Reportage

Lindquists har ett fast ankare

När Lars och Ann-Marie träffades hade båda en längtan efter att få tjäna Gud. Ann-Marie hade blivit varse det genom en dyrköpt erfarenhet. Tidigare hade hon varit förlovad med en fin, kristen man. Framtiden var utstakad och förutsägbar.

– Jag skulle bli en fin dam, som hade fina fester, fina kläder och vi skulle bo fint. Det var status för hela slanten, berättar Ann-Marie Lindquist för Inblick.

Men på ett läger i Kiruna med andra kristna ungdomar förändrades allt.

– Där mötte vi Gud på ett sätt som jag inte trodde fanns, fortsätter Ann-Marie.

Det gick upp för henne att livet med mannen skulle innebära att offra Guds kallelse.

– Jag kom hem och sa att jag inte kunde gifta mig, för jag ville ha någon som jag kunde tjäna Gud ihop med. Han förstod inte vad jag pratade om och våra liv gick inte att förena.

Ann-Marie understryker att det inte var något fel på fästmannen, men att det inte var mannen för henne.

Blev katastrof

Ann-Marie, vars högsta önskan var att leva för Gud, var inte längre önskvärd i församlingen. Hon blev kallad för både det ena och det andra, vilket resulterade i en känsla av att vara begagnad även om det var lögn.

– Jag förstod att jag hade förstört något fint och det blev fullständig katastrof. Församlingen var mitt liv och det jag levde för.

Hon hamnade i ett ingenmansland där relationen med Gud blev ännu viktigare. Men förlusten var stor och hon drabbades av depression. På sommarlovet bestämde hon sig för att läsa till kantorsexamen. Det var då Lars fick syn på henne för första gången.

– Ann-Marie gick där i en orange regnkappa och plötsligt bara drabbades jag av att jag visste vem det är… Gud bara gav mig den informationen redan då, förklarar Lars.

– Jag visste ju inget om det då, utan gick där i min depression. Så möttes vi någon månad senare i kyrkan som vi tillhörde, fortsätter Ann-Marie.

Lars, som också hade en förlovning bakom sig, var hela tiden övertygad om att Ann-Marie var rätt. Och för Ann-Marie räckte det med att Lars såg på henne på sitt speciella sätt.

– Han tittade på mig med respekt och såg inte mig som begagnad, förklarar hon.

Pratade om livet

Ingen av dem ville bo fint eller ha fina bilar, utan det viktiga var att få tjäna Gud. Vid giftermålet var Lars 25 och Ann-Marie 24. Båda arbetade som lärare och på fritiden sjöng de i sin kör, var ute och reste och vittnade. Men sommarloven var dryga.

– Vi förstod att vi hade ett uppdrag tillsammans och det utkristalliserades allteftersom i umgänget med ungdomar som vi hade runtomkring oss, berättar Lars.

Idén om att skaffa en båt för att ha bryggmöten föddes. Skepparen, Tarren på missionsbåten Elida, hjälpte dem och hittade en i Kungshamn.

Tillsammans med ett gäng ungdomar utgick de från Stockholm och seglade i skärgården och på ostkusten. Att ha 15 ungdomar på litet utrymme utan bekvämligheter, som dusch, gjorde att det skavde lite här och där. Lars och Ann-Marie med ledaransvaret fick ta många samtal när fasader rasade.

– Det kommer upp mycket inom dig när du inte luktar så gott och inte kan vara så fin. Vi satt ofta med folk i betjänande, berättar Ann-Marie.

Läraryrket och missionsbåten var en härlig kombination och de var som fiskar i vattnet. Men omgivningen började undra om det inte var dags för barn och någon kunde klappa Ann-Marie på magen och fråga: ”Putar det inte ut lite här?”

– Vi hade så mycket att göra att vi inte hann längta efter barn. Barn hade varit välkomna absolut, men vi gick inte med något tomrum inom oss, berättar Ann-Marie.

Fiskeprojekt i Indien

När Tarren skulle besöka ett fiskeriprojekt och Elidas barnhem i Indien i mitten av 70-talet följde Lars med. De träffade en familj som hade 15 föräldralösa barn boende hemma hos sig. När Lars kom hem sa han till Ann-Marie: ”Jag tror att våra barn finns i Indien.”

– Det var en väldig glädje, det att vi visste att våra barn var i Indien, vi hade bara inte fått dem ännu, minns Ann-Marie.

De började adoptionsprocessen och efter tre år fick de ettåriga Emma. Nästan från första dagen var hon med på båten.

