Intervju

Ljuset i sprickorna: Om konsten att välja

Monika Ekström Gomér

Det pågår en tyst, men märkbar rörelse på SVT:s dramaavdelning. I korridorerna och mötesrummen är blicken inte bara fäst vid morgondagens tittarsiffror, utan riktad betydligt längre fram; mot horisonten år 2030. Genom initiativet ”Spanarna” har avdelningen samlat essäer och framtidsspaningar från ett trettiotal forskare och sakkunniga inom en rad olika vetenskapliga discipliner. Syftet är att förstå var morgondagens samhälleliga smärtpunkter, dilemman och konflikter kommer att ligga, så att de dramaserier som formas i dag bär på en nerv som angår oss även när de möter skärmarna om fem år. Det handlar om allt från krisberedskap och AI till arbetsmarknadens omvandling och jordens hållbarhet.

När Johanna Gårdare, chef för drama- och filmutbudet på SVT, sammanställde materialet till ett utskick och en stor författardag för landets manusförfattare gav hon samlingen titeln ”Den ljusnande framtiden”. Det var ett medvetet val, och inte menat som ironi.

– Vi pratar jättemycket om hopp och vikten av att våra serier förmedlar det. När vi tittar i vår inkorg för nya idéer så speglar den samhället väldigt mycket, och just nu är det väldigt mörkt. Det vi söker aktivt efter är inte lättsam underhållning, utan berättelser som har en sorts konstruktiv kärna, förklarar Johanna Gårdare.

– På samma sätt som man inom journalistiken talar om konstruktiv journalistik vill vi visa på lösningar och inte bara fixera vid problemen. Det handlar om att hitta komplexa, mänskliga karaktärer där ljuset tillåts komma in, fortsätter hon.

Som exempel nämner hon tv-serier som Tunna blå linjen och Hundarna, vilka båda rör sig i tunga miljöer, men bärs fram av en stark mänsklig värme. Ljuset och kärleken kan finnas mitt i det allra mörkaste, något hon även lyfter fram i filmatiseringen av Jag for ner till bror, där syskonrelationen blir den bärande kraften.

Från Södersjukhuset till tv-huset

Att Johanna Gårdare i dag har det yttersta strategiska, ekonomiska och personalmässiga ansvaret för SVT:s drama var inte en utstakad väg. Hennes yrkesbana började i en helt annan ände av tillvaron. Hon utbildade sig ursprungligen till socionom och arbetade som kurator på Erstagårdskliniken och därefter på Södersjukhuset i Stockholm. Hon var ung, nyutexaminerad och kastades plötsligt rakt in i ett av Sveriges största nationella trauman.

– Samma år som jag arbetade på Södersjukhuset skedde Estonia-katastrofen. Det fanns ingen krigsberedskap i Sverige överhuvudtaget då, så även vi unga och gröna blev inslängda att sitta nere och bocka av passagerarlistor mitt i krisen. Det blev på något sätt utlösande för mig. Jag kände att det här jobbet kan jag komma tillbaka till senare, men jag måste göra något annat under tiden, berättar Johanna.

Erfarenheten lämnade ett djupt och outplånligt avtryck, men ledde också vägen vidare mot journalistiken. Via Ekot och olika produktionsbolag, där hon arbetade med allt från klippning till produktion, hamnade hon till slut på SVT. Här har hon rört sig mellan många olika roller, bland annat som mångårig chef för barn- och ungdomsverksamheten och som projektledare på strategiavdelningen efter pandemin, innan hon klev på sin nuvarande tjänst. Steget från socionom och kuratorsyrket till att beställa dramatik är kanske inte så långt som det först kan verka. Gemensamt för båda dessa världar är ett djupt intresse för människan och de strukturer hon lever och rör sig i.

– När jag ser tillbaka på mitt yrkesliv på SVT är det komplexa karaktärer som jag dras mest till. Det är när en karaktär agerar klandervärt, men man som tittare ändå förstår drivkrafterna bakom. Det handlar inte om att skildra psykopater, utan om att göra det klandervärda begripligt. Det handlar om en sorts försoning med det som är mänskligt. Det är mänskligt att göra fel, och det är spännande att gräva i.

Data,målgrupper och den geografiska speglingen

SVT:s dramauppdrag är brett och vilar i sändningstillståndet: att erbjuda dramaserier och film på det svenska språket, med svenska berättelser som speglar hela landet. Varje år föds ungefär åtta serier, och kraven är hårda. Målsättningen är minst 700 000 tittare per avsnitt, vilket i praktiken sållar bort de mer nischade eller smala projekten.

