Reportage

Malin och Christian önskade tvillingar - Adoptionscentrum sa att det var omöjligt

Malin och Christian Svensson träffades i Folkkyrkan i Sölvesborg när Malin hade följt med några kristna klasskompisar från musikgymnasiet dit.

Christian satt vid pianot och Malin kände igenom honom från skolan i Kristianstad.

– Han gick ett år under mig på gymnasiet, men jag visste inte att han var troende.

Själv hade hon tagit emot Jesus i hjärtat vid nyår då 800 kristna ungdomar samlats i Falun för att fira med bön och lovsång.

Efter mötet i Sölvesborg började Malin och Christian prata med varandra i skolan och lärde känna varandra under en längre tid.

– Vi var med i samma körer och teateruppsättningar.

Under sista terminen blev de ett par, och våren 1997 när Malin gick bibelskola gifte de sig. Båda började studera på högskolan i Kristianstad, Malin till förskollärare och Christian till ekonom. Malin fick jobb direkt efter examen och längtan efter att utöka familjen började växa fram, men inget hände.

– Vi gav det tid och hade inte bråttom, men det funkade inte.

Utredningen blev klar

De började prata om hur de ville leva framöver och båda var inställda på adoption. Den processen startade 2009, men då det saknades handläggare hos kommunen drog det ut på tiden. Men så fick de två externa handläggare från ett privat företag.

– De var helt fantastiska och hade mött många andra troende par. Vi ser hur Gud har varit med i allt.

När utredningen äntligen var klar skickade Malin och Christian den till Adoptionscentrum.

– De tittade på vilka vi var och försökte matcha. De trodde att Sydafrika skulle vara aktuellt för oss, eftersom vi är troende.

Många föräldrar i Sydafrika vill att barnen ska komma till kristna hem. Hela tiden bad Malin och Christian om Guds vägledning och att han skulle ha ett finger med i spelet.

– Vi bad om att få känna frid över vad vi skulle välja vid olika alternativ.

År 2010 fick de besked att nu skulle det bara ta några månader innan allt blev klart. Men fotbolls-VM i Johannesburg stoppade upp processen helt för nya adoptioner.

– Det jobbiga är att man inte hör något. Det blir knäpptyst. Under den tiden fick vi verkligen luta oss mot Gud och vara beroende av att han verkade i det fördolda, i det vi inte kunde se och höra.

De bad: ”Vi vet att du har rätt tid, du kommer aldrig försent. Idag är vi en dag närmare miraklet.”

– Det hjälpte oss att lyfta blicken.

Medgivandet gick ut

Kommunens medgivande gick ut. Malin hade hunnit bli 35 år och Christian 36. När de ansökte om nytt medgivande frågade handläggaren om de också ville ha medgivande för ett syskon.

– Vi ville gärna ha tvillingar, så vi frågade: ”Kan man få medgivande för tvillingar?”

De fick en något tveksam blick, men tillade att barnen skulle vara så små som möjligt, högst 18 månader.

– Vi fick svaret: ”Jag kan skriva det, men det kommer inte att hända. Bara så ni är medvetna om det.”

De skickade iväg de nya papperna och tiden gick. Det skulle ta högst två år, men våren 2012 hade det gått nästan tre.

– Vi bad hela tiden om Guds rätta tid och rätt barn, att han skulle lägga pusslet.

På hösten började det bli väldigt tufft och frustrerande. Alla kompisar hade gift sig och fått barn.

– Det var härligt med födelsedagskalas, barnkläder och julfirande. Vi var en del av det, men samtidigt utanför på ett sätt.

– Jag ville ha en jul där vi kunde fira med våra barn. Vi längtade efter den upplevelsen.

Mer detaljerad bön

En kväll när de satt hemma slog tanken dem att vara mer detaljerade i bönerna.

– Vi tog fram ett litet papper och gjorde våra önskningar kunniga: Barnen skulle vara så små som möjligt, under ett år, och så låg det i vårt hjärta att de skulle vara tvillingar.

