Intervju

Ledarskapets inre kompass

Monika Ekström Gomér

Vi lever i den stora fragmenteringens tidevarv. Den moderna människan har blivit expert på att sektionera sitt liv; vi förväntas bära olika masker beroende på vilket rum vi beträder. En mask för styrelserummet, en för familjelivet, en för våra innersta andliga rum. Men för den som strävar efter ett genuint, hållbart ledarskap växer en annan längtan fram – ett närmast desperat behov av att vara en och samma människa, oavsett sammanhang. Det handlar om sökandet efter den ”odelade människan”, hon som vägrar lämna sin tro, sin moral eller sina djupaste värderingar i garderoben när hon kliver över tröskeln till kontoret.

Arvet från McKinsey

Ulrika Hasselgren blickar tillbaka på sitt allra första jobb, tolv formativa år, på McKinsey, i en miljö där ”excellens” inte bara är ett mål utan det enda språket som talas. Det är en global elitskola i effektivitet, logisk skärpa och problemlösning på en nivå som få andra miljöer kan matcha. Men det är också en plats där existensen riskerar att reduceras till ren prestation.

– För mig var det en tolvårig skola för hela mitt yrkesliv. Men det passar inte alla, reflekterar Ulrika.

Inom McKinsey-världen råder en kultur av ”up or out” – en ständig rörelse framåt eller utåt.

Det är en miljö där ribban ständigt höjs, och där man formas till att leverera lösningar på komplexa globala problem under extrem tidspress. Men mitt i denna högpresterande maskin började en annan insikt gro hos Ulrika. Hon började ställa sig frågan vad som händer med de människor som inte passar in i den perfekt kalibrerade mallen.

Hennes ledarskap tog en existentiell vändning när hon insåg att affärslivet inte behöver vara en själlös maskin för vinstmaximering, utan kan vara en arena för radikal medmänsklighet. Under åren som entreprenör, företagsledare och chef har hon flera gånger valt att se bortom de traditionella rekryteringsmodellerna.

Att anställa en en analytiker som väntar på sitt uppehållstillstånd eller en person med en bipolär diagnos handlar för Ulrika inte om en snygg rubrik i en hållbarhetsrapport. Det handlar om en syn på ledarskap som en konkret kärlekshandling, djupt rotad i hennes kristna tro.

– Det finns saker vi kan göra för varandra som på något sätt betyder något för hela systemet, säger hon.

Här blir ledarskapet en svår avvägning: det handlar om att våga utmana systemets stela regler för att rädda en annan människas värdighet. Att se talangen hos den som bär på ett sår, och att ha modet att bära en medarbetare genom mörka perioder, är att praktisera sin tro i vardagen. Det är ett erkännande av att varje människa äger ett oändligt värde som aldrig kan fångas i ett kalkylblad eller mätas i en kvartalsrapport. Det är att leda med hjärtat som insats.

Modet att stå ensam

En av de mest brännande punkterna i ett modernt ledarskap är rädslan för att tycka annorlunda. I dagens företagsklimat rör vi oss ofta i ”minerade områden” där ett felsteg i den politiska korrektheten eller en obekväm sanning kan leda till omedelbar social isolering eller professionellt bakslag. Här blir den inre kompassen – den personliga ”klippan” – en absolut nödvändighet för att inte tappa bort sig själv.

Sarah Lidé, som är vice vd inom den internationella Life Science-sektorn, beskriver hur tron blir den enda fasta punkten när marknadskrafterna stormar. Inom Life Science möts mänsklighetens mest sårbara behov och de största kapitalintressena. Det är en bransch där innovationer inom genetik och medicinsk teknik ständigt utmanar våra etiska gränser. Sarah menar att det i en sådan miljö inte räcker att bara följa lagen; man måste äga en inre ärlighet mot sitt eget hjärta.

Hon minns med skärpa ett ögonblick i ett styrelserum där hon tvingades dra en gräns mot en rådande strömning för att skydda organisationens mest fundamentala grundvärderingar. Det var ett beslut som fattades under tystnad, men med en enorm inre kostnad.

– Jag var beredd att offra min karriär i det ögonblicket. Det handlar om att vara vis nog att veta var man ska ta ställning, för om man inte gör det börjar allt flyta iväg. Om vi som ledare inte har en fast förankring, blir vi bara vindflöjlar som vänder oss efter det senaste kvartalsresultatet eller den senaste trenden.

