Reportage

Linda förvandlades i ödehuset

För några år sedan upplevde Linda Bergling hur Gud kallade på henne och frågade: ”Var är du?”

– Jag stod på mitt stökiga kontor och svarade: ”Jag är här och håller på med administration.”Och så försvann Han, Han var borta, berättar Linda Bergling för Inblick.

Efter två veckor, på väg till bibelskolan, kom frågan igen: ”Linda, var är du?” och svaret blev: ”Men Jesus, jag är på väg till bibelskolan och det är lite kris nu.”

– Så blev det helt tyst igen och jag tänkte: ”Usch, så där ska jag aldrig mer svara min älskade konung”, fortsätter Linda.

Hon insåg att det inte handlade om arbete eller bibelskola, utan om det andliga livet.

– Gud undrade: ”Var är du i relationen med mig?” och ”Var är du på väg med ditt liv?” Det var som i paradiset när Gud kom och frågade Adam och Eva: ”Var är ni?”

När insikten landat bad hon: ”Jesus, kom tillbaka”, men fick vänta några veckor tills frågan kom en tredje gång.

– Då svarade jag: ”Jesus, jag är här inför ditt ansikte. Jag älskar dig. Är det något du vill säga?”

Linda upplevde att Gud svarade: ”Du behöver stanna kvar i min närvaro längre, du ska resa bort och vara inför mitt ansikte.”

– I och med att det var en sådan nära kontakt med Gud frågade jag: ”Hur länge då och var då?”

Hus i ödemarken

Första tanken var församlingens retreatgård utanför Sjöhamra i Åkersberga, men där hade det varit svårt att släppa församlingen och arbetet.

– Gud sa: ”Du ska åka till en öde plats och stanna en hel vecka. Då kommer jag att uppenbara mig.”

Så Linda hyrde ett hus i ödemarken. Första dagen höll rastlösheten på att ta över, det blev en övning i att stanna kvar inför Guds ansikte i tillbedjan, bibelläsning, lovsång och i tystnaden.

– Andra dagen stillades kroppen och tankarna och jag ville bara stanna kvar och älska Honom. Då kom en annan del i det här, där själens fönster stängdes och himlens fönster öppnade sig, tiden försvann.

Där, efter några dagar i tystnaden, började Gud tala.

– Jag fick en profetia och Gud uppmuntrade mig så fantastiskt. Jag skrev ner den och lever i den fortfarande.

Hon såg också en bild i sitt inre på Jesus där ansiktet var täckt med lera. Instinktivt ville hon skrapa bort den.

– Då sa Jesus: ”Du får inte skrapa bort leran för då kommer du att skada min kropp, men säg till mitt folk: ”Älska mig och älska varandra, då kommer det här att smälta inifrån.”

Rastlösheten var som bortblåst och när veckan gått ville hon stanna kvar och bad i sitt inre: ”Jesus, jag vill aldrig lämna dig ensam, jag vill ha min blick på dig.”

– Jag kom in i en ständig bön och blev lite eremit. Jag har en relation med Gud varje dag, men det här är på ett annat sätt, det är en annan dimension.

Familjen, församlingen och bibelskolan väntade i Kungsängen och hon var tvungen att åka hem. Men så fort möjlighet ges åker hon till huset igen. I fjol somras stannade hon i två veckor. Tiden med Gud har förändrat personligheten och all oro har släppt.

– Jag har blivit mycket lugnare och stabilare, jag blir aldrig upprörd eller arg, utan vakar över Gudsnärvaron här inne.

Hon har fått be människor om förlåtelse när insikten kommit om att det finns de som blivit sårade.

– I den djupa bönen händer det att Gud säger: ”Det här måste du göra upp med, det här måste förändras.”

– Det är jag tacksam för, för jag vill inte ha något som stör Hans härlighet och närvaro.

Samtidigt har det blivit lättare att samarbeta med Gud och brukas i nådegåvorna.

Smittar av sig

Längtan att vara i Guds närvaro har smittat av sig på medarbetare och församlingsmedlemmar. Anita Rickardsson, som bland annat arbetar med mission, såg för sitt inre himlen öppen och hörde Gud säga: ”Om ni tillber mig och stillar er så kommer alla era behov att mättas, personellt och ekonomiskt.”

– Sedan sa hon till oss: ”Jag måste till Sjöhamra och tillbe i två dagar.”Då åkte vi dit tillsammans och tillbad.

Men efter dagarna på Sjöhamra kom ett bakslag för Linda och hon tappade rösten.

– Jag fick den här förlamningen på stämbandet. Jag förstod efteråt att djävulen ville stjäla allt ifrån mig. Men jag gjorde ett beslut tillsammans med Gud.

Läkarna konstaterade att ett stämband inte rörde sig över huvud taget. Förutom att det inte gick att tala var det svårt att svälja, maten hade kunnat komma ner i lungorna.

Utan röst var det omöjligt att undervisa på bibelskolan eller predika i församlingen. Till sin make Gunnar sa hon: ”Nu tar jag mig den här tiden; om inte Herren helar mig på en gång så ska jag vara i Hans närvaro längre än jag någonsin varit.”

Hon åkte inte till ödehuset, utan stannade kvar hemma i Kungsängen.

– Jag fick vara med Gud tio, elva timmar om dagen i över en och en halv månad. Det var helt fantastiskt, Han talade och berättade saker.

När det gått en tid och helandet dröjde hörde hon Jesus fråga om helandet var viktigare än Han.

– En svår fråga. Jag svarade: ”Du är viktigare än min hälsa, men jag tror att du ger mig hälsa.”

Genom prövningen växte förståelsen och medkänslan för sjuka och svaga människor.

– Jag tyckte det var skamligt att inte kunna prata. Jag är helandeevangelist men tänkte på Paulus som blev stenad, piskad och satt i fängelse. Han sa: ”Jag hoppas att ni inte föraktar min svaga kropp.”

– Det hjälpte mig att kunna säga till människor: ”Det spelar ingen roll om du är svag, bräcklig och trasig, låt Gud använda dig ändå.”

Våg av försoning

Gud betonade vikten av att ledare och pastorer prioriterar tid med Honom och sa: ”Du ska veta att om inte ledare lever i den här närvaron, så kommer de att falla. Utan Gudsnärvaron blir krafterna, vindarna och strömmarna så starka att många ledare inte kommer att klara av det.”

– Tänk vad många ledare som har fallit bara de här senaste åren, många i Amerika och England, för de var inte i Gudsnärvaron.

Därför ser Linda som sitt viktigaste uppdrag att föra in ledare, pastorer och andra kristna i den här närvaron.

Under de tysta veckorna uppenbarade Gud också något helt annat, en bro.

– Gud började med att säga att det var en bro mellan hjärtan, en kärlekens bro.

Det resulterade i ett försoningsmöte mellan eritreaner och etiopier under församlingens Mirakelkonferens i somras.

Men bron kan, enligt Linda, även symbolisera försoning mellan andra grupper som judar och araber, katoliker och protestanter. Och även mellan trossyskon i Sverige.

– Vi kan få vara med om en försoningsvåg. Det finns så mycket hårdhet och jag tror att Herren kommer att göra någonting nytt mellan människor. Gud sa ju till mig: ”Älska varandra och älska mig, så smälter allt från insidan”.