– Hon satt i en bärsele på Lars mage och sov under sångstunderna. När det blev tyst vaknade hon.

Familjen var helt nöjd, men efter två, tre år tänkte de att Emma kanske skulle ha glädje av syskon.

– Emma fyllde alla våra behov och vi var fullständigt lyckliga, men vi tänkte att hon blev lite ensam, förklarar Lars och Ann-Marie.

I ansökan uppgav de att de kunde ta emot två barn och att det gärna fick vara syskon. Den här gången gick det fort.

– Det var ett akutfall med två pojkar som var i väldig dålig form. De behövde komma till Sverige för att överleva.

Hämtade pojkarna

Ann-Marie åkte ner till Indien för att hämta pojkarna medan Lars stannade hemma med Emma, som hade hunnit bli fyra och ett halvt år. Det blev en ganska tuff resa som ändå slutade väl. När alla kommit hem konstaterade Lars: ”Det här är de barn som Gud har valt och detta är vår familj.”

Det blev en upprättelse för dem alla då varken Lars eller Ann-Marie varit riktigt önskade när de kom till världen.

– Våra pojkar var inte heller särskilt välkomna, så det fanns en förkastelse över hela vår familj i yttre bemärkelse. Men Gud såg det inte så, utan upprättade familjen, säger Ann-Marie och strålar.

Efter att pojkarna fått ny energi visade det sig att en av dem var en riktigt klättrare och det fungerade inte med en båt med hög mast. Därför valde Ann-Marie att stanna hemma med barnen, medan Lars var ute på sjön. Efter 13 år med båten upplevde Lars att det var dags för en ny. Ann-Marie, som inte riktigt var där, sa något som hon varken sagt förr eller senare.

– Jag sa: ”Då får du välja mig och båten”och Lars sa inte ett ord mer om båten, utan fortsatte vara ute med den vi hade.

Ny känsla

Ett och ett halvt år senare vaknade Ann-Marie med glädje och tänkte: ”Vi ska ha ny båt!”

– Det var lite pinsamt att jag hade sagt det jag sa, men jag ödmjukade mig och konstaterade att vi skulle ha en ny båt.

Samma dag satte de sig ner och ritade hur den skulle se ut. Vid nyår åkte Lars upp till Bodö i Norge och ringde hem och sa: ”Här ligger båten vi ritade och den är till salu.”Men några andra hann före och tron fick sig en törn. Efter nio månader hörde köparna av sig och sa att de inte klarade av den stora båten. Lars ville tänka på saken och bad om att få återkomma, vilket ledde till att priset sjönk. De kunde köpa sin drömbåt, men fick fortsatt förlita sig på Gud.

– Det var i december när det stormar som värst och Sjöfartsverket kom in i det hela när vi skulle ta ner båten. Det kostade 15 000 kronor i veckan att ha den på varvet och vi hade inga fasta inkomster.

– Då var det väldigt viktigt att vi hade tagit det här beslutet tillsammans, för annars hade det kunnat bli en kollision. Hade Lars gjort det ensam kanske jag sagt: ”Jaha, det här får du klara ut ensam.”

Seglade på heltid

Nu började Lars segla på heltid och sa upp sig från lärarjobbet. Ann-Marie skötte marknadsföringen och administrationen från hemmaplan. Båten utgick från Norrköping och seglade upp till Haparanda. Där mötte Ann-Marie upp med barnen för att stanna en vecka och leva familjeliv. Sedan gick rutten nerför finska kusten, in i Finska viken och slutligen ner till Skåne.

– I och med nya båten började vårt största trosäventyr, där vi blev beroende av Gud på ett helt nytt sätt i stort och smått!

Det är värt en egen artikel och vi hoppar fram i tiden till 1988/1989 då Lars gick ett år på Arkens bibelskola i Kungsängen. Efter det tog han arbete på fast mark. De bodde i Örebro och visste att de skulle tillbaka till Arken, men väntade på rätt tid.

När sista barnet gifte sig och flyttade hemifrån skickade de in ansökan och började bibelskolan. Samtidigt arbetade de halvtid som lärare i Kungsängen. Genom åren har de fortsatt att tjäna Gud, mycket genom själavård, vilket de fortfarande gör. När det gäller familjen har den vuxit med 13 barnbarn i olika åldrar.

– Gud sa att det här är en familj som jag ska upprätta och det har han gjort. Vi har en fantastisk familj, avslutar de.