Krönika

Lyssna till den inre rösten

Gladys Del Pilar

De senaste dagarna har jag burit på ett beslut. Det var inget som kom plötsligt, utan snarare som ett skav som vägrade ge med sig. Ni vet hur det är när man har sagt ja till något, kanske utan att tänka efter, och så börjar det rulla på. Det flyter liksom bara på så länge ingen ifrågasätter det. Men i mitt inre började det skava, som en sko som inte sitter riktigt rätt.

I den tid vi lever är det så lätt att bara köra på. Bruset är så högt och kraven på position, rätt umgänge och ständig bekräftelse är enorma. Vi jagar vidare i tron att vi gör rätt, så länge vi blir sedda eller hamnar "rätt bland de rätta". Men mitt i allt det där pockade den helige Ande på min uppmärksamhet.

Många tror att den helige Ande bara är en flyktig känsla, men för mig är han en person. En givare, en mottagare och framför allt: en vägledare. Han är en gentleman. Han skriker aldrig, han tvingar sig inte på, men han påminner. Han påminner och han påminner, ända tills vi stannar upp och lyssnar. När jag vaknade med den där starka ingivelsen var jag tvungen att ställa mig själv två ärliga frågor: Varför gör jag det här? Och för vem gör jag det?

När jag rannsakade mig själv insåg jag att svaret inte handlade om syfte eller glädje för andra. Det handlade om ”people-pleasing”, att göra människor nöjda. Jag var trött på det. Jag insåg att jag hade sprungit på, i en riktning som inte var menad för mig just nu.

Det finns en sådan enorm befrielse i att våga dra i bromsen. Att säga: "Nej, det här känns inte rätt i min själ." Vi är ofta så rädda för vad andra ska tycka. Vi undrar: Vad gör det med mig om de inte gillar mitt beslut? Men jag lovar dig – motståndet från omgivningen kan göra en ledsen för stunden, men det är värt det för att slippa gå emot sin egen vilja och Guds plan.

Man brukar säga att när Gud stänger en dörr så öppnar han en annan. Men ibland är det vi som måste våga stänga dörren först. Och man ska inte förvänta sig att nästa dörr flyger upp direkt; ibland är det så mycket bråte i vägen som måste röjas undan. Där är bönen vårt kraftigaste vapen. Det behöver inte vara eleganta eller märkvärdiga ord. Gud vet ändå vad du vill säga innan du ens har börjat.

I en värld som är besatt av yta, där vi medicinerar våra trasiga själar med bekräftelse och status, är den helige Ande den enda som verkligen kan lyfta på locket till våra hjärtan. Han vet vad som är dolt och vad vi faktiskt bär i våra ryggsäckar. Han lägger inte på oss mer än vi klarar av, men ibland lyfter han lite försiktigt på locket och säger: "Hördu, det här kanske du ska titta på?"

Mitt råd till dig är att våga kalibrera ditt liv med Hjälparen. Lyssna efter den där stilla rösten mitt i bruset. Den bär på en ro som inga yttre faktorer kan ersätta. När jag väl fattade mitt beslut och drog i bromsen försvann skavet direkt. Det blev så tyst och så skönt i själen.

Lita på din inre guide. Han leder dig inte alltid den enklaste vägen, men han leder dig alltid rätt.