De hade två flicknamn klara, även om de inte skrev det på listan. Sedan önskade de så friska barn som möjligt och att de skulle komma i tid för att vara med och fira jul.

– Det hade gått så lång tid och vi kände att vi kunde önska vad vi ville för vi hade inget att förlora.

De sa inget till någon om den lilla lappen, men la den på en hylla under soffbordet. Det var i början av september och de plockade fram listan varje kväll och bad.

I november ringde kvinnan från Adoptionscentrum som hade hand om deras fall. Hon sa: ”Jag har fått barnbesked till er, men det är lite saker ni måste ta ställning till för det är tvillingar. Vill ni verkligen ha det?”

De två tjejerna var åtta månader. En av dem var lite sen i utvecklingen på grund av blodförgiftning vid födseln.

– Kvinnan bad oss studera journalerna dagen därpå eftersom de behövde ha besked redan påföljande dag. Men vi visste att vi skulle säga ja.

De tog ändå journalerna till en barnläkare som sa att det inte var några problem. Flickan skulle komma ifatt i utvecklingen inom något år.

Kvinnan hade också bett dem ta ställning till tidsaspekten. De var tvungna att resa till Sydafrika inom några veckor, för barnen behövde vara hemma i Sverige innan jul.

– Vi hade väntat och väntat, och plötsligt föll allt bara på plats. Det var verkligen Guds ingripande på ett helt fantastiskt sätt!

Fick dem direkt

När de kom till barnhemmet i Sydafrika tydde sig barnen genast till Malin och Christian. Det var inga skrik och inga ledsna miner från tvillingarna som fick namnen Emmy och Agnes.

– Vi fick ha hand om dem hela tiden och de somnade i famnen efter en timme.

Egentligen skulle barnen sova på barnhemmet två nätter till och få följa med Malin och Christian först efter två dagar. Men de fick frågan: ”Vill ni ha barnen idag? Ni får ta med dem direkt, vi kan inte bryta detta.”

– Vi hade inte förberett oss men tog med oss barnen i taxi. De vi bodde hos skruvade ihop spjälsängar och gjorde mat. Vi satt där som i chock med barnen; det gick så snabbt.

Några dagar innan hemresan fick de träffa personalen på adoptionsorganisationen Abba Adoption. Malin och Christian frågade varför just de fått de här barnen.

Den ansvariga kvinnan hade för vana att vända sig till Gud och att lägga ena handen på pappershögen med barn och den andra på högen med livsböcker från familjerna som ville adoptera. Sedan bad hon: ”Nu ska det här bli en match i himlen. Du ska tala till mig, så att jag gör din vilja Gud.”

– Sedan berättade hon: ”När jag öppnade er mapp så sa Gud: ’De ska ha tvillingarna.”

Hon berättade också att de flesta tvillingpar vanligtvis stannar i Sydafrika eftersom det är hög status att ha tvillingar, men till Malin och Christian sa hon: ”Jag tror Gud dolt barnen för han visste att de skulle till er.”

– Det är häftigt att se hur Gud är med på en lång, lång resa och hur hon sitter och säger precis det vi bett om: ”Rätt match, i hans tid.” Det är Gud som matchat ihop det, så gick resan till.

Efter en månad kunde familjen resa hem. De behövde inte oroa sig för kontroller på flygplatsen eftersom allt det juridiska och alla papper blev klara i Sydafrika.

– Vi kunde åka hem i lugn och ro.

Hemma till jul

De var hemma 16:e december och firade en lugn jul med släkten. Alla punkterna på listan var uppfyllda.

Malins tro på Gud har gett livet ett högre mål, och även om de inte hade fått bönesvar så skulle det vara okej. De hade bestämt sig för att leva lyckliga och vara aktiva i församlingen oavsett.

– Barnen är en välsignelse och en gåva från Gud, men det högre målet står över det. Det gjorde de tunga perioderna lättare. Vi hade något annat att lyfta blicken mot.

Men nu fick de svar på bönerna och upplever att barnen smälter in helt perfekt i livet. Idag är tjejerna tio år och familjen funderar på att resa tillbaka till Sydafrika längre fram om barnen själva önskar det.