Reportage

Linda har blivit hel

Vi sätter oss ner på caféet och Linda börjar berätta hur hennes liv såg ut för bara några år sedan. Då kommer oanade sidor fram.

Linda gör ingen hemlighet av att alkoholen tidigt fick alltför stort utrymme i hennes liv. Hon var allmänt uppskattad som den duktiga, hjälpsamma tjejen, en ledargestalt i kompisgänget som osjälviskt ställde upp för andra. Problemet var att hon blev en helt annan person när hon konsumerade alkohol.

– Jag manipulerade familj och vänner genom okontrollerad ilska och lögner, som jag levererade med stor självsäkerhet. Om jag idag skulle träffa den person jag var då och se henne utifrån skulle det säkert kännas obekvämt och underligt, förklarar Linda, rakt på sak.

Alkoholen ledde vilse

Även om vissa påståenden kunde uppfattas som genomskinliga och besvärande var det ingen som vågade säga emot henne, eftersom hon uppträdde så bestämt. Hon hade också ett stort förtroendekapital att förvalta som gjorde att hon behandlades med viss respekt. Det hade hon med sig från sin uppväxt i ett tryggt villaområde i en landsortsstad.

– Mina föräldrar var inte personligt troende men jag hade flera troende i släkten. Min mamma lärde mig att be den välkända bönen ”Gud som haver”. Den bönen bad jag varje kväll, ända tills jag kom i tonåren. Den gav mig frid, trygghet och tröst. Jag tänkte att det skulle vara fantastiskt om det verkligen fanns en Gud.

I tonåren var det andra saker som lockade. Linda beskriver sig själv som en person som alltid med liv och lust går in i det som för stunden engagerar henne. Tyvärr gällde det också hennes alkoholvanor eftersom hon alltid var den som drack mest på festerna.

– Alkoholen tog fram helt andra sidor hos mig. Den fick mig att tappa kontrollen och bli gränslös och också utsatt och sårbar. Jag älskade spännande och farliga äventyr, utelivet och den kittlande känslan av att stå i centrum. Jag fick uppmärksamhet och bekräftelse av killar. När jag kom hem grät jag mig ofta till sömns och undrade vem jag egentligen var, för jag vågade aldrig vara mig själv.

Utsatt för övergrepp

Som 18-åring var Linda med om en traumatisk upplevelse som hon snabbt försökte förtränga. Efter en utekväll då hon ännu en gång druckit alldeles för mycket, hejdade hon en bil med flera killar i och bad om skjuts. Killarna utnyttjade hennes utsatthet och det slutade med att alla våldförde sig på henne.

– Efteråt hade jag ingen klar minnesbild av förnedringen och vågade heller inte berätta för någon vad som hänt. Kroppen och själen bevarade det plågsamma minnet av övergreppet, trots att jag försökte förtränga det genom att dränka obehaget i ett okontrollerat drickande.

Destruktiv tillvaro

Efter gymnasiet hade Linda ett sorglöst år i Australien med några vänner. De var unga och livet lekte. De träffade mycket folk, alkoholen flödade och det var fest varje dag. Tillbaka i den svenska småstadsmiljön kändes allt bara grått och tråkigt. Då var det någon som bjöd på amfetamin.

– Jag blev helt såld på denna förföriska drog. Nu kunde jag kontrollera mitt beteende även när jag var påverkad och mina kompisar berömde mig för det. Jag började hänga med ett gäng som knarkade. Där hade jag en helt annan status än bland mina välanpassade tjejkompisar, och jag trivdes med det, kommenterar Linda.

Efter två års missbruk, då hon ändå jobbade och försörjde sig själv, bestämde Linda sig för att ändra livsföring. Hon slutade med droger och utbildade sig till fritidsledare. Hon träffade en man som hon flyttade ihop med och blev mamma till två pojkar. Men den nya tillvaron visade sig vila på en bräcklig grund. Det gamla livet jagade ifatt henne och suget efter alkoholen kom tillbaka.

