Krönika

Min pappa, fredagshjälten

Ester Bolmenäs

Det finns få saker som gör mig så stolt som när min pappa ringer och berättar om sin fredagskväll. Jag vet oftast exakt vad som väntar: den där glädjen i rösten som nästan spricker när han berättar om hur han startade helgen med “sina tonåringar”.

Pappa har varit tonårsledare i kyrkan så länge jag kan minnas. Det började innan jag själv blev tonåring, fortsatte genom alla mina och mina syskons år i ungdomsgruppen och slutade inte ens när mina föräldrar bytte församling. Det är som om varje ny ungdomsgrupp blivit en förlängning av hans eget hjärta.

Nästan varje vecka berättar han om de olika äventyr de gjort tillsammans, vare sig det är filmkväll, tjej- och killsnack, eller resan till Bodaborg. Och ändå är det inte de planerade kvällarna som betyder mest för honom. Det bästa, det är när han träffar några av ungdomarna nere på torget. När de ropar “Hej!” först. När de kommer fram och börjar konversera en stund. När han får känna sig sedd – precis så som de själva känt sig sedda av honom varje fredag.

Det slog mig extra tydligt för några månader sedan när vi publicerade intervjun med pastorerna i Rörvik – den där lilla församlingen mitt i Smålands skogar som beskrev arbetet med unga som att vara en “farmarklubb” åt andra kyrkor. Jag förstod precis vad de menade, för ingen jag känner tar sitt farmaruppdrag på större allvar än min pappa.

Det ansvaret bär han med lika mycket allvar som glädje. Han vet att den här perioden i livet kan vara avgörande. Flera gånger har han ställt sig framför församlingen och manande bett fler vuxna ta steget att bli ledare: “Allt som behövs är att de unga vet att någon ser dem och hör dem.”

Det var inte förrän jag själv blev tonårsledare som jag verkligen förstod vad han menade. Jag minns känslan när en av “mina” ungdomar för första gången vågade stanna kvar efter samlingen och prata lite längre. Det var då det klickade: hur lite som egentligen krävs – och hur stor skillnad det lilla kan göra.

Men här finns också en utmaning. För trots att nästan alla säger att de bryr sig om unga i församlingen, så är det förvånansvärt få som vågar ta klivet och faktiskt möta dem. Kanske handlar det om tid. Kanske om osäkerhet. Eller rädslan för att inte räcka till. Men de allra flesta tonåringar jag mött har inte behövt någon perfekt ledare. De har bara behövt en vuxen som orkar se dem.

Men utmaningen handlar inte bara om brist på ledare. Den påverkar hela kyrkans identitet. Det väcker frågan: Vad är det egentligen vi erbjuder unga, om de sällan får möta andra än sina jämnåriga? För om vuxna drar sig undan, förlorar vi något av det mest värdefulla vi har: generationsmötet.

Om vi tänker steget längre: varför skulle unga attraheras av kyrkan i längden om de bara umgicks med andra unga? Är inte just generationsmötet – det oväntade, brokiga, vackra – en av kyrkans största styrkor? Och om vi ser det som så fantastiskt i gudstjänstrummet, varför skulle vi inte vilja inspirera till samma i ungdomslokalen?

Min bön och längtan är att fler vågar likna min pappa som fortsätter vara en förebild i modet att börja. I viljan att lyssna. I blicken som säger “jag ser dig”. För unga behöver vuxna. Vuxna behöver unga. Och kyrkan växer när de hittar varandra.