Reportage

Lena Junholm: ”Det beror inte på min styrka, utan på hans”

Lena Junholm sitter i det lantliga köket i Linnéstaden i Göteborg. Hon är från Dalsland, det hörs ännu på dialekten, även om hon bott drygt trettio år i Göteborg.

Hon utstrålar bestämdhet och kraft när hon talar. Det glimmar till i hennes ögon. Hon vet vad hon vill förmedla, även om hon också bitvis letar efter orden.

Lena växte upp på landet i Dalsland. Det var lite ensamt säger hon, även om familjen också hade mycket djur - katter, hundar, kor, höns och en häst som Lena tillbringade mycket tid med.

– Så fort pappa skulle iväg till stan ville jag följa med, säger hon. Jag tyckte att det var så kul att träffa andra människor och det gjorde pappa med.

Lenas familj var kristen. Tron hade en självklar plats i familjen, men var ingenting de pratade om. Själv visste hon inte heller om hon ville vara kristen. Hon uppfattade sig inte som typen för det kristna livet och gick inte så ofta i kyrkan. Det var inte så roligt att gå dit, tyckte hon.

– Jag hade känslan av att Jesus inte vill ha med mig att göra, säger hon.

– Jag tror att fler än jag kan känna så.

Saknade övertygelsen

Som många andra konfirmerade hon sig, men kände sig utanför. På frågan om hon ville bli medlem i församlingen blev svaret också ett tydligt nej.

– Jag ville inte vara oärlig, vare sig mot mig själv eller någon annan, konstaterar Lena. Jag saknade övertygelsen och utan den var det inte tänkbart för mig att bli medlem i en kyrka, säger hon.

Ändå fanns frågorna om Gud hos henne. Hon såg sig som en sökare och frågade sig själv om det skulle kunna gå att leva med honom, på riktigt. Efter ett nyårsläger där hon såg unga människor sjunga med hela sig till Gud, blev det nästan smärtsamt.

– Det var uppenbart att de som sjöng om Gud också hade funnit honom, medan jag fortfarande tvivlade på att jag någonsin skulle få vara med om det, säger hon.

Kort därefter var hon med i en gudstjänst, där en äldre man talade till församlingen om ”att Gud vill dela sitt liv med oss”. Lena blev berörd och när hon efteråt bad att få prata med mannen, frågade han samtidigt om han fick be för henne. Utan att egentligen känna sig säker på om bönen skulle göra någon skillnad, vare sig till det bättre eller sämre, bestämde hon sig för att välkomna Jesus in i sitt liv.

– Jag passade också på att be om förlåtelse för sådant jag kände att jag hade gjort fel, minns Lena. Jag tog med allt, för jag tänkte: ”Om det kan hjälpa...”

– När jag gick därifrån fylldes jag av en enorm glädje och kärlek, säger hon. Jag kände mig ren som en nybadad bebis. På något sätt förstod jag också att detta inte bara var till för mig, utan för alla människor.

En vändpunkt

Det blev en vändpunkt för Lena, ett före och ett efter, i och med denna upplevelse.

Helt plötsligt gjorde Gud sig påmind i alla möjliga situationer.

– Ja, jag upptäckte helt plötsligt hur verklig han var och började längta efter att träffa människor som hade varit med om samma sak.

– Jag fick in en kärlek i mitt liv som gjorde att jag fick en ny riktning, förklarar Lena.

Hon började arbeta med hörselskadade ungdomar. Efter en tid blev Jesu ord från Bibeln: ”Kom och följ mig, jag ska göra dig till människofiskare” levande för henne på ett sätt som hon inte varit med om förut. Men vad innebar orden för henne? Skulle hon lämna sitt jobb? När hon funderade över det, fick hon en känsla av frid inombords. Hon lämnade sitt jobb. Utan att ha något nytt.

Sommaren blev riktigt tuff. Hon drabbades av mycket tvivel.

