Reportage

Lottas liv är ett mirakel

En mörk decemberkväll strax före jul stod Lotta Bornö vid fönstret på sjukrummet på Sahlgrenska sjukhuset och blickade ut över Göteborg. I skenet av adventsljusstakarna viskade hon en bön:

”Jesus, om du är med mig genom det här, så lovar jag att jag ska åka runt och sjunga och berätta om det för att uppmuntra andra.”

Året var 1993 och Lotta hade nyligen fått besked om att hon hade drabbats av elakartad leukemi. Hon var 24 år och mamma till en liten son på ett och ett halvt år. Hennes drömmar kretsade kring att köpa hus och få fler barn, och tankarna gällde just nu främst det kommande julfirandet med familjen.

– Jag visste inte ens vad leukemi var för någonting och från början fattade jag nog inte hur allvarlig sjukdomen faktiskt var, berättar Lotta.

Då, för över 30 år sedan, gick det inte att söka sig fram på internet för att läsa på om sin diagnos. Och tur var väl det, för på den tiden överlevde bara hälften av dem som drabbades av denna sjukdom. Om detta var Lotta lyckligt ovetande.

Först i efterhand har hennes läkare berättat att han inte trodde att hon skulle klara sig, med tanke på hur dålig hon faktiskt var.

Arg på Gud

Allt började med att hon och lille Jonatan blev rejält förkylda. Till slut tog hon med sig sonen till vårdcentralen. Kanske var det influensa som drabbat dem.

– Ett enda stick i fingret förändrade allt… Jonatans värden var bra, men mina var helt upp och ner.

Där började en berg- och dalbana av undersökningar och provtagningar. Ganska snart ställdes diagnosen elakartad leukemi, blodcancer. Lotta isolerades på sjukhuset och fick påbörja cellgiftsbehandlingar. Veckorna som följde blev tuffa. Jobbigast av allt var att hon inte fick träffa sin lille son.

Tillbaka till bönestunden framför sjukhusfönstret i den mörka decemberkvällen. Lotta bad enkelt och barnsligt. Plötsligt var det som om hon hörde ord från Jesus själv: ”Lotta, jag lämnar inte dig. Nu tar jag dig i handen, så går vi tillsammans.”

– Där och då fick jag en ny tro. Visst har jag kunnat vara arg på Gud ibland, men det är okej att vara det. Hade jag inte varit frälst hade jag aldrig orkat med allt jag har fått gå igenom.

Lotta pratar snabbt och berättar detaljerat om behandlingar, håravfall, tårar och sonen som inte kände igen henne efter tre veckors isolering på sjukhuset. Men också om hur hon skållades av hett vatten från en kastrull när hon var liten och fick svåra brännskador. Och om hur hon förlorade sin pappa i en tragisk olycka när hon var tre år.

Det märks att hon är van att tala om sitt liv. Hon har gjort det otaliga gånger – i kyrkor och kapell, på pensionärsträffar, kvinnofrukostar och gudstjänster. I centrum av berättelsen är hennes tid med leukemi.

Systerns benmärg

Efter ett halvår var hon färdigbehandlad och cancern var borta. För att fira detta reste hon med sin mamma till Israel. Där kunde berättelsen om Lottas cancerresa tagit slut. Men så blev det inte, för redan under Israelsemestern upptäckte hon blåmärken på kroppen och sedan fick hon halsont – två vanliga tecken på återfall av sjukdomen.

Tillbaka i Sverige igen hade hon även fått feber och snart var hon åter på Sahlgrenska sjukhuset. När hon satt där i väntrummet hörde hon ett samtal mellan två sjuksköterskor. De sa att det såg riktigt illa ut. Det satt fler personer i väntrummet, men deras ord gällde Lotta.

Nu var Lotta riktigt illa däran. Hennes enda chans att överleva vore att få en benmärgstransplantation. Redan tidigare hade hennes storasyster Anette testats som eventuell donator och systrarna matchade varandra perfekt. Sjukvårdspersonalen berättade för Anette att Lotta var riktigt dålig och att oddsen för att hon skulle klara sig var små. Men de ville i alla fall chansa och göra ett försök. Anette tvekade aldrig, utan sövdes och lät dem ta av hennes benmärg. Därefter kom den i en påse upp till Lottas rum. Hon smet in på toaletten med påsen på droppställningen, la händerna på påsen och bad för varje droppe i den. Chansen att hon skulle överleva bedömdes vara blott fem procent. Men nu har hon varit cancerfri i över 30 år.

Styrkan i förbön

Lotta har prövats mer än vad många gör under en hel livstid. Hon har fått svår diabetes och opererats för hudcancer, orsakad av strålningen hon fick under sin cancerbehandling. Hon har gått igenom en tuff skilsmässa och varit nära att dö av hjärtproblem. Men trots alla svårigheter hon har mött har hon aldrig tvivlat på Gud.

– Visst har jag kunnat bli besviken och ledsen och frågat: vad menar du, Herre?

Men hon har funnit styrka i att hon haft både en hel församling och sina nära och kära som har burit henne i förbön.

– Min tro har blivit prövad, men min relation med Jesus i vardagen betyder allt för mig. Och självfallet tackar jag Gud för läkare och sköterskor. De har varit fantastiska.

Löftet Lotta gav Gud den där decemberkvällen på sjukhuset 1993 har hon hållit. Hon har åkt runt i hela Sverige och delat med sig av sin livsberättelse genom både tal och sång. Dessutom har hon spelat in fyra CD-skivor och skrivit en bok. I höst släpps ytterligare en bok där hennes liv skildras, tillsammans med andra som överlevt tack vare benmärgstransplantation.

Lottas råd till andra som kämpar och går igenom tuffa tider är att våga ta professionell hjälp. Själv har hon gått i samtalsterapi hos en kristen KBT-terapeut.

– Vad du än går igenom och hur ditt liv än ser ut, så får du inte ge upp. Summa summarum: om jag kan ge en enda kämpande människa hopp genom min berättelse så är det värt det.