte låta sig passiviseras av världens tillstånd, utan istället använda det som en katalysator för sin egen drivkraft.

– Man får trycka ännu hårdare på andra nyckelord i de sammanhang man har chans att påverka. Det finns så mycket kunnande och vetskap som finns i händerna och i huvudena på våra medarbetare.

Det vackra i processen

För Lovisa Hamrin handlar framgång inte om en spikrak väg från punkt A till punkt B, utan om meningsfullhet och förmågan att se det vackra i processen. Hon väjer för enkla, linjära mål eftersom hon vet att en sådan resa sällan lämnar utrymme för de lärdomar som faktiskt bygger ett solitt bolag.

– Meningsfullhet är väl att känna något mått av sinnesro och tacksamhet. Och att det är roligt och spännande och fortfarande inte är färdigt. Det finns mycket lärdomar att göra när det inte går som man har tänkt. Och det är intressant för det är utveckling.

Trots att hennes professionella sfär innefattar internationella bolag, förblir Jönköping hennes fasta punkt.

– Min utgångspunkt är ju det som är nära. Allting är ju nära när man är på plats.

Det lugn hon finner innanför 50-skyltarna är fundamentet för att orka vara uthållig, att våga fatta svåra beslut och att ständigt göra idag lite bättre än igår. I den unika kombinationen av industriell skärpa och mänsklig värme bygger hon bolag som är konkurrenskraftiga och samtidigt hållbara nog att lämna vidare till nästa generation, med vetskapen om att framtiden aldrig är färdigskriven. •