– Det gick snabbt utför. Jag lämnade barnens pappa, som också hade sina problem, och mina pojkar placerades i fosterhem. Missbrukspersonligheten tog över helt och det blev många vändor till psykiatrisk vård och behandlingshem. Jag uppträdde ofta illa. Till slut ville ingen ha med mig att göra och jag bollades runt till olika ställen.

På rymmen från ett behandlingshem hamnade Linda hos en psykopat som misshandlade och nästan dödade henne. När hon nästan gett upp hoppet om att överleva, bad hon en desperat bön och situationen vände i allra sista stund. Hennes destruktiva tillvaro fortsatte, trots att hon hatade det liv hon levde och längtade efter befrielse.

– Efter flera veckor av missbruk sov jag över hos min mormor. Hon sa förtvivlat: ”Ska det sluta så här för dig?” Hon berättade att hon på anslagstavlan i kyrkan sett information om ett kristet behandlingshem, där många fått hjälp att börja ett nytt liv. Min mormor tyckte att jag skulle söka dit, men jag var negativ i början.

En desperat bön

Trots att vissa omständigheter talade emot fick Linda ändå möjlighet att komma dit. Den förste hon mötte där var en äldre man som berättade att Jesus helat honom från aids.

– Jag visste förstås att det inte finns någon bot för aids, men jag trodde på mannen. Trots att han såg ganska härjad ut så strålade det omkring honom, och det gav mig hopp. Jag tänkte att om Jesus gjort ett under med honom skulle han nog kunna göra det med mig också. Det hoppet växte när ett gäng tuffa killar med många tatueringar sjöng om sitt nya liv med Jesus och strålade av glädje.

Sedan dröjde det inte länge förrän Linda själv också tagit emot Jesus. Hon beskriver det som att hon äntligen kommit hem och funnit frid.

Hon trivdes med atmosfären och den fina gemenskapen på behandlingshemmet. Men snart började problemen igen. Linda träffade en man som först uppträdde förtroendeingivande men som sedan visade helt andra sidor. Han misshandlade Linda både fysiskt och psykiskt.

Efter tre månader lyckades hon fly från mannen men missbruket och den sociala situationen blev ännu värre. När allt var hopplöst och det kändes som att hon inte skulle orka leva vidare, böjde Linda sin knän. Hon bad en bön till Gud; ett desperat rop på hjälp i sin nöd.

– Jag sa till Gud att om du bara hjälper mig nu så lovar jag att ge 100 procent till dig. Gud hörde min bön och jag fick möjlighet att flytta till Västerås. Där fick jag snabbt kontakt med en församling. Mina nya vänner hjälpte mig att få fast jobb och kontrakt på en egen lägenhet.

Älskar livet

Sedan dess har Lindas tilltrasslade liv rett upp sig steg för steg. Hon fick tillbaka körkortet och hennes pojkar fick komma till ett familjehem. Nu är hennes bön att socialtjänsten ska bevilja henne vårdnaden om sönerna igen.

– Gud har gett mig allt som jag letat efter, och jag är nöjd med livet. Jag har fått så många fina vänner. De låter mig vara den jag är och jag behöver inte låtsas längre. Mina nya vänner har varit så generösa mot mig och visat att de tycker om mig för min egen skull.

Vid sidan av sitt jobb på en skola hjälper Linda varje vecka till med sopputdelning till behövande ute på stan. Hon är dessutom aktiv inom organisationen LP Grow. Där berättar hon för ungdomar om sina erfarenheter av drogernas baksidor, psykisk ohälsa och utsatthet.

– Att tro på Jesus är inte alls tråkigt som jag trodde förut, utan jag älskar verkligen det här livet. Gråter jag nu så är det tårar av tacksamhet. Jag skulle gärna vilja jobba ännu mer med sociala insatser i framtiden, avslutar Linda, och i hennes ögon glittrar glädjetårarna.