För att navigera i detta landskap används sofistikerade digitala analysverktyg. Med deras hjälp kan teamet avläsa tittarbeteenden, se exakt när publiken stänger av och analysera så kallad ”completion rate”; hur stor andel av publiken som faktiskt följer en serie från det första avsnittet till det absoluta slutet. SVT har som mål att 75–80 procent av dem som börjar titta ska se alla avsnitt, ett högt satt mål som de ofta når. Johanna visar exempel på framgångsrika rapporter där serier som Whiskey on the Rocks och Jag for ner till bror nått långt över sina uppsatta mål och engagerat en miljonpublik online. Överraskande nog har de också lyckats attrahera de annars så svårfångade yngre målgrupperna och männen. Analyserna ger ibland oväntade insikter. En vanlig myt i branschen är exempelvis att scener med intimitet och sex alltid fungerar för att hålla kvar tittarna, men Johannas data visar på motsatsen. Det är en stor vattendelare där en felaktigt hanterad scen kan leda till en mätbar dipp där tittaren väljer att stänga av.

En mer lågmäld men central del av uppdraget handlar om den geografiska spridningen. SVT mäter varje år hur mycket av innehållet som speglar ett Sverige utanför huvudstaden.

– Det är något vi vänder och vrider på tidigt i historierna, och det är inte ovanligt att vi flyttar en berättelse från Stockholm ut i landet. Vi samarbetar mycket med de regionala filmfonderna, som Film i Väst, vilket också styr var inspelningarna sker de facto. Med serien Hundarna behövde vi dock tänka annorlunda. Den sortens advokatbyråer som skildras finns inte i Göteborg, så för trovärdighetens skull utspelar den sig i Stockholm, men är i princip helt inspelad på plats i Göteborg. Vi vill berätta historier som känns i hela landet, som den romantiska komediserien Parterapi i Gagnef eller det urbana Malmö i Tunna blå linjen.

Pardans och tuffa produktionsrealiteter

Rollen som dramachef innebär att ständigt befinna sig i skärningspunkten där konstnärlig vision, publikkrav och kalla ekonomiska realiteter möts. Branschen blöder; antalet beställningar i Sverige har minskat med runt 30 procent det senaste året, och SVT fullfinansierar nästan ingenting på egen hand längre. Det krävs internationella samarbetsavtal, samproduktioner med strömningstjänster, medel från nordiska public servicekollegor eller europeiska nätverk för att få produktionerna att gå ihop. Detta skapar en svår balansgång där berättelserna ofta måste bära på en potential att tala till en icke-svensk publik, samtidigt som SVT måste våga satsa mer pengar på helsvenska produktioner som Bonusfamiljen – serier som har ett enormt inhemskt värde men är svåra att sälja utomlands. När konflikter uppstår mellan den konstnärliga visionen och plånboken handlar det om att hitta en balans tidigt. Processen är inte ett enskilt beslutstillfälle, utan en lång utvecklingsfas i fyra fasta steg där SVT:s redaktörer och exekutiva producenter ger feedback, så kallade ”notes” till produktionsbolagen.

– Relationen mellan redaktionell styrning och konstnärlig frihet är en pardans. Det handlar om att ha ett handslag i rummet kring en gemensam vision, att vi ser samma serie framför oss. Att ge och ta notes är en skör och svår konstart som kräver enorm tillit och respekt. Man får inte gå in för djupt och diktera lösningarna, utan man måste identifiera punkterna som behöver ändras för att dramaturgin ska fungera. Man måste hålla kreativiteten vid liv samtidigt som man måste vara tydlig med vilket jobb serien förväntas göra för publiken.

Ibland innebär det också att ta medvetna risker vars landning inte alltid blir helt perfekt. Johanna nämner serien Färjan, baserad på Mats Strandbergs bok, som blandade realism med vampyrmytologi. Serien togs emot helt okej, men lärdomen blev att om man går in i en genre som skräck, bör man kanske gå ännu mer ”hardcore” och rikta sig till de hängivna fansen snarare än att försöka bredda historien för att tilltala precis alla.

Att tvingas säga nej till ett projekt som befunnit sig länge i utveckling beskriver hon som något av det tyngsta i jobbet, särskilt i dagens ekonomiska klimat.

