Intervju

”Mitt sökande är inte en rastlöshet – det är min person”

Adam Salomonsson, Monika Ekström Gomér

För Joachim Berner blev en livskris för 20 år sedan startskottet på en andlig resa som tagit honom från tysta retreater i Dalarna till kloster i norra Italien. Nu är han aktuell med en bok om att våga bli insläppt – i värmen, i gemenskapen och i tron.

Du har just lämnat manus till din nästa bok "Ett osnyggt djur – om andlighet, manlighet och fåfänga". Vad är det du försöker fånga?

– Det är tankar och ansikten från min andliga resa. Den handlar mycket om sökandet, men också om svårigheten i att bli insläppt. För drygt 20 år sedan hamnade jag i en livskris och sökte mig aktivt till kyrkan. Jag åkte på retreat till Dalarna, men jag kände ingen värme. Det var liturgiskt och korrekt, men jag upplevde ett utanförskap som var smärtsamt. Det tog mig många år, och en resa till klostret Bose i Italien, innan jag verkligen kände mig omfamnad. Boken är ett försök att förstå den resan.

Du beskriver dig själv som en ”sökande kristen”. Vad lägger du i det begreppet?

– För mig är sökandet en ovändbar strävan efter att gå på djupet och försöka förstå. Det finns de som tycker att det låter jobbigt eller rastlöst, men för mig är det en del av min person. Jag skulle inte vilja vara utan det. En gång mötte jag en man som föreslog att jag skulle testa en drog, ayahuasca, för att få ”lugn” och förlösa något i mig. Jag kände direkt: Nej, jag vill ha mitt sökande. Jag vill ha min process. Jag vill vidare, inte dämpas.

Den här längtan, har den alltid funnits där?

– Ja, men jag var feg länge. Jag växte upp i Göteborg i efterdyningarna av 68-rörelsen. Mina storasystrar var radikala och om man trodde på Gud ansågs man vara lätt imbecill. Jag bar på en mystik och en ödmjukhet inför det jag inte förstod, men jag mumlade om min tro. Även på de stora tidningarna där jag arbetat fanns en vänstertradition där andlighet betraktades som något för de lite korkade. Jag artikulerade inte min tro då, jag vågade inte stå emot normen.

Fanns det ett specifikt ögonblick när det vände?

– Det var en gradvis process, men mötet med tidigare ärkebiskopen K-G Hammar blev viktigt. När jag var chefredaktör på Dagens Nyheter var det stormigt runt både mig och honom. Vi åt lunch, och jag slogs av hur denne intellektuelle, vise man var så självklart kristen. Han visade mig att det går att vara både troende och intellektuell. Det är ingen motsättning. Det gav mig mod att så småningom ”komma ut ur garderoben”.

I dag är du företagare och leder väsentliga industrier. Hur påverkar tron ditt ledarskap?

– Den fungerar som en kompass. Jag brukar säga att ju äldre jag blir, desto tydligare blir den där kompassen. Den ”svajar” inte. För mig är det ganska klart vad som är rätt och fel. Det handlar om civilkurage – att våga säga nej till en oetisk affär även om den skulle vara lönsam. Min tro gör mig inte undfallande eller feg i mitt ledarskap, snarare tvärtom. Det ger en existentiell hållbarhet.

Du nämner bönen som en viktig del av din vardag. Hur ser det samtalet ut?

– Varje kväll innan jag somnar försöker jag göra ett slags bokslut. Jag går igenom dagen: Vad har jag gjort för misstag? Var har jag syndat eller brustit? Det är en kalibrering mot Guds vilja. Men man får vara varsam när man ber, för man kan bli bönhörd. Det är en guidning i en hållbar riktning, även om jag som syndare ofta bryter mot min egen övertygelse på grund av lustar eller annat.

Du leder Mansakademin i Hedvig Eleonora församling. Vad ser du hos de män du möter där?

– Det finns ett enormt behov av att tala om livet på ett djupare plan. Vi träffas i samtalsgrupper och delar erfarenheter. Det är fascinerande att se vad som händer när män träffas i Guds namn, då känner jag att Gud är närvarande i gruppen. Jag får ofta samtal från människor som vill ha hjälp att hitta en väg in i kyrkan. Jag är ingen pedagog eller religiös sörjare, men jag kan visa vägen: ”Här är kyrkan, häng med.”

Många ser dig som en framgångsrik person, men du betonar ofta motgångarnas betydelse?

– Det är motgångarna som danar en. Topparna är mest ”ego-piff ”, de är mysiga men inte avgörande. Det som verkligen har format mig är de hårda törnarna i offentligheten. De dödade en del av mig, det blev ett trauma som jag fortfarande arbetar med att släppa taget om, men det tvingade mig också in i sökandet. Utan motgångarna hade jag inte kommit nära Gud på samma sätt.

Vad är du mest tacksam för i dag?

– Att jag är frisk efter min canceroperation och att jag har en bra relation till mina barn. Jag är mitt i en process att lämna över familjeföretaget till fjärde generationen. Men mest av allt är jag tacksam för den inre kompassen. Jag behöver inte så mycket mer än det jag har. Jag har vad jag behöver. •

OM: Joachim Berner

Ålder: 63 år.

Gör: Företagare, författare och retreatledare.

Bakgrund: Tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter och Expressen.

Aktuell: Med boken Ett osnyggt djur – om andlighet, manlighet och fåfänga, (Kaunitz-Olsson förlag). Volontär inom och initiativtagare till Mansakademin och medgrundare tillsammans med bland andra Sigtunastiftelsen till den nya scenen Teo i tiden, på Bokmässan.