Detta är ledarskapets djupa ensamhet. Att räkna på kostnaden, acceptera att man kan förlora sin position, och sedan tala ändå. För Sarah föds denna styrka ur en trygghet som är oändligt mycket djupare än den ett anställningsavtal eller en prestigefylld titel kan erbjuda. Det är känslan av att vara förankrad i något som står utanför tiden – en andlig visshet som gör att man inte behöver sälja sin själ för att behålla sin plats vid bordet.

Motstånd mot produktivitetens avgud

I en kultur som aldrig sover, där den digitala tekniken har gjort oss tillgängliga för krav och förväntningar dygnet runt, blir kanske den mest radikala existentiella handlingen en ledare kan göra, att våga vara tyst och att våga vila. Sarah betonar vikten av att sätta knivskarpa gränser för att inte förlora kontakten med sitt inre jag mitt i bruset av globala projekt och ständiga deadlines.

– Vilan handlar om att göra motstånd mot produktivitetens avgud. Det är att erkänna att världen inte vilar på våra axlar, säger hon med eftertryck.

För Sarah handlar det om en medveten disciplin: att stänga av telefonen, att viga tid åt bön och reflektion, och att våga säga nej till nätverkande för att istället ge plats åt stillheten. Det är inte en lyx, utan en förutsättning för att kunna leda med vishet. Om vi aldrig vilar, tappar vi förmågan att höra den där svaga rösten som leder oss rätt när de stora besluten ska fattas.

Ulrika fyller i med vikten av den ”onyttiga” tiden. I en värld som mäter allt i effektivitet blir det meningslösa livsviktigt. Hon beskriver att ”vandra i cirklar” och göra ingenting som en gåva. Det är i dessa stunder av overksamhet, borta från titlar, strategiska planer och förväntningar, som människan återuppstår bakom den professionella rollen. Att sitta helt stilla är att påminna sig själv om att man är en skapad varelse, inte bara en funktionell producent. Det är en övning i ödmjukhet – att förstå att företaget och världen klarar sig utan min ständiga kontroll.

Ärlighet mot hjärtat

Samtalet fördjupas i frågan om ärlighet. Kan man vara helt ärlig i en miljö där makt och inflytande står på spel? Både Ulrika och Sarah landar i att ärligheten mot det egna hjärtat är det enda som ger ett ledarskap långsiktig legitimitet. Om man börjar kompromissa med sina kärnvärden i små beslut, kommer man snart att göra det i de stora.

Sarah använder bilden av att vara en ”väldoft” – en närvaro som förändrar atmosfären i ett rum utan att nödvändigtvis dominera det. Det handlar om att föra in integritet och hopp i miljöer som ofta präglas av cynism eller rädsla för att misslyckas. Att vara ärlig mot sitt hjärta innebär också att våga visa svaghet. En ledare som vågar erkänna att hon inte har alla svar, eller att hon har gjort ett felsteg, skapar en kultur där andra också vågar vara mänskliga.

För Ulrika handlar ledarskap i grunden om ansvar – inte om ägande. Med över 20 års erfarenhet av att driva frågor kring hållbara och ansvarsfulla investeringar har hon konsekvent betonat att ledarskap är något man förvaltar, inte något man besitter. Det perspektivet skapar en annan tyngd i beslutsfattandet. Rollen blir inte ett medel för personlig prestation, utan ett uppdrag där man förväntas bidra till något större – vare sig det handlar om långsiktigt värdeskapande, etiska investeringar eller samhällsnytta.

Detta personliga ledarskap vilar i slutändan på en övertygelse om att det finns en auktoritet som är högre än styrelsen eller marknaden. Det är en hållning som bäst sammanfattas i ett Bibelord som Ulrika bär med sig som vägledning: ”Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn” (Efesierbrevet 3:14-15).

– Vad jag än gör och var jag än arbetar, så förblir Gud min högsta chef. Det är inför Honom jag böjer mig i bön med en enkel men innerlig önskan: ”Gud, låt ditt rike komma på min arbetsplats, låt din vilja ske i mitt arbete, låt mig få vara i tjänst för dig.”

Denna bön präglar hennes tillvaro i den konkurrensutsatta miljö med höga krav där hon trivs bäst. •