Reportage

Livet var tufft men Ingrid överlevde

Ingrid Hagberg växte upp i en förort till Gävle med en pappa som var berusad varje dag. Mamman däremot var troende och Ingrids stora trygghet i livet. Men Ingrid drabbades av barnastma som åttaåring och socialtjänsten beslöt att skicka henne till ett familjehem i Jämtland. Ingrid grät när tåget gick och hon skildes från sin mamma. Hon kom till en bondgård och fick arbeta med sysslor som var alldeles för betungande för en liten flicka, och hon grät ofta efter sin mamma.

– Jag blev inlåst i ladugården och släpptes inte ut förrän mjölkningen och skötseln av djuren var avklarade. Dessutom fick jag svåra astmaanfall, eftersom jag var allergisk mot djuren, berättar Ingrid.

– Ibland fick jag brev hemifrån, men min fostermamma postade aldrig de brev jag skrev. Jag misshandlades också och på nätterna låstes jag in i källaren, fortsätter hon.

Ingrid brukade leka med en annan flicka, vars pappa satt i barnavårdsnämnden. När Ingrid var hemma hos dem såg de hur blåslagen hon var, och då ordnade kompisens pappa så att hon kom till ett barnhem istället. Problemet var att det inte blev så mycket bättre där.

– Jag fick duscha i iskallt vatten och sova i ett mörkt sovrum. Jag tålde inte all mat men tvingades ändå äta upp allt, trots att jag kräktes, och jag bestraffades med luggningar och örfilar.

– Men socialnämnden gick med på att jag fick komma till farmor och farfar. De hade ett hus på landet, inte långt från min mamma. Där blev jag väl omhändertagen och gick snart upp i vikt.

18 år och mamma

Ingrid fick också gå i Frälsningsarméns söndagsskola, där hon trivdes. Men i tonåren hamnade hon i fel sällskap och började dricka alkohol. Redan som 18-åring blev hon mamma, och eftersom hon inte hade någon fast relation med pappan placerades barnet på barnhem. Hon inledde ett nytt förhållande med en kriminell man och födde ytterligare två barn, men det turbulenta förhållandet höll inte.

– Barnen och jag kom till ett familjehem i Hudiksvall, där jag blev tvångssteriliserad och barnen placerades i fosterhem. Det kändes helt hopplöst och jag tänkte ta livet av mig.

– Men varje gång som jag tänkte göra allvar av de planerna, kom något annat emellan. Idag förstår jag att det var Gud som beskyddade mig.

Mitt i den förtvivlade situationen inträffade två händelser som förändrade hennes liv. Först träffade hon Roland, en skötsam man, som hon nu levt tillsammans med i 40 år. De bosatte sig i ett område där de snart blev bekanta med en grannfamilj. Grannarna berättade att de tidigare varit knarkare men att de nu mött Gud, blivit frälsta och börjat ett nytt liv.

– De hade ingen bil så vi lovade skjutsa dem vid ett tillfälle. När vi skjutsat hem dem igen, undrade de om de fick be för oss.

– De såg så lyckliga ut så vi kunde inte neka dem det. Någon månad senare ringde de och undrade om vi ville följa med på ett möte i deras församling i Gävle.

Blod och eld

Ingrid och Roland var med på det, och i slutet av mötet kom pastorn fram till Ingrid och undrade om hon ville bli frälst. Ingrids mamma hade just dött och livet kändes så tomt att Ingrid bestämde sig för att ta chansen. Hon böjde knä vid en stol, och tillsammans med pastorn bad hon en enkel bön om frälsning. När hon reste sig igen såg hon till sin förvåning att Roland också böjt knä.

– När vi kom hem bad jag: “Jesus, visa oss en församling, där vi kan få stöd och hjälp”. Då såg jag i en syn ett emblem med ett kors på och texten ”Blod och eld”.

– Då sa jag till Roland att vi skulle gå med i Frälsningsarmén. Där har vi nu varit engagerade i cirka 40 år, bland annat i strängmusiken, förklarar hon.

När Ingrid tagit emot dopet i den helige Ande, var det som att en källa vällde upp på insidan, och hon kände ett behov av att dela med sig av sin tro. Roland och Ingrid är praktiska människor och under åren har de försökt visa sin tro genom att hjälpa andra. Det har handlat om praktiska sysslor som att städa, skjutsa, handla, sätta upp gardiner eller passa barn. De har heller aldrig gjort någon hemlighet av sin kristna tro.

Ge vidare till andra

– Är man kristen borde det vara självklart att visa vad och vem man tror på. Vi har aldrig dolt vår tro utan försökt visa den i det dagliga livet.

– Kristna konferenser, där man bara lyssnar och lyssnar, är inte vår grej. När vi hälsar på hos någon tar vi hellre med oss en kristen bok som gåva än blommor och choklad.

Upp ur rullstolen

För fem år sedan inträffade en händelse som har stärkt Ingrid speciellt i hennes tro på Gud. Den hösten hade hon två gånger legat på sjukhus och var mycket svag. Först var hon inlagd för problem med lederna och fick vård för det, men var tvungen att sitta i rullstol. Bara någon månad senare drabbades hon av blödande magsår. Läget var kritiskt och hon förlorade mycket blod.

– Jag var mycket svag och kraftlös när jag kom hem från sjukhuset. I cirka fyra månader satt jag i rullstol och kunde inte gå. En dag när jag var ensam hemma bad jag till Gud att han skulle hjälpa mig upp ur rullstolen.

– Jag hade läst i Bibeln om hur Jesus helade en lam man, och jag sa till Gud: “Kunde du hjälpa honom så kan du hjälpa mig också. Allt förmår jag i dig, Gud.”

När hon bett den bönen kände hon hur tron kom över henne. Hon tog bort fotbrädan på rullstolen, tog ett stadigt tag i armstöden och hävde sig upp. Sedan gick hon flera steg, hon som inte gått på flera månader.

– Det kändes som om jag gick i den kraft som finns i bibelordet. Samma dag ringde jag till Hjälpmedelscentralen och meddelade att de kunde hämta rullstolen. Fysioterapeuten som kom hem till mig var förvånad över det som hänt.

– Jag fick en rollator i stället och den använder jag mest när jag är utomhus. Hemma använder jag inte rollatorn hela tiden, utan går också för egen maskin, och jag trampar regelbundet på träningscykeln.

För Ingrid är denna mäktiga upplevelse ett starkt exempel på Guds omsorg och trofasthet. Särskilt tacksam är hon över att hon fick uppleva detta hemma i sin ensamhet.

– Tänk att Gud gav mig tro utan att någon var där och bad speciellt för mig. Det visar att Gud inte är beroende av det yttre för att göra under, säger Ingrid och ser strålande glad ut.