Reportage

Ljuset vann över mörkret

Cafékedjan, där vi stämt möte, visar sig ha två caféer nära varandra och vi sitter på varsitt och väntar. Men ett telefonsamtal klarar ut förvirringen och snart kommer Carolina Lövmark instormande och vinkar glatt, full av liv och energi. Med en kopp latte i handen börjar hon berätta sin livshistoria. Hon växte upp i ett litet samhälle utanför Skellefteå i ett bra hem, men kände tidigt ett utanförskap.

– Båda mina föräldrar var egna företagare och gick upp i sina jobb. Materiellt hade jag det bra och fick också kärlek, men jag saknade närvaron och relationen. Min äldre bror fick ofta ta hand om mig, men jag var också självständig och lärde mig att ta hand om mig själv, börjar Carolina sin berättelse.

Hon erkänner att hon inte ansträngde sig så mycket, utan ofta försökte hitta genvägar genom livet.

– Jag gjorde det jag behövde. Det handlade om att klara proven, inte mer. Skolan var mer en mötesplats där jag träffade mina kompisar. När jag var 13 började jag röka cannabis och använda alkohol. Det var ett sätt att fly verkligheten, att slippa tänka och känna.

Flyttade till Norge

När hon gått ut gymnasiet ville hon bort hemifrån. Hon hade hört att i Norge var det lätt att tjäna pengar så hon flyttade dit och jobbade mest på restauranger. I Norge kunde hon leva mer anonymt och började snart använda tyngre droger.

– I början var jag bra på att dölja det, men det blev svårare och svårare med tiden. Varje dag kretsade kring drogerna. Jag tog droger för att bli piggare och droger för att lugna ner mig. För att kunna sova drack jag alkohol. Livet var en flykt undan verkligheten och lösningen fanns i drogerna.

Sju år bodde och jobbade Carolina i Norge innan hon flyttade tillbaka till Sverige. Flytten berodde närmast på att restaurangen hon jobbade på skulle etablera sig i Stockholm. Nu började effekten av Carolinas dåliga livsvanor hinna upp henne.

– Hjärnan började bli trött och jag brydde mig inte om att jag inte skötte mig på jobbet. När jag fick erbjudande att gå ner i tjänst valde jag i stället att sluta. Sedan försörjde jag mig på olika tillfälliga jobb. Jag strulade till det mer och mer eftersom jag inte längre orkade uppehålla någon fasad.

Inkasso och kronofogden

Det mesta var kaos i Carolinas unga liv. Hon hade ingen kontakt med familjen. De vänner hon hade gick alla på tunga droger och all tid gick åt till en ständig jakt på pengar och droger. Livet var en flykt från verkligheten.

– Jag kunde inte betala mina räkningar och hade inkasso och kronofogden efter mig. Men jag hade utvecklat en skicklighet i att manipulera och kunde snacka mig ur olika situationer. När jag lyckades kände jag en triumf på insidan, men i praktiken var det ju tvärtom. Det var mörkret som vann över ljuset.

Vägen utför fortsatte, och Carolina fick allt svårare att behålla jobb och bostäder. Första steget mot en förändring togs när hon blev inneboende hos en vänlig man. Carolinas pappa hade just dött och hennes hyresvärd fyllde en papparoll i hennes utsatta situation. Inför honom erkände Carolina att hon hade missbruksproblem och han försökte hjälpa henne.

– Jag fick kontakt med en socialsekreterare och fick hjälp med skuldsanering. Det var mycket jag behövde lära mig om livet rent praktiskt, efter att ha levt i min egen bubbla så många år. Jag lärde mig förstå pengars värde och lyckades betala ner en stor skuld.

"Tuff och rak"

Carolina har från tidiga år varit van vid att jobba och det hade hon nytta av i den här situationen. Men suget efter drogerna fanns kvar och det var svårt för henne att sluta på egen hand. Hon kom lätt in i den onda karusellen igen och gick på droger flera dygn i sträck. Men en behandlare på beroendeenheten ledde henne in på en annan väg.

