Reportage

Mays familj litade på Gud

I ett rött litet hus längs en av tusentals gator i huvudstaden Manila på Filippinerna bor engelskaläraren May Ann Solis. Där har hon bott i över 20 år, med två av sina syskon i husen intill.

May Ann är ingen genuin storstadstjej. Hon är född och uppvuxen i provinsen Looc på ön Romblon, som är en av landets drygt 7 100 öar.

Där levde hon under enkla förhållanden med att hjälpa till med hushållet och se till familjens plantager, som mestadels bestod av risodling.

– Det var tufft. Speciellt eftersom min familj tillhör arbetarklassen. Så länge som jag kan minnas har jag hjälpt till med jordbruksarbete. Jag och mina syskon följde mamma till risfälten. Mamma arbetade väldigt hårt för att försörja oss under uppväxtåren, berättar May.

Levde på marginalen

Pappan dog i alltför tidig ålder när May var två år. Hon har inga minnen från honom.

– Den enda stadiga inkomst vi hade var min pappas pension, som betalades ut postumt varje månad och som var på 3 000 pesos (cirka 560 kronor).

Med den knappa inkomsten levde familjen på marginalen och tvingades att budgetera pengarna ända in på öret.

– Då och då bad mamma oss att fråga grannarna om de kunde låna ut pengar, eller köpa basvaror till oss. Ibland betalade vi tillbaka delar av skulden genom att ge en eller ett par säckar ris från risodlingen tills vi kunde betala med kontanter när pensionspengarna kom, berättar May.

– Mamma var en bra förhandlare när det kom till lån, att låna och reglera lån, tillägger hon.

May och hennes syskon bidrog med vad de kunde för att få det hela att gå runt månad efter månad.

– Vi syskon startade rätt tidigt med våra egna verksamheter, som exempelvis att sälja jordnötter till klasskompisarna i skolan. Det gav oss som familj en extra inkomst, säger May.

– Vi sålde också något vi kallar ”pop rice”.

May utvecklar:

– ”Pop rice” är kokt ris som torkas under solen och som åter kokas med olja. Då poppas riset som popcorn. Det serveras med socker ovanpå.

Njuta även i det svåra

Även om det var kämpigt ekonomiskt och dagligt hårt kroppsarbete, så fanns också många stunder av glädje som hon minns tillbaka på.

– Jag upplevde en härlig gemenskap inom familjen och med våra grannar. Som barn lekte jag mycket med grannbarnen. Vi utövade olika sporter tillsammans. Det var roligt.

Tack vare den sociala gemenskapen fanns en omsorg och omtanke om varandra inom och utanför familjen.

– Man kan njuta av livet även om förhållandena är svåra, säger May.

Gud hade en central plats i familjen Solis under de kämpiga uppväxtåren.

– Vi förlitade oss på Guds hjälp. Vi gick ofta till vår kyrka och bad tillsammans. Det blev en styrkekälla för oss i den ofta slitsamma vardagen.

– Min mamma brukade säga att det vi gick igenom var en utmaning. Men Gud skulle aldrig utmana oss om Han visste att vi inte skulle klara den.

Levande gudstro

May har en levande gudstro.

– Jag kan inte säga att jag är en trogen kyrkobesökare, men jag ber ofta för att föra mig närmare och närmare Gud. Jag tror inte att man alltid behöver vara i kyrkan för att be. Man kan be överallt, vilket jag gör. Jag går till fridfulla platser ibland och ber, berättar May Ann.

Efter slutförd gymnasieutbildning lämnade May Ann boet och prövade sina vingar genom att flytta till Filippinernas huvudstad Manila, ungefär åtta timmar från Romblon, sjövägen.

Där jobbade hon i en butik som en av hennes kusiner ägde, medan hon funderade på vad hon ville studera på universitet.

May hade först planer på att utbilda sig inom affärsbusiness. Men hon kände sig inte självsäker nog att våga satsa på det. I stället tänkte May om. Tankarna förde henne mot att jobba inom sjukvården efter råd från syskonen.

Men hon tog ett definitivt beslut av vad hon själv upplevde sjuksköterskor göra.

– Jag beundrade omvårdnadsbiten av sjukvården, hur vårdpersonal tog hand om sina patienter. Känslan att få hjälpa andra och se resultatet av det var en wow-upplevelse för mig som fick mig att satsa på vårdyrket. Att inspirera andra att leva längre och se andra värden i livet genom att inte låta sjukdomen styra ens liv.

– Mamma lärde oss att ta ansvar och hjälpa varandra. Detta tog jag med mig när jag lämnade Romblon och flyttade till Manila.

Tanken var att fullfölja utbildningen och därefter arbeta som sjuksköterska. Men den ekonomiska situationen satte planerna ur spel. May fick därmed inte sin legitimation och därför ingen rätt att jobba med det yrke hon pluggade till under fyra år.

I stället hamnade May Ann på ett Callcenter där hon jobbade nattetid med att sälja in olika typer av produkter till kunder utanför Filippinerna.

– Jag trivdes inte så bra. Jag kände ganska fort att jobbet inte tillförde mig något, men jag behövde det för att försörja mig. Det var en stressig tid.

Efter några månader sa May Ann upp sig, och började leta efter jobb lite här och var i Manila som hon hoppades skulle vara till större tillfredsställelse för henne än tiden på Call-center.

Blev lärare

En liten tid senare fick hon veta att en engelsk akademi för koreaner sökte efter personal. Efter en dialog med den koreanska ägaren på skolan startade May en tre veckor lång internutbildning för att få rättigheter att lära ut engelska till koreanska studenter.

– När utbildningen var klar var mitt första uppdrag att lära ut engelska till några koreaner på skolan. Det var kämpigt att få dem att förstå engelska och att förstå varandra. Det enda de hade att använda sig av var en digital uppslagsbok.

Ungefär tio år senare lämnade ägaren och hennes familj den engelska akademin och Filippinerna och flyttade tillbaka till Sydkorea. Då övergick May till att undervisa online hemifrån för studerande, främst från Sydkorea efter samråd med ägaren.

– Både när jag undervisar på plats och online har jag märkt att deras engelska kunskaper förbättras inom bara några få månader. Något som gör mig glad och stolt över mina elever, men också över mig själv, berättar May.

Engagemanget i eleverna blev en win-win-situation.

– Den positiva utveckling jag såg fick mig att söka bli en ännu bättre lärare. Därför började jag att studera koreanska som ett sätt att nå ut till mina elever, säger May.

– Jag har fått beröm och rekommendationer från gamla studenter, vilket betyder mycket för mig.

May Ann skickar till sist några ord på vägen för oss alla att bära med oss.

– Livet är givande. Vi har mycket att vara tacksamma över. Vi behöver sprida mer kärlek och vänlighet i världen.