– Just nu är branschen otroligt tuff, skör och pressad. Om vi säger nej till något som legat länge i utveckling kan det i värsta fall knuffa ett produktionsbolag mot konkurs. Så känsligt är det de facto. Därför är det så viktigt med transparens, ärlighet och att våga ta de där jobbiga samtalen på ett schysst sätt, istället för att bara gömma sig bakom ekonomiska svepskäl.

Det personliga ansvaret för offentligheten

När Johanna Gårdare söker efter vad som styr hennes eget beslutsfattande landar hon i ordet empati. Hon beskriver sig själv som en person med ett ständigt ”360-graders perspektiv”, en egenskap som bekräftades under en ledarskapsutbildning för många år sedan. Testet visade att hon läser in sin omgivning oavbrutet, oavsett vilket forum hon befinner sig i.

– Det är en stor styrka i mitt arbete, men kan också vara en jättebelastning. Man läser av allt hela tiden, vilket kan vara enormt tröttande och ökar risken för utmattning. Just nu, i slutet av terminen efter stora organisationsförändringar och besparingskrav på SVT, är balansen i livet kanske lite vacklande. På vårt avdelningsmöte i dag har jag satt rubriken ”Varför är vi så trötta nu?”, just för att vi tillsammans måste titta tillbaka och påminna oss om allt vi faktiskt har gått igenom och åstadkommit det senaste halvåret, samtidigt som de löpande produktionerna har rullat på.

Denna djupa känsla för empati och solidaritet spårar hon delvis tillbaka till sin uppväxt. Hennes pappa, Stewe Gårdare, var körledare i en frikyrka. Även om det religiösa rummet i sig inte präglade henne på djupet, så gjorde den sociala gemenskapen det. Föräldrarna var djupt engagerade i ungdomsverksamhet, och hemmet fungerade ofta som en förlängd familj där andra ungdomar bodde under perioder. Solidaritet och kollektivt ansvar blev en naturlig del av hennes ryggrad. Ett arv som har förts vidare till hennes egna barn. Inför dotterns studentintervju nyligen frågade Johanna henne hur hon upplevt sin uppväxt. Svaret gjorde henne djupt rörd.

– Hon sa: ”Jag tycker det har varit en familj där det alltid har funnits plats för en till hos oss. Man har alltid frågat: Vill du stanna kvar? Vill du äta? Häng med!”. Det blev jag så himla glad över, för det är precis så jag tänker, även i arbetslivet. Det finns alltid plats för en rumpa till. Det handlar om att gestalta och bygga tillhörighet.

Detta manifest för medmänsklighet tar Johanna med sig ut i vardagen, oavsett om det handlar om att hjälpa någon med rollatorn på bussen eller att forma Sveriges största tv-serier. För henne handlar det om att aktivt välja att vara en del av det gemensamma samhället och vägra att stänga in sig i sin egen bubbla.

– När man rör sig på en offentlig plats ska man ha ögonen med sig och ta ansvar för sin omgivning. Man kan inte bara sitta i sin egen värld. Det är ett personligt ansvar. Och det är precis det som är SVT:s allra finaste uppdrag: att ge tillbaka det bästa vi kan till den befolkning vi får våra resurser av. Att skapa en tillhörighet och samla människor kring gemensamma lägereldar, så att vi mitt i allt mörker kan fortsätta att välja hoppet. •

Här är ett urval av de drama- produktioner som Johanna Gårdare refererar till i artikeln för att illustrera SVT:s arbete med svenska berättelser.

Parterapi i GagnefFörfattare: Wilhelm Behrman Regissör: Lisa James Larsson

Tunna blå linjenFörfattare: Cilla Jackert (skapare) Regissör: Sanna Lenken, Mikael Hansson med flera

HundarnaFörfattare: Frans Milisic Wiklund (hu- vudmanus), Lisa Linnertorp, baserat på en idé av Jens LapidusRegissör: Lisa Linnertorp

Jag for ner till brorFörfattare: Karin Arrhenius (manus), baserat på Karin Smirnoffs roman Regissör: Sanna Lenken

Whisky on the rocksFörfattare: Henrik Jansson-Schweizer (manus), baserat på Jonas Jonassons originalhistoriaRegissör: Björn Stein

FärjanFörfattare: Mats Strandberg och Malin Lagerlöf (manus), baserat på Mats Strandbergs roman Regissör: Jonas Alexander Arnby