– Jag började tvivla på att Gud verkligen fanns, säger Lena. Tankarna malde, hade jag gjort rätt? Det enda jag egentligen kunde göra var att följa min längtan om att få träffa människor, att få komma i kontakt med vanliga familjer.

Så började hennes resa med att arbeta med familjer. Hon fick en tjänst som hemvårdare och fick se hur Gud berörde människor mitt i deras vardag med sin kärlek. Hon utbildade sig sedan till socionom och arbetade som sjukhuskurator och trivdes bra med det.

Den stora motgången

Men så kom den stora motgången. Hon började känna sig yr och svag. Spiralen gick långsamt nedåt. Till slut var hon totalt utmattad. Det visade sig bero på en kraftig brist på ett ämne kroppen behöver och en ärftlig neurologisk åkomma, som fanns i släkten. Arbetet hade varit krävande och det hade gjort sitt till.

– Jag blev helt utslagen och jätterädd. Genom livet var jag van vid att ”vill man så går det”, men det var helt stopp. Känslan att inte ha kontroll var nästan övermäktig. Jag visste inte hur jag skulle tänka.

– Även om jag kunde känna mig övergiven så visste jag någonstans i djupet av mitt hjärta att jag inte var övergiven av Gud.

Livet tog stopp. Det blev år av att inte kunna fungera som vanligt. Lena kände sig orolig och var rädd för vad som skulle hända. Ett ljus i mörkret kom vid ett tillfälle från en man som sa att han hört talas om hennes situation och att han bad för henne. Han sa att Gud hade större tro på henne än den hon själv kände, att han älskade henne och hade planer för henne.

– Detta var ovärderligt, berättar Lena. Jag grät hela samtalet igenom och kände mig lättad efteråt. Yrseln, svagheten i benen var kvar, men den stora rädsla jag kände var borta, säger Lena.

”Du ska bli människofiskare”

Hon försökte återgå till sitt arbete på deltid, men kunde trots allt inte vara kvar. Hon hade då hunnit gifta sig och få två barn. Orken räckte inte till. Läkaren uppmanade henne återigen att vara hemma. När hon berättade för sin dotter att hon skulle sluta sitt jobb, sa dottern ”Du kanske kan bli präst istället?”, men ändrade sig plötsligt och sa sedan: ”Nej mamma, du ska bli människofiskare” utan att hon någonsin hört Lena själv berätta om detta.

– Jag som trodde att jag hade nått vägs ände, säger Lena, nu kom orden tillbaka igen och jag fick ta emot Guds tanke med mitt liv.

– Jag förstod att Guds plan inte hänger på min förmåga, men på hans.

Gud har en väg

Mitt i tröttheten fanns en längtan om att få berätta för människor om Gud. Och det är också vad Lena har haft möjlighet att göra. Genom åren har människor sökt sig till henne, för att få tala om Gud. Och Gud har lett henne till människor, för att vara till hjälp och stöd. Hon arbetar återigen några timmar i veckan som kurator, föreläser i olika sammanhang och kom nyligen ut med en bok, ”Det är på riktigt”, där hon berättar om sina möten med människor och deras möte med Gud.

– Kontrasten mellan min svaghet och hans styrka har blivit så tydlig i mitt liv, konstaterar Lena, särskilt eftersom jag inte har haft samma styrka som många andra, även om jag är starkare idag. När Gud har gett mig ett uppdrag, har det blivit så tydligt att det är skillnad på min förmåga och hans. Att det är hans projekt, men att jag har möjlighet att säga ja.

– Det är därför jag vill tala om hans trofasthet idag. Livet är inte perfekt. Men Gud har alltid kontrat med sin kärlek, han vill möta oss om och om igen. Han håller på att skapa en ny identitet hela tiden. Vad vi är eller inte är spelar ingen roll, för han har bestämt om oss: Han har en plan för oss och det återkommer han till.

Därför vill Lena påminna om att det finns hopp och att Gud har en väg.

– Ge inte upp, säger hon. Det finns en fortsättning som följer.