– Jag var van att kunna manipulera, men den här kvinnan var tuff och rak. Hon hade läst min journal och gjorde klart för mig att om jag inte gjorde något åt min situation skulle jag antingen hamna på någon institution eller på kyrkogården. Hon rekommenderade mig ett tolvstegsprogram, gav mig en adress och uppmanade mig att gå dit.

Det var 23 juni 2019, en dag som Carolina aldrig glömmer. Det var nämligen sista dagen hon använde droger. Hon fann sig till rätta i tolvstegsgemenskapen, där hon fick stöd och mötte förståelse från människor med liknande bakgrund som hon.

– Jag kände att jag ville ge det en chans och märkte snart att det gav mig en dopaminkick att följa de tolv stegen. Här fann jag en ny gemenskap och kunde för första gången prata om hur det kändes på insidan. Det var som att börja om i livet med ett blankt ark, säger Carolina eftertänksamt.

Hon tilldelades en stödperson, en ”sponsor”. Det var en rak person som avfärdade alla Carolinas invändningar. Av ren självbevarelsedrift följde hon sponsorns råd och insåg att lyckan i livet inte kan grundas på droger.

– Jag följde programmet till punkt och pricka, och när drogsuget gjorde sig påmint fanns det alltid något möte jag kunde gå på. Det räddade mitt liv.

– Det var en bonus för mig att min sponsor också var troende. Vi tillbringade många timmar tillsammans och hon kom alltid med så bra lösningar. Jag tänkte att det måste komma någonstans ifrån. Vad du än har så vill jag ha det, sa jag till henne.

"Jesus är verklig"

Carolina fick en bibel som present av sin sponsor och steg för steg växte en tro fram. Så här i efterhand förstår hon att Jesus fanns med under hela den processen. Hösten 2021 blev Jesus också en personlig verklighet för henne. Hon lärde då känna en tjej som tog med henne till ”sin” kyrka.

– Det var en så välkomnande miljö där och det kändes som att komma hem. Nu fick jag något att förankra min tro i.

– En dag när jag satt hemma vid skrivbordet, drabbade det mig som en uppenbarelse att Jesus är verklig. Jag kunde ju känna hans närvaro så tydligt. Sedan har det varit en förvissning inom mig att namnet Jesus bär mig genom livets alla stormar.

Tron har förändrat hela hennes sätt att leva och steg för steg växer hon i sitt andliga liv. Nu vill hon hjälpa andra i en liknande situation som hon själv var i.

– Jag vill finnas där för människor som behöver hjälp. Nu lever jag inte längre för mig själv utan för andra. Pengar är inte viktigt för mig, det viktigaste är att rädda liv.

Det nya livet

Hennes uttrycksfulla ansikte lyser upp i ett leende när hon berättar nyheten att kvällen innan denna intervju gjordes fick hon föra en kompis till tro.

– Jag har känt honom länge och vi har gjort mycket tokigt tillsammans. Igår sa han till mig: “jag tror att det finns en Gud”. Då gick jag igång direkt; Anden kom över mig och jag vet inte var jag fick orden ifrån. Det slutade med att vi bad frälsningsbönen ihop. Nu har Gud satt på honom sitt säkerhetsbälte och det kan bara bli bättre.

Glädjen bubblar i orden när Carolina berättar om sitt nya liv. Varje dag är en ny dag med Jesus och med nya människor att hjälpa. Det går inte missa att hon brinner för att leva sitt liv för Gud och göra skillnad i andra människors liv.

– Jag tycker egentligen inte om att själv stå i centrum, men jag kan inte sluta tala om Jesus. Han är vägen, sanningen och livet och kommer alltid att vara det. För Jesus finns inga hopplösa fall, den som verkligen vill bli fri får se att det fungerar, säger Carolina och glädjen speglas i hennes ögon.